Happy Pride!

Ett inlägg om Pride och HBTQ.


 

Det blev liksom ingen Pride för min del i år. I stället försökte jag få lite stämning här i alla fall genom att sätta upp regnbågsflaggan på ballen*. Det drog ett skyfall och ett åskväder förbi här och hållaren till flaggstången är rätt mör, men flaggan sitter fortfarande uppe, om än mer som en våt trasa nu.

Regnbågsflagga

Idag flaggar jag på ballen.


Varje år diskuteras det
både inom och utom HBTQ-kretsar om Pride behövs. Jag kan bara säga att jag så sent som häromdan blev förnekad – eller mitt sätt att leva blev förnekat – av en mig närstående person. Och ärligt talat tror jag att den som är heterosexuell aldrig riktig har känt sig motsvarande… tillintetgjord.  Jag tänker inte fördjupa mig mer i vem som sa vad och i vilket sammanhang. Men att vid 54 års ålder få höra att en inte har nån parter trots att den partner jag har nu, Fästmön, har varit min partner i nio år snart… Det är förnedrande. Inte heller är det första gången mitt liv och leverne förnekas. Det gjorde jävligt ont, lika ont som för 30 år sen. Så ja. Pride behövs!

Solen mellan trädens blad


Ett av skälen till att jag inte åkte in till Stockholm
och ens gick paraden idag är förstås min onda fot. Hälsporren fick laserbehandling och nålar igår samt blev tejpad av en expert. Idag kändes den riktigt OK. Därför beslutade jag att prova en betydligt kortare promenad än Prideparaden. Jag gick totalt 3,3 kilometer och pausade bara en kort stund för att knyta ett skosnöre och svara på ett sms vid en bänk. Jag hittade en helt underbar liten park och den ligger bara 1,5 kilometer härifrån! Promenaden fick bli min Prideparad i år och den lilla parken min Pride Park.

Park

Min Pride Park.


Sen blev det en tur till Himlen
 med fler flyttkartonger, lite shopping (lördagsgodis, förstås), telefonsamtal med Damma-Mamman (mamma dammade) och JUST när jag skulle sätta mig vid datorn och skriva det här kom Ovädret med stort O. Det var inte bara ett härligt skyfall som smattarade mot rutorna. Dova åskknallar gjorde att rutorna skallrade, dessutom. När det började blixtra stängde jag snabbt av datorn.

Skyfall

Skyfall, sa Bull.


I stället för att skriva om vikten av Pride
gjorde jag sås. Sås till min firremiddag i kväll. Även den som lever i Regnbågslandet behöver då och då äta. Eftersom jag nästan helt tappade tråden ska jag göra lite andra saker som jag ännu inte har hunnit göra idag.

Jag lämnar dig med Israel Kamakawiwo’ole och Somewhere over the rainbow – för alla dem som inte längre kan delta i Pride.

 


*ballen = balkongen

 


Livet är kort.

Publicerat i Familj, HBTQ, Krämpor, Musik, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Säsongsstart: Tyst vittne

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Den brittiska serien Tyst vittne har nu inne på sin artonde eller nittonde säsong. Det är lite svårt att veta eftersom det är TV4 som sänder den och kanalens webbplats lämnar ett och annat att önska (läs: skitdålig) vad gäller informationen om de olika programmen. Men på fredagskvällen bänkade jag mig för att se det första av fem avsnitt.

Tyst vittne

Nikki Alexander är numera huvudkaraktären i Tyst vittne.


Borta är Sam Ryan, professor Dalton och Harry Cunningham.
Numera är det karaktären Nikki Alexander som har huvudrollen. Nikki hamnar i blåsväder i det första avsnittet när hon får hand om obduktionen av vad som verkar vara ett självmordsoffer. När hon hittar en klocka nerkörd i personens svalg inser hon att det i stället är mord. Dessutom påminner mordet om ett annat dödsfall som klassades som självmord. Hon kan inte låta bli att gräva sig bakåt i tiden och andra fall som också påminner om detta. Snart blir hon själv misstänkt men får dessutom också mördaren efter sig.

Jorå, det är fortfarande spännande och kusligt, men jag känner också att avsnittet är väldigt långt. Det blir inte bättre av att TV4 bryter för nyheter, väder och sport mitt i utöver all reklam, dessutom. Totalt sett tar det två och en halv timme att se det här avsnittet vars egentliga tid troligen är under två timmar. Helt pigg och alert är jag inte under programmet.

