Kära dagbok…

Är hemma bäst? Nåja, för mitt hem gäller nog skitigast, inte bäst.

Dagarna springer på och jag med dem. Igår kväll telefonerade jag med mamma en stund i stället för att läsa timmen före Morden i Midsomer. En timme hade jag över när jag klarat av det mest akuta hemma. Jag beklagade mig för mamma för första gången sen jag började jobba över tidsbrist. Jag hinner inte med mitt hem. Fönstren är till exempel inte putsade på… ett par år, tror jag och dammsugit ordentligt, med stora dammsugaren, har jag inte gjort på snart… tre veckor. När jag kommer hem möts jag av en dammråttearmé, vilket gör att jag fäller persienner och lever i nån sorts halvmörker. Det var inte länge sen jag undrade över varför en del människor har sina persienner nerfällda dygnet runt, sju dar i veckan. Nu vet jag: de har så skitigt hemma! Skicket på mitt hem gör att jag har liiite svårt att förstå att mitt hem är värt så mycket som den snabbvärdering jag gjorde hos Booli inför eftermiddagens telefonmöte. Jag bor visserligen bland dammråttor och med regnprickiga fönster, men jag gör det i nästan två miljoner. Det är sanslöst vilka bostadspriser det är just nu!

När jag inte jobbar i sommar, på kvällar och helger, får jag försöka njuta på balkongen i stället för att resa på semester.

Med tanke på bilden ovan vill jag förtydliga att jag inte ska ut och resa, jag ska ju jobba ända fram till jul med j, förhoppningsvis. (Jag har sex månaders provanställning innan tjänsten eventuellt övergår i en tillsvidareanställning.) Däremot är det några andra i familjen som ska röra på sig söderut och jag ska låna ut storväskan på hjul med hj. Jag läste i Metro häromdan att jag trots att jag är nyanställd har vissa rättigheter när det gäller semester. Men det vet jag om! Jag kan till exempel ta ut förskottssemester och få ut min semesterlön trots att jag ännu inte har hunnit tjäna ihop till den (nästa vecka har jag jobbat här två månader). Tror jag. I vart fall ligger det 18 semesterdagar i systemet för min del, ser jag. Men jag sparar hellre till vinterns storhelger eftersom det väl blir så att mamma kommer. För oss som jobbar kontorstid är vinterns helger dåliga i år, för de ligger på helger. Då behöver en många semesterdagar för att få sammanhängande ledighet.

Min utsikt vid förmiddagsfikat.

I morse var jag TRÖTT när jag vaknade. I vanliga fall brukar jag slå upp mina Onsdagen den 29 juni 2016: Hemliga tankar och jobbiga en kvart före alarmet på mobilen dansar loss. Idag var det typ fem minuter före, bara. Och jag var seg och långsam i starten. Det är varmt och soligt igen och jag skyller på värmen. Solen får jag dessutom eksem av – ett part, tre plitor i ansiktet, trots att jag för det mesta ser till att ha solen i nacken när jag är utomhus. Förmiddagsfikat på jobbet intogs i friska luften, med såväl hus som sol i nacken och i trevligt och kompetent sällskap. En stor del av rasten gick åt till att försöka hitta en person, via sociala medier, som sagt sig ha haft ett tidigare samarbete med en vid fikabordet.

Min arbetsdag har jag ägnat åt diverse. Jag stångas fortfarande med att få acceptans för en kommunikationsinsats. Men detta är också utmaningen och det jag gillar med arbetet som kommunikatör. Sen finns det förstås gränser för saker och ting – och mig, framför allt.

Jag är fortfarande på lärostadiet när det gäller verksamheten. Att lära sig nya saker varje dag är stimulerande, men kan också vara en del av orsaken till min trötthet. Vidare är jag fortfarande, efter snart två månader, ovan vid så många mänskliga kontakter som en arbetsdag innebär. Bara det kan vara utmattande.

Jag är skyddad som anställd, men jag måste vara frisk för att ha råd med sjukvård.

Hälen ska få lite utmaning i morgon. Jag tänker ta en buss som inte når ända fram till målet så att jag tvingas gå. Måste se vad som händer. Jag försöker ta ansvar för min hälsa och arbetsgivaren ger mig ett visst skydd. Idag kom dessvärre beskedet att jag inte får nån ersättning från arbetsgivaren för stötvågsbehandlingen. Skälet är att organisationen som påstås arbeta med länsinvånarnas hälso- och sjukvård bara har avtal med en enda naprapatmottagning i hela Uppsala – och det var den som strulade när jag fick behandling mot ryggskott för två år sen. Jag får vara glad och tacksam över att jag har råd (skatteåterbäring och lön) att få den ändå. En ska helt klart vara frisk för att orka och ha råd med att vara sjuk – och det är inte första gången jag uttrycker det.

Min onsdagskväll tillbringar jag med en blivande media- och PR-stjärna, bland andra. Vem tillbringar DU kvällen med? Skriv gärna några rader i en kommentar och berätta!

Livet är kort.