Blir vi vad vi mäter och gillar?

Ett inlägg om sociala medier.


 

Det finns en text på nätet idag som fångade mitt intresse. Emanuel Karlsten, som jag läste nånstans (minns inte var) ifrågasätter ALLT häromdan, har skrivit om hur vi mäter framgång på nätet. Den som vill bli framgångsrik i cyberspace ska kolla på YouTubearna och hur de mäter sin framgång, för vi blir vad vi mäter, menar han. Det låter rätt enkelt, men läs hela texten (och lyssna på podden som artikeln länkar till) så inser du att det är helheten som ska mätas, inte bara antalet likes, klick eller besökare. Viktigast av allt är förstås att först bestämma vad det är vi vill uppnå eller sälja eller säga innan vi kan mäta det. För vi behöver mäta på olika sätt och olika saker från kanal till kanal.

tumstock

Vi behöver mäta på fler sätt än ett.


Ska jag vara ärlig fattar jag inte helt och fullt
det här med likes. Eller Gilla, som vi säger på svenska. På Instagram tycker jag att det är OK att Gilla, för då bedömer vi en bild. Men att Gilla en bloggtext, till exempel, eller en kommentar, det förstår jag inte. Har jag missat nåt??? Mina bloggtexter är så otroligt varierande. Många av dem handlar om sorg. Innebär då att den som Gillar ett sånt blogginlägg Gillar att jag är ledsen??? Jag fattar inte. Varför inte kommentera texten i stället och tala om vad som är bra – eller dåligt – med den eller dess innehåll? Just sorg är kanske svårt att prata om, förstås. Eller kommentera, dårå.

Fast jag gillar såväl bilder som texter också ibland.Instagram gillar jag oftare bilder än lämnar kommentarer. En bild ska liksom stå för sig själv, tala för sig själv, tycker jag. Då finns det inget mer att tilläga än att Gilla. Men sen vet jag många som gillar till exempel mina Tweets som är puffar, ”reklam”, för bilder på Instagram eller texter på bloggen. Varför gillar en reklam??? Är det inte ”varan” en gillar? Nej, det är nåt jag inte fattar här, så vill nån förklara skulle jag Gilla det vore jag tacksam.

Gilla-tecken tummen upp

Jag skulle GILLA vore tacksam om nån förklarade.


Ytterligare en sak jag inte begriper är 
kommentarer som lämnas till ”fel” inlägg på bloggen. Om jag skriver fem inlägg en dag, så kan jag ge mig tusan på att dans första inlägg kommenteras i dans sista, det vill säga det senast skrivna, det som ligger överst på bloggen. Hur svårt kan det vara – om en vill ha en pratstund om nåt av ämnena – att kommentera rätt inlägg?

Föreställ dig att en blogg är en tidning. Skulle det då kännas korrekt att lämna en kommentar om artikel om sorg vid en bokrecension? Nu vill jag inte på nåt vis påskina att just min blogg är en tidning. Det här är en privat blogg som jag driver och skriver utan vinstsyfte, till skillnad från tidningar. Men lik förbaskat lägger jag ner både tid och energi på att skriva om lite olika ämnen. Är det för mycket begärt av läsarna då att kommentera rätt ämne vid rätt inlägg? Eller missar jag nåt här? Det känns faktiskt som jag gör det. Varför kommentera det senaste/sista inlägget när kommentaren handlar om ett inlägg längre ner? Jag fattar inte, men jag vet att Nillan har försökt förklara för mig en gång. Då fattade jag nästan.

En annan sak som jag inte heller fattar är varför det inte finns nån Ogilla-symbol. Jag menar, folk kan ju vara rätt oförskämda i sociala medier – såväl skribenter som de som lämnar kommentarer. Varför kan en inte få Ogilla sånt???

Ogilla-symbol

Varför finns det inte nån Ogilla-symbol?


Det här inlägget är skrivet med lite ironi och torr humor,
är bäst att tillägga. Men den här bloggen har faktiskt sen starten regler… Blir jag Ogillad nu???

