Kära dagbok…

Den här helgen har gått i läsandets tecken. Och ätandets. Och… ett visst annat tecken som har med toalett och mage att göra. Till skillnad från en fiktiv figur överlevde jag natten. Jag har läst ut en bok  och börjat på en ny. Denna andra bok är både nyutkommen och ny i min ägo – jag fick den så sent som igår av numera före detta vännen Jerry. I den boken, liksom i historien, överlever emellertid inte alla. Därför är det gott att författaren, Hédi Fried, är en överlevare, så hon kan berätta.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har klagat på magsjuka. När jag läser Frågor jag fått om Förintelsen slutar jag klaga. Mina nattliga magkramper är en piss i havet jämförelsevis. Jag hade en riktig toalett att besöka och jag kunde vila i en mjuk säng, med ett värmande duntäcke över mig. Här hemma kan äta mig mätt, dricka vin både lördag och söndag, i mitt varma, trygga hem. Det kunde inte de som tvingades – och tvingas! – in i koncentrationsläger. Jag skäms över mina klagomål och tystnar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Den lilla boken om 146 sidor går inte att läsas snabbt. Det pallar jag inte. Men snabbt inne i boken skriver författaren om de felval som många ”vanliga” människor gjorde och som ledde till Förintelsen. Felval som vi var och en borde lära oss av. Hédi Fried skriver på sidan 29 i boken:

” […] En man, på den tiden en ung juridikstudent, berättade hur två av hans goda vänner och kolleger, som från början var helt emot Hitler, långsamt ändrade sig. Först den ene, som motiverade sin kovändning med att inget av de 54 partierna hade en lösning till den dåliga politiska och ekonomiska situationen, och därför var det  kanske lämpligt att pröva något nytt.  Den andre påverkades alltmer av det alltjämt ökande antalet partianslutna, och började tro att ‘massan kan inte ha fel’. […]

Jag skäms faktiskt så mycket även när jag tänker på hur jag beklagar mig över min lilla mammas död. För jag fick i alla fall sitta vid hennes säng i fem dygn… Jag kunde prata med henne och hon svarade fram till natten det sista dygnet. Jag höll hennes hand. Jag kände att slutet var nära. Men jag hade möjlighet att tacka henne för att hon varit min mamma och jag kunde tala om för henne hur mycket jag älskade henne. Hédi Fried skildes åt från sina föräldrar när de steg av tåget vid framkomsten till Auschwitz. Hon fick inte krama dem, inte säga varken adjö eller hur mycket hon älskade dem. De fördes direkt till gaskammaren.

Livet går vidare. Nu skrapar jag och Anna Trisslotter.

Våra lotter i livet faller olika. Jag upprätthåller mammas och min tradition om lottskrapning varje söndag. I många år spelade vi först på Lotto en gång i veckan, därefter köpte vi en Trisslott varje vecka. Det gav oss nåt att prata och skoja om när vi ringde. Jag fick ha min lilla mamma i livet tills hon var över 81 år. Det är lika ointressant nu som då huruvida jag vinner på lotten eller inte. Jag får en stund nu när jag tänker på min mamma. Alla minnen är förstås inte rakt igenom ljusa och goda, men det är bara dessa bra jag släpper igenom. Minnen från en kämpande mamma, som länge överlevde en svår sjukdom. Tacksam är jag att hon överlevde så länge. Hédi Fried var bara knappt vuxen när hon förlorade sin mamma.

Idag köpte jag en Trisslott till mig och en till Fästmön, som ligger hemma och är sjuk. Livet går vidare – för dem som överlever. Tack för att jag då och då blir påmind om detta!

Livet är kort.