Toffelomdömet blir medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredagen den 29 juli 2016: Gott och blandat… eller i vart fall lakritsgodis

 



Kära dagbok…

Lakritsgodis

Godis från Hjärtat till Toffelnäven!

Ryktet på jobbet gick snabbt igår: det fanns godis i Hjärtat*. Och trots att det bara var torsdag OCH att jag hade ätit pizza till lunch hastade hasade jag dit. En rejäl Toffelnäve liquorice allsorts, anglosaxiskt lakritsgodis, följde med tillbaka till kontoret. Sen tuggade jag i mig alla bitar samtidigt. Självklart såg jag ut som en hamster, men nån sån bild får du inte se. Du får bara en bild på själva godiset – ett godis som egentligen är snyggare att se på än godare att äta, enligt mig som föredrar salt lakrits och inte söt dito.

 

Glass och kex

Svensk glass och anglosaxiska kex till Toffelmagen.

Jag klarade mig fram till kvällen. Ett ösregen ingav falska förhoppningar om svalare väder. Det tog nån timme så var solen framme igen. Jag häckade i vardagsrummet där jag lät min dator vara den lap top den är. Mamma fick ett telefonsamtal innan jag åt ett par smörgåsar. Dessa gjorde att jag klarade mig fram till 21-tiden. Då behövde Toffelmagen nåt IGEN. Det blev svensk vaniljglass med krossad choklad och anglosaxiska kex till Agatha Raisin klockan 21. Jag gillar verkligen den TV-serien, som jag tycker är en kvinnlig version av Morden i Midsomer. Här förekommer också lustifika mordsätt, men också aningen mer humor.

 

Bok och kaffe

Morgonsysslor vid Toffelköksbordet.

Natten blev het och kort. Naturligtvis sov jag som bäst i morse klockan sex när jag skulle kliva upp. Jag hade nämligen lovat att plocka upp en pendlande kollega vid centralen som tack för att vi får låna en kattbur under Fästmöns flytt på måndag. Detta medförde att jag fick gå upp lite tidigare. Det brukar inte vara nåt problem – jag vaknar alltid före alarmet som tillrar igång klockan 6.30. Men i morse var det… trögt… Morgonen inleddes på sedvanligt sätt med svart kaffe och läsning till frukostfilen vid köksbordet. Sen strulade såväl ena linsen som magen, så jag kom några minuter sent ner till centralen. Då hade jag emellertid hunnit notera att jag faktiskt skymtade såväl klocka som temperaturmätare på displayen i bilen. Men bara skymtade, det var knappt läsbart. Märkligt det där…

Kattbur

Lucy, formerly known as Lucifer, ska få åka kennel cab på måndag. Den här borde killen få plats i!


Morgonens första möte var snabbt avklarat.
Före och efter det hann jag bearbeta ett textunderlag som jag hade väntat på i två dar. Det kom fyra minuter innan jag slutade igår. Nu lär det bollas ett par gånger mellan mig och ursprungsförfattaren innan jag kan skapa ett förslag på en intranätsida. Men min underlagslämnare hann inte se mejlet med min textbilaga förrän i eftermiddags, så vi kom överens om att min del av arbetet fortsätter först nästa vecka.

Jag bjöd in R till förmiddagsfika, för jag är alldeles ensam borta i min hörna. Det blev en trevlig stund med mycket utbyte av såväl yrkesmässiga som personliga tankar. Fast det började med att vi fick jobba – på lite olika håll. Plikten framför allt, liksom…

Fika på jobbet

Så här kan det se ut när vi fikar på jobbet – ingen fikar utan är iväg och jobbar. 

 

Morotskaka

Snyggorange morotskaka.

På lunchen tvingade jag R att umgås igen (h*n var inte svårövertalad). Vi drog till Logensysteruniversitetet. Dagens firre var ursmarrig, men jag hann inte med att fota den eftersom restaurangansvarig för dagen kom och slog sig ner med oss en stund – medförandes var sin halva snyggorange morotskaka! Min favoritkaka, säger jag bara! Och det är ärligt talat den enda gången jag äter morötter – de måste liksom ligga ovanpå en kakjävel för att jag ska få i mig skiten dem. Gott som fasen var det, men paltkoman lät inte vänta på sig. Magen hade inte gått ner i omfång när jag sladdade (nåja…) in hos naprapaten för att få laserbehandling av min hälsporre, nålar i hålfot och vad samt grym massage av den senare också.