Till reglerna!

 


Livet är kort.

Publicerat i Diskutabelt, Ironi, Personligt, Sociala medier | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 12 kommentarer

Måndag morgon den 5 december 2016: Vintern rasat ut, väntan och utmaningar

 



Kära dagbok…

 

Framsidan med granen utan snö

Vintern har visst rasat ut – här är snöfritt!

Vintern tycks tillfälligt ha rasat ut under natten. När jag skjutsade hem Fästmön igår kväll började det regna. Regnet har gjort underverk i natt. Nu ser det inte längre ut som december ute, snarare som höst igen. Det är en fyra, fem plusgrader och blåsigt, dessutom. Mycket höstlikt, alltså.

Här sitter jag vid datorn och glor. Och väntar. På Relita. Känner mig ungefär som lilla mamma och minns hur orolig hon var så snart det var hantverkare på gång. Mamma hade svåra sömnstörningar och var alltid rädd att inte vara vaken och klädd när främlingar knackade på dörren. Nu slipper hon oroa sig för gubbarna som skulle komma och måla taket i hennes badrum. Lilla mamma… Hon trodde att de bara skulle dyka upp en morgon, tidigt. Det spelade ingen roll att vi var flera som sa till henne att de dyker inte bara upp – de meddelar först. Överlag är emellertid såna här firmor inget bra på att skriva meddelanden som en begriper. Nån hjälp här, från min bostadsrättsförening, verkar de inte fått heller. (Fast vad skulle de kunna göra? De är ju lika dåliga på att skriva begriplig information…) Jag ogillar starkt det hotfulla tonläget i texten, men värst av allt är att jag, som anser mig normalbegåvad, inte till hundra procent begriper vad där står. Hur ska då andra, som till exempel inte har svenska som förstaspråk, förstå?

Tangentbord med snabela

Såväl jobbmejl som flexrapport är kollade.

Jag har kollat min jobbmejl och lagt in min senaste sjukskrivning i flexrapporten samt klarmarkerat november månad. Det tog sin lilla tid, för systemet hängde sig hela tiden. Men nu är det gjort. Jag är helt utmattad. Hur 17 ska jag orka jobba..? Jodå, det går säkert bra. På onsdag ska jag träffa min teamledare för en lunch och bli lite uppdaterad om vad som har hänt. Teamet jag är en del av bildades nu i höst. Vi tycks vara ett hopplock av folk som jobbar övergripande som ingår i teamet, så det blir nog inte världens lättaste jobb för teamledaren att hålla ihop oss. Utan att ha bakgrunden etc helt klar för mig känner jag mig lite tveksam till detta hopplock, men vi får se vad Duktiga Annika har att berätta på onsdag.

I eftermiddag ska jag till psykologen. Gissningsvis ska vi gå igenom alla papper jag fick med mig hem som jag skulle fylla i. Det blir…knepigt med tanke på att jag skriver så illa. Hantverksfirmor och bostadsrättsföreningar må skriva obegriplig svenska, men jag skriver obegripligt rent visuellt för hand… I kombination med dåligt minne (”vad gjorde jag mellan klockan 18 och 19 igår?”) blir det en riktig utmaning.

Nu ska jag läsa lite nyheter på nätet och därefter jaga lampskärmar. Nåt vettigt måste en ta sig för.

 


Livet är kort.

Publicerat i Dagbok, Familj, Jobb, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagen den andra advent 2016: Hantverkshysteri, sopor och julfigurer – och till råga på allt en klen stamtavla

 



Kära dagbok…


Jag säger som lilla mamma:

”Det går inte att läsa HELA tiden.

Nog försöker jag hitta på vettiga saker att göra, men fantasin är det ju som det är med. Och söndagar… Finns det några längre dagar när en är ensam?

