Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Den bara smälte i munnen…

Den här veckan försvann i ett nafs. Det gjorde även fredagsbullen på jobbet idag. Den var nämligen utbytt mot en helt underbar chokladmuffin. Du vet en sån där som bara smääälter i munnen. I alla fall min mun. För där fick den smälta – det är ju helg från och med idag. Måndag – torsdag är jag rätt hård mot mig själv. Det blir inga sötsaker, varken fikabröd eller godis. Jag äter också väldigt sällan lagad mat i veckorna. I tisdags var ett undantag, för då såg jag till att även den sjukliga Fästmön och äldste bonussonen fick mat. Annars blir det varm/lagad mat högst lördag och bara kanske söndag för min del. Aptiten är ganska mycket tillbaka, men inte helt. Intresset för matlagning, som redan tidigare var lågt, är nu ännu lägre. Hur som helst har detta gett bra värden på de prover jag tog för snart två veckor sen. Och eftersom jag inte äter sötsaker i veckorna har sötsuget på helgen också minskat. Men jag ska på läkarbesök på måndag, för blodtrycket var åt skogen och så är det lite annat som ska tittas på. Märkligt att jag plötsligt uppfattas som sjuk, jag tycker att jag mår ganska bra nu…

Jag pressade mig själv rejält idag på förmiddagen.

Idag på förmiddagen pressade jag mig själv rejält. Jag trodde inte att jag skulle palla, men jag höll måttet. Nyhetsbrevet fick en sista korrigering innan jag publicerade det, samtidigt som jag jobbade med en nyhetstext som huvudredaktionen la ut på startsidan på vårt intranät före lunch. Utöver detta skrev jag ihop ett förslag på riktlinjer, jobbade med revideringen av en lista samt spred skriftlig information vidare. Jag hann fika med mitt favvo-team, men också ha ett allvarligt samtal med nån på jobbet som jag tycker mycket om. Det känns jobbigt när människor jag gillar – och som gillar mig, vad jag har uppfattat – inte gillar varandra. Jag kan se goda och mindre goda sidor hos de flesta människor. Det är som med vänner, en får använda kollegor till olika saker – och jobba tillsammans med dem på olika sätt, sätt som anpassas efter dem men där jag dirigerar. Det viktiga är ju att det i slutänden blir bra och rätt för alla.

UNT tror, liksom Uppsala kommun, att EN människa ska minska trafikköerna i Uppsala. Rätt naivt, tycker jag…

Nån som förväntas dirigera på annat sätt och skapa ordning i kaos är Uppsalas nya trafiksamordnare. Uppsala kommun tror att en nyinrättad tjänst, en människa, ska krympa trafikköerna i Uppsala. Det är både naivt och otroligt. Jag menar att det inte bara handlar om att krympa trafikköer, det handlar om ett jävla trafikkaos. Det är heller inte bara gatuarbeten som orsakar köerna kaoset, utan feldimensionerade gator och ingen planering alls. Ett exempel är en mycket trafikerad väg som jag använder varje dag till och från jobbet. Efter ombyggnad har den gjorts enfilig från att ha varit tvåfilig in mot stan. Ut ur stan är den fortfarande trefilig, men högerfilen är nu kortare och enbart för svängande – med enorma bilköer, det vill säga trafikkaos, som följd. Köerna blockerar även andra utfarter och övergångsställen. På stället rör sig också fotgängare och cyklister, varav en del inte nyttjar för dem avsedda banor utan av nån anledning – lusten att leva farligt? – använder gatan. Men grattis till nya jobbet, Johan Hultman! Jag hoppas att du kan trolla med knäna. I artikeln i lokalblaskan hävdas att en stor del av de frågor som Johan Hultman ska pyssla syssla med finns under marken. Jag hävdar att de finns ovan jord, i attityder och bristande kunskaper. Det går inte att stoppa bilismen, vilket Uppsala kommun tycks tro. Till skillnad från fotgängare och cyklister måste emellertid bilister ha gått kurs och tagit körkort. De har en licens för att framföra sitt fordon i trafiken. Många fotgängare och cyklister tycks inte ens ha vett att vara rädda om sig själva, än mindre andra.

Inte heller idag slapp jag enorma bilköer, men på sätt och vis var den kö jag hamnade i självvald. Jag tog nämligen kompledigt i tre timmar för VAS, Vård Av Smutsgris. Inte var jag på det bästa, soligaste humöret för att jag tvingade mig själv att slösa ledig tid på att sitta i en kö till biltvätten i en timme (nej, jag var inte ensam om att vilja tvaga bilen), men jag måste säga att humöret steg när vi väl kom ut ur duschen, Clark Kent* och jag. Fast först hade jag med ångest våndats inne i bilen. Jag både blundade och höll andan. Jag hoppades att inget skulle gå sönder den här gången – sist lossnade ju blinkerskåpan på vänster sida och den är limmad. Allting höll! Hemma på parkeringen släpade jag sen ut min dammsugare och sög bort alla stenar, allt grus och alla gamla löv. Jag tog lite trassel och polish och polerade Clark Kent på de ställen som är värst utsatta. Efteråt kunde jag kort och gott konstatera vilken stilig karl jag har – om en nu får kalla en tolvåring för karl..!

Min stilige karl till bil.

∼ ♦ ∼

Dagens fundering, eller snarare tanke, går till lilla mamma. Igår var det på dagen fyra månader sen hon gick bort för att aldrig mer komma tillbaka. Den torsdagsmorgonen glömmer jag aldrig. Lilla mamma, jag saknar dig så otroligt mycket!

Mamma på ID-bilden från 2010, men ganska sig lik som jag minns henne från oktober 2016.

*Clark Kent = men stilige karl till bil!

Livet är kort.