OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…
Less kan man bli av för många rutiner och vanor.
Det finns en trygghet i det vanliga, rutinerna. Jag har skrivit det förr! Många gånger har just rutiner räddat mig. Genom att bita mig fast i vissa rutiner har jag lyckats ta mig igenom en dag. En natts hyfsad sömn på det kan sen ge perspektiv. Allt kan se annorlunda ut nästa morgon. Om det finns en nästa morgon, vill säga. Det vet vi ju inte.
Men det klart att livet blir rätt torftigt om det bara består av rutiner och vanor. En blir less. Jag har alltid behövt vissa utmaningar i livet. Det märkte jag tidigt, framför allt när jag hade börjat skolan. Det var säkert bra för mig att hoppa över en klass i grundskolan. Min farfar hoppade över två. Samtidigt förlorade vi år av vår barndom. Kan man då säga omvänt att den som går om en klass eller börjar skolan ett år senare vinner ett barndomsår? Mig påverkade det förlorade året nog mer än jag eller nån annan trodde. Kanske är det därför jag aldrig blir vuxlig på rikt.
Att ha nåt att se fram emot skrev jag också om nyligen. Det är viktigt att ha små krokar i livet att hänga upp drömmar, förväntningar och hopp på. När krokarna blir för få eller vittrar sönder blir livet så tungt. Så just nu i denna stund funderar jag på mina krokar.
Samtal…
Jag har sen hösten 2023 fått samtalshjälp för att kunna acceptera att jag plötsligt fick en sjukdom som förändrade mitt liv totalt. Den samtalshjälpen avslutades nu i veckan. Det är därför jag snackar om krokar och drömmar och förhoppningar och att ha nåt att se fram emot. För nu måste jag på egen hand se till att mina verktyg hålls i gott skick. Nu är jag inte bara ensamstående, nu är jag ensam även i arbetet med acceptansen. Och den är inte hundraprocentig.
Mitt liv tog slut i augusti 2023, det tycker jag fortfarande. Sen vet jag ju att jag var trött och orkeslös med mera många år innan jag fick min hjärtdiagnos. Jag orkade inte med mig själv och jag orkade inte med att ha människor omkring mig för nära.
Så nu borde jag vara nöjd när jag går omkring i min stora lägenhet. Många har haft och har synpunkter på den också. Jag känner mig själv – vi har levt ihop i snart 63 bast – och jag är nöjd med mitt val av bostad. Mitt hem är som två liv och utsikterna speglar dessa på pricken.
Från fönstren i köket och vardagsrummet ser jag en skitful parkering, men jag ser också himmel och UKK, en byggnad jag ofta liknar vid Parthenon.
Himmel och mitt Parthenon. Den skitfula parkeringen har jag klippt bort.
Från fönstren på andra sidan i lägenheten, det vill säga sovrummet, arbetsrummet och gästrummet, ser jag fina 40-talshus, träd och gräsmattor. En vacker björkallé klyver gatan. Och i mitt arbetsrumsfönster har jag flera gröna växter, en grön vinflaska omgjord till värmeljushållare, foton på mina föräldrar och mig och en del andra kära ting. Än så länge ser jag upp till Höganäsparken, men när träden har fått sina löv är utsikten bara grön.
Grönt i arbetsrumsfönstret och utanför. Och notera att orkidén fortfarande blommar!
Får jag inte njuta av mina utsikter, kära dagbok? OK, det kostar att bo stort, men jag har ju inte längre nån annan än mig själv att lägga pengar på. Och jag har tänkt rummen i mitt hem för olika aktiviteter. Kök och sovrum är självklara. I vardagsrummet hänger jag om kvällarna när jag läser eller ser på TV, i Annas gamla soffa eller min gamla fåtölj. I arbetsrummet arbetar jag. Där har jag också mina älskade vänner böckerna. I gästrummet bor hitresande gäster. Jag har vänner som inte bor i Uppsala. De har också en egen toalett. Och så har jag en klädkammare där jag bara har lite kläder och skor och mer sånt som inte passar i källarförrådet, som till exempel verktyg, vinylskivor och annat jag är ”lite rädd om”.
Grönt i sovrumsfönstret.
PS. Några växter har bott hos mig länge, en del har bott hos min mamma. Andra växter har jag fått av Anna och vännen FEM eller köpt själv.
∼ ♦ ∼
Det är fredag idag. Efter den långa inledningen av det här inlägget, en text jag påbörjade för ett tag sen och nu skrev färdigt samt kompletterade med bilder… kom visst en jättelång mening. Jag ska försöka sluta med sånt. Men jag har ju ingen att prata med här hemma, så jag pratar med dig, kära dagbok.
Mitt ständiga sällskap vid köksbordet är dock Hopptimisten och min bok på gång. Den här morgonen var det precis som vanligt. Rutiner. Vanor.
Fredagsfrukost med Hopptimisten och min bok på gång, Jamåhonleva.
Arbetsdagen inleddes också som vanligt med mejlerier och Zoommöten. Datorn krånglade en del i morse på olika vis, men jag får ju inte nån ny jobbdator förrän denna är fem år. Jag tror att min blir fyra år i höst. Förutom det var det en ganska lugn arbetsdag. Jag väntade mest på en artikel som är på granskning hos min högsta chef. Den räknade jag dock inte med att få tillbaka idag.
Det var soligt och fint väder även idag. Enda skillnaden mot igår var att det var betydligt lägre temperaturer. Jag tog ändå en nypa luft på lunchen för att gå mitt rutinärende på fredagen till Butiken på hörnet. Idag var det lättviktsjacka som gällde. Sen åt jag lunch hemma vid köksbordet. Den var också ganska vanlig, en typisk hemmalunch.
Idag diskuterade vi en del artikeluppslag/-uppdrag. Jag hade en idé som jag tycker verkar spännande och den fick jag gehör för. På måndag ska jag få nya uppdrag av samordnaren också. Alla är mycket snälla och ger mig inga stressiga bråttomgrejor. Men det blir ändå lite påslag när det aviseras uppdrag. Och uppdrag måste jag ju få, lite stress måste jag tåla, det hör till jobbets natur.
Efter arbetsdagens slut gjorde jag ungefär som igår, jag tog en liten promenad genom Höganäsparken (för kallt för att sitta på nån bänk) och bort till Trädgårdsföreningen Viola. Föreningen öppnar i maj och jag tänkte försöka ta mig dit en lördag då och titta på andra sidan grinden. På lördagsförmiddagar från och med maj är det nämligen öppet för allmänheten. Nu fick jag nöja mig med insikten mellan metallstängerna i grinden.
Hemma vilade jag en stund innan jag tog nästa promenad, fast inomhus med dammsugaren. Här var inte jätteskitigt, men det var ändå läge för dammsugning. Det mulnade på framåt kvällningen, så solen konkurrerade inte ut städningen.
Så blev det dags för fredagsmiddag och du vet ju vad, kära dagbok… Nu är jag mätt och nöjd och kan konstatera att YOKO passade även till smörgåstårta.
Fredagsmiddag med familjen.
∼ ♦ ∼
I kväll tänker jag att jag läser och kanske ser nåt avsnitt av Tyst vittne. Planer för helgen har jag inga mer än att jag behöver köpa några större förpackningar fil än Korgtassen har. Smörgåstårta kan de göra där, men tyvärr säljer de inte 1,5-litersfil.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