 

 Under ett träd

I skuggan under ett träd…

I kväll ska jag BARA SLAPPA (ha ha ha, det vet vi ju hur det brukar bli…). Helst skulle jag vilja ligga i skuggan under ett träd i min egen trädgård i stället för att reta mig på hänsynslösa självdödaresomävengörandrasjuka**. Nu blir det inte så. Jag får drömma om det. Jag läser min bok på gång och de bloggar jag följer i stället. Men klockan 21 bänkar jag mig framför TV:n. TV4 har uppenbarligen fattat det här med att fredagsdeckare är BRA och nåt som tittarna vill ha. De kör igång en säsong av Tyst vittne från 2015. TACK OCH HURRA!

 

 


*Hjärtat = ett centralt ställe på jobbet

**självdödaresomävengörandrasjuka = rökare


PS
Det fanns godis kvar i Hjärtat…

 Karameller

Jodå, det fanns kvar lite godis!

 


Livet är kort. Goda människor är goda. Dem samlar jag på.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Paket med kärlek och musik

Ett inlägg om ett paket.


 

Hurra hurra hurra hurr… Men vänta nu… Jag fyller ju inte år… Ändå låg det ett stort och blått paket och väntade på mig när jag kom hem från naprapaten…

Blått paket

Ett rätt stort, blått paket väntade på mig när jag kom hem.


Självklart SLET jag upp det.
Vad trodde du? Att jag skulle öppna det med prinsesshänder? Inuti låg… tja, gissa tre gånger… En BOK, för ovanlighetens skull. Dessutom fann jag en trevlig hälsning från författaren med löfte om såväl kärlek som musik… Nu är inte jag den som låter mig mutas eller smickras till höga omdömen i mina recensioner. Jag skriver ärliga recensioner. Och det vet Åsa Hellberg. Hon kan lita på mig. Icke desto mindre blev jag VÄLDIGT glad för såväl hälsningen som boken och kan härmed meddela att boken ligger på tur att bli läst!

Detta bildspel kräver JavaScript.

 


Livet är kort. Jag älskar att läsa.

Publicerat i Böcker, Musik, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Torsdagen den 28 juli 2016: Andtäppa och bilstrul, regnbågssaker och barnmattor

 



Kära dagbok…

Harskrank

Min beskyddare från igår såg till att getingarna höll sig borta från kontoret.

Den här dan kunde ju ha börjat bättre. Jag hade svårt att sova i natt på grund av värmen – inte på grund av kvällskaffet hos Fästmön (nehejda!). När jag kom hem höll sig självdödarnasomävengörandrasjuka* borta, så jag kunde slå upp portarna på vid gavel och släppa in frisk luft. Solnedgången var ett fantastiskt skådespel i orange som jag delvis såg över axeln under bilresan hem. Sen mulnade det på. Idag är det fortfarande mulet och svalt, fast klibbigt. Men det var inte vädret som orsakade den dåliga starten på dan utan två saker: andtäppa och bilstrul. (Min beskyddare från gårdagen kunde tyvärr inte hjälpa mig den här gången, för nu har h*n lämnat byggnaden.)

Det fuktiga vädret gör att jag både får hosta och svårt att andas. För att tala klarspråk irriterar slemmet mina luftrör. Att dricka vatten hjälper lite, men till sist fick jag dra i mig Bricanyl.

En annan anledning till andtäppan kan ha varit att jag ringde bildoktorn i morse och blev lite uppstressad. Jag förklarade Clark Kents** symptom – och verkstadskillen hade aldrig hört talas om detta fel! Låter ju förtroendeingivande NOT!, för sen sa han att det inte är nån fara att köra. Det som har hänt är att delar av displayen i bilen inte fungerar. Hastighetsmätare och bensinmätare samt kontrollampor fungerar, men inte klockan och termometern för utetemperatur. Klocka och termometer kan jag leva utan. Det som skulle försvåra min tillvaro som bilförare är om hastighetsmätaren och bensinmätaren också lägger av… Nu har jag fått verkstadstid inkl. lånebil med manuell växellåda på fredag nästa vecka. Då gör de en felsökning som kostar mellan 500 och 1 000 kronor. Om det sen visar sig att hela displayen måste bytas… Tja, då får jag var extra tacksam att jag har ett jobb med en bra inkomst. To be continued, alltså…

Display

Delar av displayen fungerar, men inte klockan och termometern till höger i bild. (Bilden är inte nytagen.)

