Ett inlägg om en bok.

Gissningsvis har du inte missat att jag verkligen gillar Elly Griffiths böcker om Ruth Galloway. Idag på lunchen speedläste jag ut De öde fälten, den sjunde boken i serien. Bäst att vara redo för nästa månad kommer uppföljaren, En kvinna i blått. Jag fick De öde fälten i födelsedagspresent av Fästmön och jag har längtat ända sen jag fick den efter att läsa den. Ibland kommer inte bara andra böcker emellan utan annat. Tack, Anna! Jag tror att du skulle gilla böckerna också!

Ruth Galloway är rättsarkeolog, en sorts Bones. Hon undervisar och skriver också böcker, men när kriminalkommissarie Harry Nelson behöver hennes hjälp rycker hon ut. Den här gången hittar en grävmaskinist ett lik i ett flygplan, begravt på en byggarbetsplats. Ett DNA-test visar att den döde är en person som rapporterats saknad i kriget. Märkligt nog har han inte varit begraven i planet nån längre tid. Ytterligare ett lik hittas och båda kropparna har familjen Blackstocks blod i sig. Samtidigt skildras Ruths komplicerade band till Nelson, som är pappa till hennes barn, och till Frank. Och Nelsons hustru Michelle är visst ute på äventyr…

Jag har slukat den här boken! Den har liksom allt jag gillar hos en bok: historia, spänning, humor och lagom mycket relationer. Ruth Galloway är en underbar person, lite rund, rätt ironisk och väldigt jordnära till skillnad från männen runt henne. Vidare gillar jag skildringen av Ruths och dottern Kates relation. Inget trams där, inte. Ruth är så medveten om sina tillkortakommanden – hon är varken snygg eller smal och dessutom kan hon inte laga mat eller kallprata. Däremot tycks hon totalt omedveten om att hon är både attraktiv och kompetent i folks ögon – och dessutom väldigt rolig i mina. Vad sägs om denna fantasi..?

”[…] Ruth avskyr att ha skyddsoverall på sig, men hon vet att kriminalteknikerna kommer att kräva att hon har det. Hon presenterar sig för det kriminaltekniska befälet och drar på sig pappersoverallen. Härligt. Nu kan de låta henne flyga i luften ovanför flygfältet och agera vindstrumpa. […]

Toffelomdömet kan naturligtvis inte bli annat än det högsta. Jag kan knappt vänta tills bok nummer åtta kommer ut!

Livet är kort.