Nån i huset har roat mig (?..) med att borra två minuter varje halvtimme hela eftermiddagen. Så där lagom enerverande och irriterande och så där så att en till exempel inte kan se nån film eller ringa en vän eller så. Om en nu har en vän att ringa till. Jag har kommit en bra bit in i Lewispjäserna och själva titelfigurerna – schackpjäserna – har nämnts vid ett tillfälle. Boken är bra, men det blir tråkigt att bara sitta och läsa en hel dag.

Jag har försökt förbereda inför Relitas besök i morgon nån gång mellan (!)

”klockan 8 – 15.30.

Sophinkar på köksgolvet

Sopor på köksgolvet – fräscht… NOT!

Det betyder att det ligger trasor och rengöringsgrejor på golvet i badrummet och att det står sopor på köksgolvet. För skåpen under handfat och kökshoar skulle tömmas. Vidare står det att en ska lägga ut tidningar. Var då??? I skåpen under hoar och handfat eller på golven? Nä, det är inte preciserat på den icke kommunikatörsskrivna texten från Relita. Där hotas bara vi bostadsrättsinnehavare med avgifter om det är så att vi inte samarbetar!.. Och så ska en ta bort mattor på vägen mellan ytterdörren och handfat och hoar. Eftersom jag inte prenumererar på nån dagstidning – jag känner mig inte särskilt unik i dagsläget – är det lite svårt för mig att lägga ut tidningar. Dessutom känns det som sagt osäkert exakt var tidningarna ska läggas ut. Ta bort mattor kan jag inte heller göra. Det finns en matta i hallen – och ovanpå den står två fulla bokhyllor. Ska jag behöva tömma hylljävlarna på alla deckare bara för detta? Nej, jag får väl lägga ut plastsäckar i hallen och hoppas att ingen halkar på dem. Självklart önskar jag att jag är hemma när hantverkarna (?) kommer, men jag ska vara hos psykologen klockan 13 och måste åka senast 12.30. Jag får inte låsa övre låset, då hotas jag av straffavgift(!). Som tur är blir jag inte borta länge, men ändå. Jag gillar inte att ha främlingar som klampar omkring oombedda i mitt hem och skitar ner. För det vet en ju att hantverkare inte tar av sig skorna.

På onsdag kväll och natt är det dags för nästa hantverkshysteri. Mellan klockan 20 och klockan två på natten har nån smart jävel kommit på att värme och varmvatten ska stängas av. Fint, det är ju vinter och alla går ju och lägger sig och somnar före klockan 20, eller hur??? INTE! Men jag slipper i vart fall ha främlingar som klampar omkring i hemmet då på natten. Alltid något…

Regnbågshängslen

Regnbågshängslen kostar 98 spänn hos BlueFox i Stockholm. Har jag kanske råd med…

Jag har botaniserat i mina garderober. Plötsligt har det visat sig att alla byxor jag äger har blivit för stora. Till och med de två par jeans jag hittade i smalisgarderoben är för stora. Ja ja, jag hoppas att Tomten kommer med hängslen i julklapp, livrem räcker inte. Äh, jag har varit så dum så jag får köpa hängslen själv om jag ska ha några.

I ett försök att mildra humöret mitt har jag försökt anstränga mig lite med tanke på decembers storhelg. Jag har hängt upp mina sex älskade julfigurer i köksgardinen. Tänk, nu har jag både adventspyntat och julpyntat! Nästa helg – en ska inte förta sig och göra allt på en gång! – ska jag nog ställa i ordning mammas änglaparad på ekbyffén. Sen kan jag gå och titta på alla hennes änglar – och mina fem eller sex stycken namnlösa – och fundera över vad det var de hette nu igen. Jag kan ju tyvärr inte fråga min mamma. Det enda jag minns är att de alla hade väldigt fina namn, inte tråkiga som mina julfigurer…

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Flicka med finger vid munnen

Tyst!

