Kära dagbok…
Mackor och yoghurt blev min middag igår kväll.
Det blev lite av en hastig sorti igår kväll. Jag hade lovat att hämta Fästmön i Sävja när hon slutade jobba klockan 20 och skjutsa hem henne. När jag gick till garaget tog jag med några soppåsar. Redan där, på väg till soprummet, kände jag mig skum. Yr, liksom, nästan som alkoholpåverkad (hur nu det känns, det var så länge sen jag var…). Självklart hade jag inte druckit en droppe med procent i! Det gick bra att sitta och köra bil, tack och lov. Det gick till och med bra att posta ett födelsedagspaket till vännen FEM – ja, jag kom ihåg! Men sen när jag kom hem… Slog mig ner i bästefåtöljen för att se säsongsavslutningen av Dicte. Då blev yrseln värre. Jag drack ett glas vatten. Då blev jag illamående. Nä, det var bara att borsta tänderna, släcka ner och gå och lägga sig. Jag mådde riktigt dåligt.
Annas teori om yrseln är att jag åt för lite igår. Kanske är två knäckemackor mitt på dan och två mackor och yoghurt på kvällen inte tillräckligt, men… Själv är jag mer inne på att jag har så svårt att ta det lugnt, att försöka koppla av, varva ner, vila, återhämta mig. Där är som att jag bryter ihop, gråter, så snart jag inte grejar med nåt och att bryta ihop gillar jag inte. Jag har blivit rädd för sorgens uttryck. Sorg är sannerligen en lömsk följeslagare. Oberäknelig. Plötsligt hugger den till och jag gråter hejdlöst. Sen drar den och kvar blir jag, som en urvriden trasa.
Hur som helst, mitt löfte till mig själv idag är att ta det lite lugnare. Jag ska bara iväg ett kort ärende i eftermiddag och ett eventuellt gardinbyte i köket får vänta. Mörkläggningsgardinerna i sovrummet behöver tvättas, men det sparar jag tills i morgon. De torkar så snabbt och startar jag bara en maskin tidigt kan jag hänga upp dem till natten. Så den här dan började jag med att försiktigt känna efter… ja, lite yr är jag, men inte som igår. Sen fixade jag kaffe och satt en stund vid köksbordet och läste. En bra start på dan!
En bra start på dan – kaffe och en stunds läsning.
Jag har tappat närmare 15 kilo i vikt, enligt vågen.
Jag vägde mig i morse, för det var ett tag sen och psykologen frågade i måndags hur mycket jag hade gått ner. Det handlar om nånstans mellan 10 och 15 kilo, närmare 15 kilo. Och nej. Jag är inte utmärglad, det fanns och finns depåer och som bantningsmetod rekommenderar jag inte sorg. För övrigt bantar jag inte, det är bara ett av sorgens uttryck. Först handlade det om att jag inte tillät mig att njuta om inte mammas värden (syresättning, blodtryck etc) steg. Sen handlade det om att jag tappade aptiten. Nästa steg blev att jag hade svårt att tugga och svälja. Och nu känner jag varken hunger eller sug – och inte heller att jag blir mätt. Men idag ska jag tvinga i mig skogssvampsoppa till middag. Och så ska jag försöka breda ut räkosten lite snyggare – jag har fått kritik av somliga esteter för att det ser så fult ut på mina mackor (^== internt skämt)
Årets första julklapp är inslagen.
Idag är det den sista dagen i november. I morgon går vi in i julmånaden. Och hur det än är kommer jag inte undan julen i år. Jag är emellertid så tacksam över att det finns en familj här i Uppsala som jag får vara med under julen. Att omge sig med dem en tycker om, att försöka äta gott, kanske öppna en julklapp trots att Tomtemor inte längre finns kvar här på jorden… Det blir nog bra, trots allt. Igår slog jag in* årets första julklapp och som synes är den till min kära. Hon har varit oändligt snäll och kärleksfull mot mig det här året. Detta år som började i oro, fortsatte i glädje och som övergick i sorg. Att ha nån som står bredvid sig, nån som håller en under armarna när det behövs, är inte alla förunnat. Vi kan skämta och ironisera över det, men det ligger så oändligt mycket kärlek i orden
”…bära varandras bördor…
*Det syns kanske inte så bra, men julklappen är som vanligt inte särskilt vackert inslagen – slå in paket är inte min grej. Men etiketten matchar i alla fall pappret.
Livet är kort.
Ytterligare en bok inköpt i Motala för ett presentkort som egentligen var min mammas har jag nu läst ut. Tack, mammakusinen B!
Igår fortsatte 
När 
Gå till Toffelprofilen