 

Plingare

Pling på dig, du!

Det var betydligt behagligare att jobba idag. Men det är väldigt lugnt på jobbet den här veckan. Så där farligt lugnt att en blir halvt hispig när det dyker upp akutsaker. Igår fixade jag iordning en text samt redigerade sidor i intranätet. Idag har jag fortsatt med en del intranätjobb och försökt vara behjälplig med lite support här och var. Så att vår receptionspersonal ska kunna sitta vid sitt ordinarie skrivbord och jobba medan det är lugnt med besökare fixade jag en plingare. Jag visste att jag hade sett en sån hos ett av avdelningens team. Teamets medarbetare var vänliga nog att låna ut den och därmed kan vi leka Fawlty Towers. Jag skulle väl kunna vara Basil, dårå, eller möjligen Manuel så nu kan receptionen bemannas på lite distans, typ två meter. Som tack för plingaren ska jag/vi få låna en kattbur modell större till flytten. Och som tack för lånet av buren svänger jag förbi centralen i morgon bitti och hämtar upp pendlaren med bur före jobbet. Tjänster och gentjänster!

Mobil o kaffemugg

Jag är alltid gay and proud på jobbet genom att min jobbmobil får bo i ett regnbågsskal.

Och nej, jag har inte glömt att det är Pride den här veckan i Stockholm. Men i år blir det inget prajdande alls för min del. Det är tio år sen jag senast missade Pride och det var när min pappa dog. I år är det betydligt roligare skäl: jag har ett jobb och jobbar, yngsta bonussonen fyller år och Anna flyttar. Därför har jag utkrävt täta rapporter av en kollega som ska dit. Rapporterna kommer per foto via Instagram. Hur klarade vi oss utan sociala medier förr i tiden???

På lunchen roade jag mig i alla fall med att äta vegetarisk pizza – den har ju nästan regnbågens alla färger. Så mycket blått och lila är det förstås inte, men pizzan var god i alla fall. Och en av personerna vid bordet mittemot hade en helt osannolik tischa som jag hade svårt att låta bli att apglo på. Den påminde mig om mattan yngsta bonussonen hade i sitt rum när han var liten… Tur att jag själv har sån otroooligt god klädsmak och stil… (<== ironi).

Detta bildspel kräver JavaScript.


Exakt fyra minuter innan det var dags att gå för dan
kom det där underlaget jag skulle ha fått igår eller idag. Det kom in i ett verktyg som jag inte har lärt mig och dessutom var det ett väldigt ofärdigt underlag, enligt avsändaren. Jag får se om jag kan göra nåt åt det i morgon. Då avslutar jag dan med en behandling av hälsporren, vilket innebär att jag åker från jobbet vid 14.30-tiden redan. Och på måndag är jag leeedig – jag har en semesterdag (jag funderar på att ta även tisdag).

När jag hade anlänt hem till New Village hopade sig molnen och strax därpå öppnade sig himlen. Snälla, låt det regna hela kvällen!!!  Jag vill se Agatha Raisin i mysigt sommarmörker i kväll! (Tyvärr ljusnade det efter nån timme, men en kan ju alltid hoppas…)

Mörka moln

Regntunga skyar över New Village.

 

*självdödarnasomävengörandrasjuka = rökare
**Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort. Kelimmattor är vackrare än barnmattor.

Publicerat i Dagbok, Familj, HBTQ, Ironi, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Sociala medier, Trams, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fina verktyg och hjälpredor

Ett akututryckningsinlägg.


 

Det blev en märklig kväll, denna. Först roade jag mig med att ta reda på priset på en ny mobil eftersom min börjar bli pensionsmässig. Dessvärre har jag fått ett problem med bilen som kanske kostar en del och då får ny mobil komma senare. Mitt i sommaren, det vill säga semestertider, gör emellertid att jag får vänta och se. Och hoppas att Clark Kent* inte blir sjukare och dör innan vi kommer till bildoktorn… Suck…

Några nära och kära har det tungt på lite olika sätt just nu. En del kan jag inte hjälpa, andra kan jag underlätta något för. Det är svårt att hantera när nån säger att h*n är deprimerad. Jag kan liksom inte ta tag i andras liv åt dem. Jag får dåligt samvete av olika skäl, men den enda som kan förändra saker är i det här fallet den det berör. Jag kan inte göra det åt personen. Men jag kan finnas till och lyssna – när jag inte jobbar eller finns till för andra. Det går liksom inte att hjälpa hur många som helst samtidigt.