Medan jag väntade på att tiden skulle gå glodde jag på ett avsnitt av Familjen Annorlunda. Det som är annorlunda med de familjer som är med i programserien är främst att de har många barn. Väldigt annorlunda (<==ironi). Det verkar vara slut på annorlunda familjer där alla barnen har samma mamma och pappa i alla fall. Det är ju inte så annorlunda idag att barn i en familj har olika föräldrar. Jag var helt fascinerad (i negativ bemärkelse) över programmet och undrade vem som var målgrupp för det. Troligen inte en sån som jag som inte har en enda unge. Men säg, är inte DET annorlunda?! Vad jag tyckte om programmet i övrigt håller jag tyst om så att ingen känner sig kränkt.

Söndagsmiddagen blev lite klen – grekisk yoghurt med kanel – men när jag återvände från en utflykt till Sävja, som innebar umgänge med min fästmö en halvtimme, värmde jag kalkonen från igår. Jag dukade fram framför TV:n, dränkte pippin i sås och tog ett par rån med ädelosten jag köpte för en tia igår. Kvällens andra TV-program för min del var Midnattssol. Det går mot upplösningen. Riktigt spännande var det och jag hade det ganska gott i värmen av alla ljus.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Sen funderade jag över nåt mammakusinen B skrev 
i kväll i ett sms och kände mig plötsligt… fattig: inga föräldrar, inga syskon, inga barn, inga morföräldrar, inga farföräldrar, inga mostrar, inga morbröder, inga fastrar, inga farbröder, inga kusiner… Toffelstammen är… klen och jag är den sista.

Stammar

Stamtavlan är klen.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Film, Ironi, Mat, Personligt, TV, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

Ett vin: Gran Appasso (2015)

Ett inlägg om ett vin.


 

Vinet Gran Appasso

Gran Appassos druvor är torkade innan de har pressats.

Häromdan var jag iväg på några ärenden och passade då på att att fylla på vinskåpet med ett par flaskor rött. Men sen när lördagskvällen kom och jag skulle slå på stort och laga mat var karaktären inte starkare än att jag öppnade en av vinflaskorna. Gran Appasso (2015), en italienare, fick bli följeslagare till lördagens pulled turkey.

Vinet kostar 89 kronor och har Systembolagets nummer 71785 för den som har lättare att komma ihåg siffror än ord.

Enligt etiketten på hyllan skulle vinet passa till grillade rätter av mörkt kött och lagrade hårdostar. Kalkon är rätt ljust, men en av såserna till var mörk. Kan det räknas?

 

Så här skriver Systembolaget om vinets smak och doft:

”Kryddig, fruktig smak med liten sötma, inslag av fat, katrinplommon, körsbärspraliner, kanel och vanilj. Serveras vid cirka 18°C till grillade rätter av mörkt kött eller till lagrade hårdostar. Kryddig, fruktig doft med inslag av fat, katrinplommon, körsbärspraliner, kanel och vanilj.

Vinet är en appassimento, en icke helt odiskutabel metod. Metoden går ut på att låta druvorna till vinet torka när de har skördats innan de pressas. Det är själva torkningen som är appasimentometoden. Metoden ger druvorna en hög koncentration av smak, en högre sockerhalt och en högre alkoholhalt.

Jag tycker att vinet smakar bärigt. Det känns inte så fylligt som det anges och det har en kort, men fruktig eftersmak. Till ljust kalkonkött med heta såser passar det utmärkt. Toffelomdömet blir högt, för detta är ett prisvärt vin.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Wallander – Försvunnen (2013)

Ett inlägg om en film.


 

Filmen Wallander - FörsvunnenIbland är bästa sättet att slippa verkligheten att se fiktiva filmer om otäcka saker. Igår kväll fastnade jag i en Wallanderfilm, tro det eller ej, Wallander – Försvunnen (2013), på Sjuan. Det var riktigt intressant att se hur hemskheter – som faktiskt kan ske i verkligheten – görs till underhållning. För mig blev filmen ett sätt att skärma av mig från mina egna svårigheter ett tag.

