Kära dagbok…
Idag är det World Aids Day, men väldigt tyst om både den och sjukdomen.
Idag har det bara varit en sån där sorgdag. Jag har försökt sysselsätta mig – mest med händerna – men det verktyget har inte motat sorgen. Tårarna bara faller över allt och alla sorger jag kan komma att tänka på. Som det här att det är World Aids Day idag och hur de första aidssjuka behandlades. Det var inte förrän sjukdomen drabbade så kallade normala som det blev bättre. Men det är väldigt tyst om HIV och aids idag. En hör inte nånting om forskning och medicinska framsteg. Bara tystnad. DET är sorgligt, tycker jag. Och så gråter jag ytterligare en skvätt över detta och alla som har drabbats. Vad hände med det budskapet som står på nålen här intill..? ”One world, one hope…”
Sorgen är lömsk och kommer smygande. Jag har gått med dammvippa och dammsugare, klättrat på trappstege, tvättat, strukit, bytt gardiner. Där jag minst förväntar mig den dyker den på mig,s orgen. Till sist var jag så förtvivlad att jag pratade högt med mamma och berättade hur mycket jag saknar henne och hur irriterande det är att hon inte kan ge mig ett tecken som visar att hon bryr sig om sitt enda barn som är så ledset. Ja jag vet, helt sjukt. Jag förnam till sist en svag doft av mammas parfym från hennes sjalar som hänger över golvspegeln i hallen. Det räcker inte.
Som grädde på moset läser jag en bok om sorg. Lou går till och med i sorgegrupp, men hon gör det motvilligt och är ironisk. Sån skulle jag också vara! Jag undrar vad lilla mamma tänkte och tyckte, vi hann aldrig prata om boken för jag hann inte låna och läsa den innan… jag ärvde den…
Jag hann aldrig låna boken innan jag ärvde den…
Framför mammas spegel i hallen, den hon fick gjord till sig när hon fyllde… 65? – tog jag en selfie med porträttet av pappa bakom mig. Det och teckningen av mig ovanför är de enda av släktporträtten vi har kvar. Övriga har Träskallen i Motala ”tagit hand om”. Även om det bara var tavlor är det en sorg i sig, för några foton på människorna på porträtten finns inte kvar mer än på min farfar och hans far. Hur som helst kan min pappa inte svära sig fri från att vara far till mig, tycker jag! Sen var jag hos M och fick håret klippt framåt kvällen. Då blev vi mindre lika. Jag har de största påsarna och de brunaste ringarna under ögonen i vart fall. Eller sånt kanske inte en konstnär lyfter fram på ett verk. Selfiebilder utan filter visar bara den brutala sanningen.
Klippningen var dagens höjdpunkt utan tvekan. Bara att komma utanför hemmet, att prata med nån. Men jag hittade också en höjdpunkt här innanför väggarna. En tror inte att det är sant, men… en av mina gamla amaryllisar har skjutit i höjden och fått en knopp! Livet… det är kort… Är det starkare än döden..?
Livskraft!
Livet är kort.
För nästan ett år sen fick jag några böcker av 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 