Nån som jag däremot kunde hjälpa lite i kväll var Fästmön. Jag anade ett stråk av desperation, stor trötthet och närheten till bristningsgränsen. Därför slängde jag på mig kläderna igen och tog en tur ut till den gudsförgätna Himlen. Anna har bott där i nio år, nästan, och i kväll var det tämligen ofattbart för mig. Om folk här vill göra sina barn föräldralösa i förtid genom att röka är det en piss i havet jämfört med folk som spelar byhålerock – från två håll och olika låtar – samt skriker i mobilen med högtalaren på. För att inte tala om dem som torkar av sig bajs… ja, du läste rätt: BAJS! – på bänkarna där vanliga människor sitter… Asså, jag tror att det blir väldigt skönt för Anna att flytta…

Jag fick använda några av mina fina verktyg i kväll, i alla fall. Alltid något. Nu funderar jag på att skaffa verktygsbälte också… Fast mina verktyg är ju elektriska alt. batteridrivna, förstås. Såna har man inte i nåt bälte.

Detta bildspel kräver JavaScript.


En ovillig del till en takfläkt 
fick plötsligt ge sig när vi med gemensamma krafter – och verktyg – gav oss på den. Dubbelsängen gick nästan samma öde till mötes. Den monterades ner. Då var det väldigt praktiskt att vara två. Sen fanns det tre fyrbenta, håriga hjälpredor som sprang omkring och gärna ville vara med på ett hörn. Annas sovrum tycks vara katternas favoritrum – kanske för att de inte får vara där inne i vanliga fall (eller också får de det och hoppar i sängen eller nåt).

Lilla Citrus ville ner i en flyttkartong och packa upp dess innehåll. När hon inte fick det ville hon hoppa till favoritstället nummer 2, överst på en stege. Det fick hon inte heller eftersom stegen skulle användas. Lilla fröken blev då rejält sur och la sig på en matta – i bokhyllan. Ja, jag sa väl att min kära fästmö är inredningsexpert? (Matta i bokhylla, hö hö hö!)

Lucifer var mest intresserad av mat. Trots att de fick sin middag när jag var där kunde han mycket väl tänka sig en bit av de två rostade mackorna med ost på som jag hade tiggt till mig av Anna.

Och så mamma Mini… Hon satt i köksfönstret och tittade längtansfullt ut. Sen sprang hon än hit, än dit, för hon känner på sig att det är en stor förändring på gång… Jag bara önskar att jag fick följa med…

Detta bildspel kräver JavaScript.


*Clark Kent = min lille bilman

 


Livet är kort. Fina verktyg hjälper inte mot allt.

Publicerat i Familj, Personligt, Trams | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 8 kommentarer

Onsdagen den 27 juli 2016: Trivsel och otrivsel

 



Kära dagbok…

 

Pelargon

Min pelargon trivs på jobbet också!

Det händer att jag lovar – eller att folk förväntar sig – uppföljningar. Ibland är det både och. Men det är jag som driver den här bloggen och följaktligen jag som bestämmer vad jag skriver om. Trivsel tänkte jag lyfta på agendan. Jag tillbringar åtta timmar varje vardag, vanligen, på jobbet. Där är jag för att arbeta. Men det är ju roligare att vara på jobbet och arbeta om en trivs. Trivsel handlar om allt från lokaler och kollegor till arbetsuppgifter. Nu skulle jag kunna avsluta det här inlägget, för jag trivs på mitt jobb. Det gör uppenbarligen min pelargon också. Flera blomklasar har slagit ut ur den så ängsliga och lite trötta växten jag tog med hemifrån. Hemma, där de flesta andra av min krukväxter trivs, men inte jag själv…

Enkelt uttryckt innebär otrivsel att en måste förändra nåt så det blir trivsel. I och med Fästmöns flytt känner jag mig än mer lust att flytta jag också. Men den som vet hur det är – till skillnad från den som bara tror – vet att det inte bara är att flytta numera. För att få en hyreslägenhet kräver många hyresvärdar garantier för att hyresgästerna har fast jobb och inkomst. För att kunna köpa en bostadsrätt vill banken att en har fast jobb ifall en behöver låna. Då är det inte så jävla lätt att göra nåt åt saker och ting. Men jag hoppas och ber och ser tiden an. Jag har ännu mer än hälften av min provanställningstid kvar. Sen…

Fisk grönsaker potatis bröd och bok

Jag åt fisk med mera idag och fick sällskap till lunchen av en före detta kollega. Boken fick jag därför lägga ner i väskan igen.