Kommissarie Wallander har varit avstängd ett tag, men återinträder härmed i tjänst i den här filmen. Hans ledarposition är hotad sedan en kollega har blivit tillförordnad. I det läget försvinner en liten flicka på väg till skolan. Polisen misstänker att nån av föräldrarna, förslagsvis pappan, är den skyldige eftersom det pågår en vårdnadstvist. Men nån detalj fångar Wallander och han vänder sig till en kvinna vars dotter försvann flera år tidigare. Wallander lyckades aldrig lösa fallet och misstänkte under lång tid flickans mamma. Till sist kommer Wallander förstås på vem den gemensamma nämnaren är, men då är Wallanders polisdotter Linda nära att bli mördad av förövaren…

Jorå, filmen är både trovärdig och spännande och jag får associationer till autentiska fall där flickor på cykel har förvsunnit och sen hittats mördade. Men slutet känns, som så ofta i Wallanderfilmerna, ihoprafsat. Detta sänker totalomdömet som landar på medel.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Söndagsmorgon den andra advent 2016: Who am I kidding?

 



Kära dagbok…

 

Ledsen svartvit bild

Attackerad av sorg och saknad. Ledsen.

Några plutande anknäbbsläppar får du aldrig se hos mig – varken på Instagram eller på bloggen. Men jag har inte så ofta lagt ut bilder på gråtande Tofflor. Det gjorde jag på Instagram igår. Trafiken till bloggen lät inte vänta på sig. Få var det dock som vågade fråga. Modiga ni, heder till er! De flesta var bara nyfikna. Det kan vara en enkel fråga som gör skillnaden. Alla vill vi känna oss behövda, omtyckta, kanske älskade. Särskilt när vi känner oss små och ensamma.

Bilden här intill är samma som på Instagram, men svartvit. Nåt annat filter eller nåt förskönande Photoshoppande har jag inte gjort med den.

 

Kaffe och boken Lewispjäserna

Ett försök att starta andra advent på ett normalt Toffelbeteende.

Jag vill så gärna tro att sorgen och saknaden lugnar sig. Mattas av, bleknar. Vem lurar jag?! Eller who am I kidding? som det står i rubriken. De attackerar mig plötsligt, bara så där, och jag bryter ihop och gråter i timmar. Som igår kväll. Fyra jävla timmar… det är snudd på rekord även för mig. Och ja, jag har sökt och får professionell hjälp. På kontorstid vardagar får jag den. Sorgen och saknaden jobbar däremot dygnet runt. Vänner och familj vill jag inte överutnyttja, det är inte bara jag som har det tufft. Så jag kämpar på rätt ensam, understundom. Och irriterande nog vaknade jag även den andra advent 2016. Tvingade mig att ligga kvar i sängen och läsa tredje delen av Lewistrilogin med nyperkolerat kaffe i andra handen – ett normalt Toffelbeteende en söndag. Det kröp i hela kroppen. Jag stod ut en timme innan jag gav upp. Att skriva är bättre, då får jag ur mig tankarna och jag slutar lura mig själv. Sen blir andras nyfikenhet stillad också, förstås, en följd av att ha en blogg där en skriver öppet om hur en mår.

Det blev kallt igår. När jag åkte ut till Sävja för att hämta Fästmön och skjutsa hem henne till sig var det neråt åtta grader minus. På hemvägen stannade vi till vid ICA Heidan. Jag köpte en ost för en tia, en ost jag varken behövde eller åt. Men när jag hade lämnat av Anna hemma hos sig tillsammans med mammas spritkarameller for jag hem till mig och mitt för att laga mat. Det gick sisådär. Jag försökte visst tillaga min tumme, trots att jag varken hade ätit några spritkarameller eller tullat på vinet som stod på luftning. (Mer om vinet kommer i ett separat inlägg, för jag drack senare två glas av det till maten.)

Detta bildspel kräver JavaScript.


Så småningom blev det mat, pulled turkey
med pommes frites och två såser, Stokes hot and spicy och Lohmanders hot béarnaise. Jag tvingade i mig maten, för det är mat jag gillar i vanliga fall. Igår var det ett helvete att få i sig ens en halv storlek på vad som är en normal portion för mig. Kalkonen gick bra att äta – den var ju inte så svår att tugga och svälja. I kväll gör jag ett nytt försök, men då utan pommes.

