Ett inlägg om en bok.

Sofie Sarenbrant har på senare tid blivit en av mina favoriter bland svenska deckarförfattare. Hon skriver inte några djupdjupa böcker, men otroligt spännande deckare i bladvändarstil. Hennes senaste bok, Tiggaren, kom nyligen ut. Alldeles nyss har jag läst sista sidan och slagit ihop pärmarna.

Boken inleds med en skrämmande scen, som tagen ur Börjlinds Springfloden. Men här är det Sarenbrant som har ihjäl en rumänsk tiggare och låter en annan tiggare vara vittne. Därefter hoppar handlingen vidare till minnesstunden för den mördade polisen Emma Sköld. Hennes pappa Evert, numera pensionerad polis, tycks nedbruten av sorg. Fast vänta bara. Inget är som läsaren tror. Seriemorden på tiggare i Stockholm hänger faktiskt ihop med mordet på Emma. Och snart har de skyldiga Evert och nån mer i hasorna.

På sina ställen tycker jag att boken hafsar förbi personer och händelser. Jag skulle till exempel vilja veta lite mer om Emmas mamma och hur hon tänker och känner. Slutet är lite för känslosamt för att vara helt trovärdigt. Och varför blir inte de närmast sörjande helt galna när sanningen uppdagas? Oavsett detta är det här en riktigt bra bok. Jag gillar Sofie Sarenbrants rappa stil och korta kapitel, för det gör det möjligt för mig att läsa en snutt även vid mycket korta tillfällen som yppar sig under en dag. Språket har ett flyt som jag tycker om och några språkliga konstigheter eller dåliga formuleringar hittar jag inte alls. Dessutom är omslaget väldigt snyggt till boken och vad jag förstår har författarens pappa fotat blommorna på det.

Toffelomdömet blir högt.

Livet är kort.