Kära dagbok…
Det var nära ögat idag… Här får Lucifer illustrera detta.
Det händer ibland att jag klagar över tiden som inte vill räcka till. Idag var det nära ögat att det brast flera gånger. Så känner jag ofta när jag inte mår på topp och tiden och jag inte riktigt kommer överens om proportionerna. Jag hade sovit dåligt i natt och hade kunnat ta lite sovmorgon, men icke då. Det handlade inte om att jag låg och grubblade på nåt. Gårdagskvällen omfattade bland annat ett urtrevligt telefonsamtal med två personer som jag ska jobba tillsammans med i ett litteraturprojekt. Men jag ska jobba på min fritid, för mitt vanliga heltidsjobb har jag ju kvar. En spännande och lärorik utmaning väntar mig. Såna ger mig kraft. I morse, däremot, var det nära ögat, som sagt, att det brast. Jag var ute i god tid till kursen och kunde ägna nästan en timme åt att sitta och jobba i ett rum intill kurslokalen. När jag sen klev in för att delta i kursen och presenterade mig för kursledaren slängde denne ur sig en sån där övertrist rolighet om mitt namn som jag har hört alldeles för många av ända sen barndomen. Ja, jag fräste, faktiskt. Plågsamma minnen och allt möjligt dök upp. Det var ingen bra start på dan.
Kursen handlade om kalendern i Outlook och gav mig inte så många nya kunskaper.
Kursen sen var bra, men jag lärde mig inte så mycket nytt. Faktum är att jag kunde mer än jag trodde. Utöver detta hade jag lyckats med nåt som jag inte borde ha lyckats med, enligt kursledaren. Obegripligt, helt enkelt, men inget fel. Kursledaren var för övrigt riktigt bra sen när han kom igång. Det var lagom och snabb takt, gruppen var liten och jag fick möjlighet att ställa min fråga efteråt. En grej som jag hade velat fråga om kom inte på tapeten. Det var nämligen en Outlook-kurs med fokus på kalender, inte mejl. Hur som helst var det bra att få en genomgång av grunderna, inte bara hoppen till det mer avancerade. När en som jag varit arbetslös långa perioder har jag inte fått några kurser vare sig av Arbetsförmedlingen eller tillfälliga arbetsgivare. På Arbetsförmedlingen frågade de åtminstone om jag var intresserad av några programvarukurser. Det var jag, men de kunde inte tillmötesgå ett enda av min tre önskemål. I stället har jag fått klara och lära mig själv. På min förra arbetsplats fick jag stor hjälp i framför allt InDesign av NK*. Numera jobbar jag inte alls i det programmet. Det har gått ganska bra att jobba i andra program som jag heller inte fått utbildning i, men jag har ibland känt att jag har vissa luckor. Den Outlookversion jag jobbade med sist var till exempel inte den version jag har idag.
Räkmackan var i alla fall god, fast det var mest grönsaker och minst räkor på den.
Efter kursen hade jag plötsligt två timmar och inte en och en halv timmes ledig tid. Jag gick till Ofvandahls och köpte mig en räkmacka som jag intog med tre koppar svart kaffe. Sen fungerade hjärncellen ett tag till och jag kunde faktiskt jobba lite vid kafébordet. Visserligen fanns där andra gäster, men det var ändå ganska lugnt. Det som emellertid gör mig förvånad är hur öppet folk pratar om sitt liv och leverne. Vid ett bord mitt emot satt två personer. Den ena talade mjuk och lågmäld finlandssvenska, den andra högljudd östgötska. Jag fick veta ”allt” om östgötens före detta partner. Och då menar jag verkligen ”allt”. Det ville jag egentligen inte, men tyvärr kan jag inte blunda med öronen och jag hade inte fått med mig hörlurarna till mobilen heller. Nåja, jag avnjöt min räkmacka i alla fall. Den var god även om det mest var grönsaker och minst räkor på den. Jag behövde nog få i mig ett och annat grönt.