Pulled turkeymiddag.

Lördagsmiddag.


Vid maten kom attacken, den som varade i fyra timmar. 
Märkligt nog klingade den av när jag lyckades fastna i en trivial polisfilm på Sjuan (mer om filmen i ett separat inlägg!) mellan klockan 22 och midnatt. Utmattad gick jag till sängs, men det dröjde fram till halv två innan jag somnade – för att åter vakna till den här världen vid sjutiden i morse och känna för miljonte gången att jag inte ville vakna. Men det är ju som det är. Det är inte min tur än. På onsdag ska jag fixa mitt testamente. Sen kan jag slappna av lite mer. Allmänna arvsfonden ska inte få ett smack efter mig.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Film, Mat, Personligt, Sociala medier, TV, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Arvet efter dig

Ett inlägg om en bok.


 

Jojo Moyes bok Arvet efter digNär jag inte kunde åka hem till Mors dag skickade jag mamma i stället två vackert inslagna böcker via Bokus. Jojo Moyes bok Arvet efter dig, uppföljaren till Livet efter dig, var en av dessa två böcker. Mamma hann läsa den innan hon gick bort, den andra boken kom hon bara halvvägs i. Och vi hann aldrig diskutera boken, jag fick bara veta att mamma tyckte mycket om den. De sista dagarna jag var hos henne sa hon flera gånger att jag måste låna och läsa boken. Det har jag gjort nu och i eftermiddag slog jag ihop pärmarna. Tyvärr har jag ingen mamma att lämna tillbaka boken till, så den får flytta in i en av mina bokhyllor här i Uppsala.

 

Medan Will har gått hädan efter eget val lever Lou vidare. Men hon sörjer! Efter en tid i Paris kommer hon hem till London igen, skaffar sig ett jobb i en bar på en flygplats och deltar i en sorgegrupp. En dag dyker en tonårstjej upp, vilket får till följd att Lou ramlar ner från taket, slår halvt ihjäl sig och träffar Sam.

Den här boken griper tag i mig genast, bland annat för att den handlar om sorg och skuldkänslor. Men bokens Lou får på sätt och vis möjlighet att minska sin skuld, medan min finns kvar. Boken ger mig emellertid en hel del att tänka på vad gäller saknad och acceptans och det faktum är att en inte kan ändra på vissa saker, bara på sättet en hanterar dem på.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Lördag mitt på dan den 3 december 2016: Svartrockad

 



Kära dagbok…

 

Svart rock

Jag var svartrockare en stund idag.

Det är en strålande decemberdag idag och jag har tvingat ut mig. Tog på mig min fina, svarta rock, en annan tröja än en luvatröja – och gick till Tokerian och runt… Så himla trist, bara, att gå ensam. I Motala är det enklare att vara ensam en lördag, för utbudet är inte så stort. En kan nöja sig med att traska till stan på tio minuter och ta en fika. Här… här går en till Tokerian och köper en bytta sås – och får delavstämning för att en inte har kontanter på sig att betala med. Suck, inte ens det… Grannarna som knappt hälsade vid frysdiskarna fick mig att undra vad jag har gjort den här gången då. Eller har jag plötsligt ändrat utseende?

Nä, så himla kul var det inte utomhus, mest kallt. Men solen var förstås varm och fin och rund och gul. Fast här finns inget vatten att gå till. Bara tråkiga hus och vägar. Och folk som har mobiltelefonerna på högtalare. Som om jag som inte känner dem vore intresserad av att lyssna…

Decembersol

En svart dag, så jag ljusade upp solen med ett filter.