Idag på lunchen for jag till en av mina före detta arbetsplatser för att äta. Självklart träffade jag gamla kollegor, men det var inte planerat. En av dem slog sig ner vid mitt bord och vi kom att prata just om trivsel och otrivsel. Eller det blev så därför att jag undrade vilka som arbetade kvar och vilka som bytt jobb. Det glädjer mig att några favoriter fortfarande är där. Det gör mig ont att ett antal har slutat. Det glädjer mig att nytt blod är på väg in. Jag hoppas att ingen nånsin blir utsatt för mobbning, men tyvärr är det vanligare än en kan tro. Och inte bara bland barn, det sker även bland vuxna.

Det räcker med att den med makt mobbar så vågar ingen av de andra varken stötta eller protestera. Ingen vill ju hamna ute i kylan, bli av med jobbet. Att bli av med jobbet är bland det värsta som kan hända en människa, för du blir fråntagen en grund i livet. Dessutom kan en förlust av ett arbete leda till att du också blir av med ditt hem – har du ingen inkomst kan du ju inte betala hyran/månadsavgiften. Därför kan en stå ut med mycket och under lång tid. Tills det brister.

Jag blev både tåligare och hårdare under De sju svåra åren. Men jag har också blivit känsligare. Idag skulle jag inte tiga still om jag såg och hörde nåt som liknade mobbing. Jag har faktiskt redan reagerat på jobbet. Visat var jag står och att jag inte tolererar att nån inte respekterar andras känslor. Det innebär inte för den skull att jag håller med den förfördelade i sakfrågan, men var och en har rätt till sina känslor.

Sen kan vi finnas för varandra och stötta och lyssna. Vi är bara människor och vi är här och nu. Ibland behöver vi gå vidare också. Just för tillfället är jag på en jättespännande arbetsplats där jag trivs till 100 procent. Jag ser att här finns fel och brister, men inte värre än att det går att jobba med förbättringar. Här finns möjligheterna för mig och jag vill verkligen stanna och få fortsätta vara med i gänget.

Nånting som får mig att trivas i tillvaron är att läsa böcker. Jag hoppas att du har provat det nån gång. Böcker är riktigt goda vänner och kan också vara kollegor. Men de sviker och mobbar aldrig. I stället tar de mig ofta till platser jag aldrig har besökt. Igår blev det bokbyte, förresten. Jag var lite wild and crazy och bytte från en bok om poliser skriven av en svensk kvinnlig författare till en bok om poliser skriven av en svensk manlig författare. Så fantasifull är jag! (<== ironi)

Tiggaren och Den felande länken

Fantasifullt bokbyte igår.

 

Hur har DU det på jobbet och hemma? Trivsel eller otrivsel? Hur hanterar DU det? Skriv gärna några rader i en kommentar om du vill dela med dig av dina tankar!

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Ironi, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Topplistor och en annorlunda blogg

Ett listigt och tipsigt inlägg.


 

Jag brukar faktiskt inte tro alltför mycket på statistik. Eller topplistor. Fast det är lite kul att se att den här nya bloggen precis som min förra finns bland de tio mest besökta privata bloggarna, 1 533 stycken, i Uppsala. Men det jag inte visste var att den också finns på tio-i-topp-listan över Bloggportalens bloggar om litteratur och skrivande.

Bloggportalen Litteratur och skrivande 26 juli 2016

Bloggportalens lista över det mest besökta privata bloggarna i Sverige i kategorin Litteratur och skrivande. Den här bloggen låg på nionde plats igår kväll strax före 19.30. (Skärmdump från mobilen.)


En annan lista jag hittar bloggen på är Besökstoppen
I kategorin Allmänt fanns den igår kväll bland de tio mest besökta:

Besökstoppen Allmän kategori 26 juli 2016

Bloggen låg på åttonde plats i kategorin Allmänt på Besökstoppen igår kväll. (Skärmdump från mobilen.)