Jag hälsade på mumien före nätverksträffen.
Efter en stund trampade jag upp till Gustavianum där nätverkssträffen skulle hållas. Först gick jag in och hälsade på mumien innan jag satte mig i föreläsningssalen och startade datorn. Jag hann jobba en hel del. Det hade nämligen inkommit ett och annat mejl under kursen som skulle besvaras – det gick ju inte att stänga av mejlen under kursen eftersom mejlen är en del av Outlook. Mycket störande. Ett tredje möte blev inklämt under morgondagen och nu börjar det bli tajt med tid för faktiskt arbete. Föreläsningen började klockan 14. Jag hade mycket svårt att uppfatta vad föreläsaren sa – han pratade ganska tyst och fort. Men jag såg bra på hans PowerPoints i alla fall. Det är nog första gången jag har haft nytta av just PowerPoint. Efter föreläsningen fick jag en varm kram av en person rätt högt upp i hierarkin som jag gärna vill ha som mentor. Jag blev så glad av kramen och värmen i den att jag nämnde detta med mentorskapet. Det togs emot mycket positivt trots att det nog är fler än jag som skulle vilja ha den här personen som mentor.
Det blev italienskt till middag, trots allt.
Plötsligt var jag hemma igen. Jag hade klarat av att åka buss två gånger och jag hade även gått från Gustavianum ner till Stadshuset utan att hälsporren storknorrade. Det blev bestämt att jag visst skulle få bjuda Fästmön – och äldste bonussonen – på italienskt till middag, men det blev hemma hos dem och pizza. Ja, pizza är ju italienskt. På väg till pizzerian träffade jag en god granne. Jag fick höra en förskräcklig historia om hur grannen, äldre och gående med rollator, hade blivit rånad vid våra garage klockan 16.30 för en månad sen. Det är det jag säger, New Village har blivit det nya Gottsunda. Fy fan, hur är folk skapta som ger sig på gamla och svaga människor så?!
Medan der Pizzabäcker gjorde våra pizzor sen hoppade jag in på ICA Heidan och köpte Bregott havssalt till mig och en påse godis till sjuklingen. Anna mådde lite bättre idag, fast vi hånglade inte. Hon får nämligen gärna hålla sitt virus för sig själv. Pizzan var god och familjen Katt lockades ut med torrfoder, så att köksdörren kunde stängas.
Anna hade just hällt upp kaffe när min mobil ringde. Mammakusinen B hade både dåliga och goda nyheter. Jag kan konstatera att det alltför ofta är nära ögat. Men jag vill också säga att de här samtalen från mammakusinen B är så kära! Och själv sa hon att om det hade varit som förut och som vanligt så hade hon ringt min mamma och berättat det hon nu sa till mig. Jag blev varm av förtroendet och är glad åt att vissa kusiner till min mamma känns väldigt nära för en som annars är väldigt ensam: inga föräldrar i livet, inga syskon, inga fastrar, mostrar, farbröder eller morbröder och inga kusiner.
Innan jag lämnade Fänriken fick jag tre par strumpor som Anna hade köpt till mig på Distingsmarknaden. Strumporna är färgglada och sparas tills min sorgeperiod är slut. Den här veckan är det fyra månader sen mamma gick bort. Sorgen är ännu kvar, därför klär jag mig fortfarande i svart. Men om ett par månader ska jag försöka att bli lite mer färggrann – och till och med träna på att använda turkost. Dock ska det senare ske tillsammans med färgen framför alla andra: orange.
I kväll har jag ingen fundering alls, jag är för trött. Men har du nåt du funderar på så skriv gärna några rader i en kommentar. Följer du bloggens regler blir din kommentar både publicerad och besvarad. Inte illa pinkat, va´?!
*NK = Närmaste Kollegan på min förra arbetsplats
Livet är kort.
Att 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 