Igår åt jag… ja gissa!!! 
Den som följer mig på Instagram vet att min middag bestod av soppa med spott i – SÅG DET UT SOM! Det var Thaisoppa utan spott på riktigt. Snart kan jag nog börja ta betalt av Arla för all reklam de får här för sina Keldasoppor… Nä, inte blev jag piggare av middagen, bara mer uttråkad. Igår kväll var jag ändå hyfsat stabil till humöret. Sånt belönar sig – det blev några droppar Laphroaig i ett av 40-årsglasen senare på kvällen. Jag tillbringade fredagskvällen i min kuvös läshörna. Farfars öronlappsfåtölj med en för liten pläd, ett tänt ljus, ett par vänskapsmatcher Wordfeud och Arvet efter dig. Det är så sorgligt att mamma och jag aldrig hann diskutera boken…

Detta bildspel kräver JavaScript.


I morse vaknade jag tidigt. 
Bytte whiskyn mot kaffe och låg och läste tills det började krypa i kroppen. Jag läser ut boken under dan. Vad ska jag välja sen? Tror jag behöver nåt som inte är lika sorgligt, så det blir väl en läskig deckare av nåt slag.

Linn på mobilen

Äldsta bonusdottern, här på mobilskärm vid faderns födelsedag den 22 november, fyller 24 år idag.

Vi har en födelsedag i familjen idag, men eftersom födelsedagsbarnet befinner sig i England blir det inget firande här i Uppsala eller i Förorten. Jag skickade en e-present som jag hoppas har kommit fram. Fantasilöst, men jag vet att presenten i alla fall är användbar. Och så hoppas jag att min äldsta bonusdotter, som blir 24 år idag, får en fin födelsedag. När vi ses till jul ska hon få bamsekramen av den 30 år äldre mammisen som inte har varit nån särskilt bra mammis genom åren.

Ja, jag SKA ta mig i kragen och rycka upp mig. Jag har ju så många spännande aktiviteter framför mig idag. Vilka då? Duschen är avklarad, tvångspromenaden i svartrock likaså. Jo, jag ska tvinga mig att laga pulled turkey i kväll – och dessutom äta den. Skärper jag till mig får jag ett glas rött till, men fortsätter jag rocka svart blir det vatten. Sen ska jag telefonera med vännen i söder – om hon nu fortfarande talar svenska.

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Mat, Personligt, Sociala medier, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dagens citat den 2 december 2016

Ett citerande inlägg.


 

Jag gav min mamma ett par böcker till Mors dag i våras. En av dem läser jag just nu. Och tänk… vilka träffande ord mina ögon just vilade på! Det är Lou och Sam som har en dialog i Jojo Moyes bok Arvet efter dig:

”[…] Okej. Här kommer en riktig fråga, då. Hur lång tid tror du att det tar att komma över någons död? […]
Sams ögon vidgades en aning. ‘Wow. Ja…’ Han såg ner i sin mugg, och sedan ut över de mörknande fälten. ‘Jag är inte säker på att man någonsin gör det.’
‘Det var ju uppmuntrande.’
‘Nej, men på allvar. Jag har tänkt en hel del på det. Man lär sig leva med det, med dem. För de finns ju kvar hos en, även om de inte är levande människor längre. Det är inte samma förkrossande sorg som man känner först, den sorgen som nästan dränker en och får en att gråta på fel platser och bli arg på alla idioter som fortfarande lever när den man älskar är död. Det blir något man lär sig att leva med. Som att växa runt ett hål. Man blir en munk istället för en bulle.’ […]

Tänkvärt…

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Diskutabelt, Familj, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Fredagen den 2 december 2016: Klappar och pussar

 



Kära dagbok…

 

Julklappar

Dagens julklappar.

Den här julen… Den blir inte som tidigare jular. Jag är så tacksam över att jag slipper vara ledsen och orolig över att få tillbringa den ensam. För hur det nu än är med jul, så vem 17 vill sitta ensam? Jag gjorde det julen 2012 när jag var nyopererad och det var INTE kul. Nog hade jag kunnat haft mamma här eller firat med Fästmön och familjen, men när en är svag och dålig vill en mest kunna gå och lägga sig när det behövs. På julafton gick jag och la mig klockan 20 och grinade mig till sömns. Eftersom jag opererades två veckor före jul och inte fick bära saker kunde jag inte heller se till att det fanns så mycket (jul)mat hemma att till exempel mamma och jag hade klarat oss. Nä, det var ingen rolig jul. Den kommande julen blir bättre även om jag kanske inte skrattar.