Nu tycker säkert vissa kärringar att jag skryter,
 så avslutningsvis vill jag tipsa om nån annans blogg, en blogg som är lite annorlunda. På bloggen 400 föremål visar Uppsala Universitetsbibliotek upp 400 föremål inför sitt 400-årsjubileum. Här finns många spännande saker – och faktiskt inte bara böcker (ifall nu nån skulle vara allergisk mot såna…)

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Morden i Midsomer: A dying art

Ett inlägg om en TV-serie.


 

Det blir ingen sommar utan Morden i Midsomer, eller hur?! Förra veckan var det tydligen nån annan årstid, för då visade SvT inget långfilmslångt avsnitt. Men idag är det sommartisdag igen och jag hällde förväntansfull ner mig i bästefåtöljen klockan 21 för att se kvällens avsnitt, med undertiteln A dying art. Jag hade kvällen till ära också införskaffat biogodis eftersom det blev ganska dåligt med godis den gångna helgen. Och godis är ju gott!

Morden i Midsomer 2016

Karaktärerna Charlie Nelson, Kam Marimor och John Barnaby i Morden i MIdsomer 2016.


Konst och kultur var teman för kvällens film. 
En skulpturpark ska invigas, men invigningen blir allt annat än trevlig när den som är initiativtagare till parken hittas mördad i en av skulpturerna. Barnaby och Nelson börjar nysta i fallet. Det visar sig vara en soppa av otrohet, lögner och snikenhet. En byförening mot skulpturparken misstänks först, men verkar ganska snart vara minst tänkbar att ha en mördare bland sig. Ytterligare personer faller offer för mördaren och alla hamnar de i nån av parkens skulpturer.

Jag hade lite svårt att hänga med under den första halvtimmen. Det var nämligen ett herrans liv här i environgerna – folk som spikade, ungar som skrek i falsett i stället för att prata med varandra och så cigarrettrök som slingrade sig in genom min öppna balledörr* eftersom nån bara måste utöva sin last i närheten av min dörröppning. Men… jag tycker att Barnaby och Nelson ägnar hela filmen åt gissningar. En efter en misstänks – och mördas. Till sist återstår nästan bara en möjlig mördare. Och Barnabys lilla tal om varför han blev polis känns ju lite… sisådär med tanke på vad som händer i vissa stadsdelar här i Uppsala. Dessutom undrar jag vad regnbågsflaggan gjorde i slutet av filmen…

Nja, Toffelomdömet blir medel och då är jag nog i snällaste laget.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


*balledörr = balkongdörr

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, HBTQ, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Tiggaren

Ett inlägg om en bok.


 

Sofie SarenbrantTiggaren har på senare tid blivit en av mina favoriter bland svenska deckarförfattare. Hon skriver inte några djupdjupa böcker, men otroligt spännande deckare i bladvändarstil. Hennes senaste bok, Tiggaren, kom nyligen ut. Alldeles nyss har jag läst sista sidan och slagit ihop pärmarna.

Boken inleds med en skrämmande scen, som tagen ur Börjlinds Springfloden. Men här är det Sarenbrant som har ihjäl en rumänsk tiggare och låter en annan tiggare vara vittne. Därefter hoppar handlingen vidare till minnesstunden för den mördade polisen Emma Sköld. Hennes pappa Evert, numera pensionerad polis, tycks nedbruten av sorg. Fast vänta bara. Inget är som läsaren tror. Seriemorden på tiggare i Stockholm hänger faktiskt ihop med mordet på Emma. Och snart har de skyldiga Evert och nån mer i hasorna.

På sina ställen tycker jag att boken hafsar förbi personer och händelser. Jag skulle till exempel vilja veta lite mer om Emmas mamma och hur hon tänker och känner. Slutet är lite för känslosamt för att vara helt trovärdigt. Och varför blir inte de närmast sörjande helt galna när sanningen uppdagas? Oavsett detta är det här en riktigt bra bok. Jag gillar Sofie Sarenbrants rappa stil och korta kapitel, för det gör det möjligt för mig att läsa en snutt även vid mycket korta tillfällen som yppar sig under en dag. Språket har ett flyt som jag tycker om och några språkliga konstigheter eller dåliga formuleringar hittar jag inte alls. Dessutom är omslaget väldigt snyggt till boken och vad jag förstår har författarens pappa fotat blommorna på det.

Toffelomdömet blir högt.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer