OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Kära dagbok, två saker (och några till)…

1. jag överväger att lösenordsskydda dagboksinläggen
2. egenskap(er) jag uppskattar mest

Ska jag göra som Muminpappan, spika för fönstren till mina dagboksinlägg???

Skälet till den första punkten är att målgruppen för mina dagboksinlägg är… jag själv. De här inläggen är mest till för att jag ska ha nån att prata med, eftersom jag som bekant inte har det, och för att komma ihåg vad jag har gjort. Tyvärr drar de här inläggen till sig människor som är nyfikna, många av dem på ett för mig inte positivt sätt. De som bara vill snoka, dyka ner i mitt torftliga liv och gotta sig åt eländet för att sen vända saker mot mig. Vad är ni för ena, egentligen? Har ni inte heller några spännande liv? För ni säger ingenting, lämnar ingen kommentar. Sen får jag skit, på annat vis. Jag vet ju delvis vilka ni är och var ni bor – i Stockholm, Kalmar, Linköping, Motala, Uppsala, Malmö, Västerås, Marma, Fagersta, Tranås, Sala, Skellefteå, Mariestad, Rättvik… Och ett antal platser till.

Så finns de såna som måste kolla om jag skriver om dem, lägger ut bilder på dem. Med det minimala umgänge jag har är chansen/risken numera ännu mindre än tidigare.

Men jag funderar bara på lösen än så länge. För egentligen är det bra om jag är så öppen som jag kan vara, för det är den person jag är. Varför ska jag gömma mig? Jag har ingen jävel att ta hänsyn till.

Kärlek är lika flyktigt som molnen på himlen.

Och så egenskaperna. Kärlek slutade jag tro på för länge sen. Det är en fladdrig… ”känsla”, bara, den är inte beständig. Den är lika flyktig som molnen på himlen. Jag har stängt det fönstret och spikat igen det för gott.

Den allra främsta egenskapen jag uppskattar hos nån är lojalitet. Lojalitet omfattar i min värld även att vara ärlig och att stå för det man lovar, att finnas där, att hålla en bakom ryggen när det blåser snålt. Sina vänner hjälper man. Sina vänner hjälper man dessutom gratis. Så är jag uppfostrad. Men kanske är det för lätt för mig att säga, jag som inte har nån familj och ytterst få vänner. Vänskapsskaran krymper hela tiden. Det beror på att jag är styvnackad, att jag håller hårt på värderingar och löften. Sen är inte alla människor lika mig eller har samma värderingar. Jag tänker inte ge mig på att försöka ändra på vuxna människor. I stället spikar jag för fönstren – in till mig.

∼ ♦ ∼

Sedvanliga sysslor och mått

Igår kväll var jag skittrött och det fanns inte nåt att sitta uppe för. Jag försökte kolla på en skräckfilm, men insåg att det inte var länge sen jag såg den och att jag kom ihåg för mycket. Tidig sänggång. Somnade och sov till öppet fönster för att sen vakna 6.30 i morse. Sedvanlig start med medicin, sen med läsning och kaffe på sängen – se översta bilden! Boken Stugorna är asbra!

Därefter tog jag några mått. Jag behöver fixa lådor för att kunna stuva undan saker, sånt jag tänker ägna mig åt när jag är ledig över vinterns storhelger. Om jag nu orkar och ens lever. Sen kan sakerna säljas eller hivas, jag har inte bestämt än hur jag ska göra. Men helt klart ska jag leva upp så många korvören jag kan. När jag är död behöver jag varken pengar eller saker, jag behöver fan inte ens en begravning, när jag tänker på det. För mig är det ju skit samma.

Jag har tagit mått.

Efter uppstigning och måttagning intog jag frukost, fördelade veckans mediciner i dosetten och halkade in i duschen. Ja, badkaret är skithalt. Nån ordning på stoppet i handfatet tycks jag inte få heller. Vattnet rinner undan, men långsamt.

Söndagsfrukost med mina trägubbar och Stugorna.

Påklädd tog jag hissen ner till garaget för att åka ut på några ärenden.

∼ ♦ ∼

Lådor, klapp och en och annan kick

En riktig grådag var det idag med fukt i luften och blåsigt. All snö är borta och det har varit fyra plusgrader sen igår kväll. Nåja, jag satt i bilen och behövde sen bara gå lite grann på parkeringen vid köpcentrumet, eftersom jag skulle på några olika ställen.

Lådor på hjul och med lock fick jag tag i. Locken var delade och att sätta ihop dem med mina dåliga händer var svårt, men det gick. En hake gick förstås sönder, men det funkar ändå. Det viktiga är att locket går att stänga och står emot damm. Tills vidare har jag slängt upp dem ovanpå garderoberna i sovrummet. Under ledigheterna i vinter ska de tas ner och fylla sin funktion.

Två stora plastlådor med lock och hjul fick jag tag i.

Jag handlade lite mer, men allt ska inte visas upp. En sak ska bli en julklapp till nån som inte längre hör av sig, fast en person jag gillar ändå. Vidare köpte jag ett exklusivt duschset, kan man tro. Det kostade fem miljoner på apoteket, ungefär.

Exklusivt duschset? Nja… desinficerande kropps- och hårtvätt.

Sen köpte jag också sex salta godbitar. Visserligen får jag inte äta lakrits, men ibland behöver även en Toffla en Kick. Godbitarna hamnade i skafferiet – tills vidare.

Ibland behöver en en Kick.

∼ ♦ ∼

Söndagsfika och söndagsmiddag

Det var fikadags och söndagsfikat blev en repris på gårdagens. I samma veva kom jag på det här med mat… Jag plockade fram en låda pulled chicken ur frysen. Lite sent, men maten gick att tina i micron. Ett tag hade jag en tanke på att gå ut och äta. Fast det är ju inte roligt att göra ensam och dessutom ska jag gå ut och äta julbord nästa vecka med Anna.

Söndagsfika…

…och söndagsmiddag på tining.

Ett par timmar, ungefär, att slå ihjäl innan jag skyfflade in några potatisklyftor i ugnen och värmde pippin. Den tiden ägnade jag åt att vila på soffan och läsa. Idag har jag varit mycket trött, yr och flåsig. Hur sårande är det inte då att få höra att man ska skjuta upp Ingreppet??? Om jag ska fortsätta leva bör jag göra det nu. Ska jag dö tänker jag inte vänta på att det passar nån annan i tid.

Middagen blev god och smakrik. Jag drack två glas rött, det ena primitivo, det andra ett appassimento som jag gärna ville prova till varm mat. Inte bara maten var varm, jag blev jättevarm. Och lugn. Nu har jag bestämt mig.

Varm mat till söndagsmiddag och jag blev varm av den. Och vinet.

I kväll ska jag se en film. Eller försöka orka se. I morrn ska jag gå och jobba. Försöka gå. Jag har jobbat lite i eftermiddag, ärligt talat.

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis…

Nej, nu har jag fått nog av människor som lovar runt och håller tunt och som bara hör av sig för att berätta hur mycket de har att göra. Gör det där myckna då! Jag gör som Muminpappan, som sagt, och spikar igen ett och annat fönster så slipper ni se mig – om ni kan låta bli att försöka kika in.

Här ska spikas!

∼ ♦ ∼

Livet är kort.