Det var en väldig ledsen dag igår
med mycket sorg som trängde på. Idag tog jag mig i kragen och fixade några julklappar – en vill ju inte komma tomhänt till julfirandet. Jag har bonusbarn som nog vill ha en och annan klapp. Anna nöjer sig nog inte med en puss heller. Och uppenbarligen har både barn och min kära varit snälla, för det blev mest klappar till dem idag.

När jag ändå var ute och rörde på mig såg jag ett rätt OK överkast. Det var blått och inget märkvärdigt, men det skulle ändå vara bättre än det vita trasiga jag nu har. Sen vände jag på det, såg prislappen och tryckte raskt tillbaka det på hyllan. Nä, snäll har jag inte varit att jag ger mig en sån dyr klapp!..

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Loka chokladboll

Dricka chokladboll? URK!

På eftermiddagen for jag till Fänriken och hämtade Anna för färd ut till Förorten. Den organisation som ansvarar för länsinvånarnas hälso- och sjukvård klarar nämligen inte av att adressändra, så Annas paket med läkemedelstillbehör hade levererats till den värsta affären jag vet i Förorten. Dyrt är det och dåligt sortiment (de hade varken chokladkalendrar eller batterier idag) och folk som jobbar där vet inte vad paranötter är för nåt, har jag hört ryktesvägen. Men mest skrämmande var nog det sortiment de hade idag. Vem vill dricka… chokladbollar??? Kokos som fastnar mellan tänderna och inte tror jag för ett ögonblick att Loka chokladboll släcker törsten… Urk, säger jag bara! Men samtidigt så typiskt för affären ifråga… 

Vi fick göra ett stopp till innan jag skjutsade hem Anna till Fänriken igen. Enligt sms bygger hon hus som krackelerar. Själv sitter jag här och förundras över att jag bara har gråtit en gång idag och kanske, kanske kan jag därför få unna mig en öl eller ett glas rött senare.

Stokes hot and spicy sauce

Stokes hot and spicy sauce blir en ny bekantskap i morgon.

Jag har avslutat städningen här. Dumt kanske med tanke på att Relita kommer hit på måndag och skitar ner, men jag står inte ut när det krasmar under tofflan. På anslagstavlan i trapphuset kunde jag också läsa att värme och varmvatten stängs av på onsdag mellan klockan 20 och klockan två. Härligt med tanke på att det är vinter. (<==ironi). Lika härligt som när jag blev väckt i morse efter en jobbig natt av att det borrades i en grannlägenhet i två minuter. JAG VILL INTE BO HÄR!!!

Nån matlagning ska jag inte ägna mig åt idag, men kanske värma lite Thaisoppa – jag har bara ätit en halv skål med grekisk yoghurt med kanel hittills. I morgon ska jag ta mig i kragen och försöka laga till pulled turkey och prova den spännande heta såsen jag hittade idag. Kanske pussar den min mage från insidan – eller också får jag klappa om den på utsidan när den krampar av förvåning för att den får mat.

I övrigt väntar jag spänt på svar från mammakusinen S i Kanada som jag mejlade till igår. Min helg ligger blank framför mig. Jag tror jag ska stoppa näsan i min bok på gång och försvinna in i läshörnan. Anna jobbar och nästa helg piper hon iväg till äldsta bonusdottern i England. Jag ska gratulera den senare under morgondagen och försöka komma ihåg hur jag firade min 24-årsdag. Kanske var det den födelsedagen jag slog på stort och köpte en tårta och ingen kom?

Varm om hjärtat blev jag i alla fall när jag fick veta att yngsta bonussonen gärna tillbringar nyårsafton med mig när mamma jobbar. Mysigt!

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Ironi, Jobb, Mat, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer