Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Jag vill att det ska bli grönt ute nu så att jag kan köra 60 mil utan snöstorm.

Idag har det varit vår igen. Morgonen var ganska mörk, men vid lunchtid kom ljuset och värmen tillbaka. Jag har haft en riktigt bra natt med endast fyra uppvaknanden – de var korta. Plötsligt har jag blivit extremt kvällstrött och klarar knappt att sitta uppe till klockan 22. Det betyder att den totala mängden sömn blev stor den gångna natten. Det är bra. Min kropp är fortfarande i en återhämtningsfas. Vad som är mindre bra är minnet. Det skrämmer mig inte så lite att det snabbt blir sämre. Nu glömmer jag till exempel sånt som att släcka lampor efter mig, ta kvällsmedicinen och två meningar som jag ska skriva i mitt nyhetsbrev. Jag är tacksam gentemot mig själv att jag skriver dagbok här, för då kan jag alltid backa och gå tillbaka om jag behöver minnas nåt. Väldigt tacksam är jag också för att jag har skrivit ner viktiga datum och sånt jag har (fått) utfört som har med de praktiska delarna av mammas bortgång att göra. Jag väntar på att våren, naturen och vägarna ska bli lika gröna som pappas farfars brevpress på bilden så att jag kan åka neråt landet för att sätta ner min älskade lilla mammas aska i jorden – i en urna med kors på locket, inte en eldslåga. Men våren är lurig och april månad innehåller så vansinnigt många saker som ska hinnas med:

• diverse fixande inför en jämn födelsedag i familjen
• skifte till sommartofflor på Clark Kent*
• deklarationer – min och mammas (inga kontrolluppgifter alls har jag fått till mamma)
• bilvård exteriört och interiört inför besiktningen den 3 maj
• fixa pass

Våra deklarationsblanketter kom idag.

med mera. Punkterna ovan är såna jag måste utföra på vardagar eller i vart fall när jag inte jobbar. För födelsedagsfirandet har jag tagit tre semesterdagar och en stund av dem tänker jag ägna åt att fixa pass. Bytet till sommardäck ska jag ringa och boka så att jag kan göra det i anslutning till arbetsdagens början. Bilvården i övrigt kan jag inte utföra förrän dagarna strax innan besiktningen. Båda deklarationsblanketterna kom idag, så det blir helgjobb. Jag är rädd att urnnedsättningen inte kan bli av förrän i maj. Det är ju dessutom påsk i april också och då sätts inga urnor i jorden. Ja ja, jag ska börja med att telefonera lite med vännen Mia, troligen i helgen, om hon är tillgänglig då. Det är nämligen den goa vännen som har lovat upplåta sängplats madrassplats åt mig nere i Motala vid urnnedsättningen.

Socialt värre. En fotar ingefärskarameller och en kollar på sociala medier vid lunchbordet.

Arbetsdagarna svischar förbi och jag har fortfarande roligt på jobbet. Men jag ser andra som har det tungt och även om jag inte kan göra nåt rent praktiskt för dem är min dörr öppen för den som behöver. Idag kom en ledsen kollega in och satte sig ner för att ventilera en stund. Lyssna kan jag åtminstone. Det kan bli en del kontraster under en arbetsdag… På lunchen stack Zeta och jag iväg och käkade thaimat. Jag förvånas ännu över hur snabbt tiden går när vi socialiserar  – även om somliga lägger ner en del av tiden på sociala medier – och hur kul vi har (skojar lite med anledning av fotot). Det är som om vi har känt varandra jättelänge. Det har vi inte. Vi träffades i maj förra året när jag började jobba här. Sen var ju jag borta nästan hela hösten och del av vintern och Zeta likaså.

I can see you…

Jag har fått en annan ny kompis på kontoret. Idag fick jag min webbkamera installerad och jag har testat att skajpa med både ljud och bild nu. Det som återstår är att testa med nån vid nåt annat lärosäte som är anslutet till pilotprojektet. Jag känner att det mesta funkar nu, åtminstone hyfsat, och jag är väldigt nöjd. Headsetet som jag fick häromdan var emellertid inte optimalt för min utrustning, men när jag beklagade mig lite rafsade Palle Kuling i gömmorna och så hittades ett par lurar som funkar bättre. Jag terroriserar folk på jobbet med mitt skajpande. Nu har jag nästan slutat hälsa när vi ses. I stället spänner jag ögonen i dem och frågar:

”Haru Skype???

I eftermiddags ringde (inte skajpade) en före detta kollega till mig. Det är mycket spännande just nu, för h*n har sökt jobb på ”företaget”, gjort två intervjuomgångar och ett arbetsprov. Referenstagning pågår och jag ombads bli en av referenterna. Självklart ställer jag upp och ger dessutom goda vitsord om nån som jag vet är mycket kompetent. Men jag har ett själviskt syfte också och det är att det vore kul att få återknyta den här jobbkontakten även om vi i såna fall inte skulle jobba väldigt nära varandra.

Lite annat på jobbet har jag också hunnit med. Främst har jag jobbat med mitt nyhetsbrev. Jag har jagat underlag och skrivit (om) texter, fixat en bild etc. I morgon efter lunch sätter jag ihop det hela så att det är redo för publicering fredag förmiddag. Vidare hann vi med ett bra möte i eftermiddags kring en kommunikationsplan för ett projekt modell större.

Det är våffeldagen på lördag. Gissa vad jag ska äta då!

Mitt i veckan är vi redan och det återstår bara två morgnar att kliva upp. I helgen är det dessutom våffeldagen på lördag (gissa vad jag ska äta till middag då?) och så blir det sommartid natten mellan lördag och söndag. Nu väntar två späckade TV-kvällar för min del. I kväll är det först det tredje avsnittet av När livet vänder klockan 20 i SvT 2 och sen Rebecka Martinsson klockan 21 på TV 4. Två program på en och samma kväll är alltså en späckad TV-kväll för min del – jag ser högst på ett TV-program per kväll i vanliga fall. Ibland ser jag inte på TV alls. I morgon torsdag är det näst sista avsnittet för säsongen av Antikrundan klockan 20 på SvT 1. Direkt därpå zappar jag över till Kanal 5 och del åtta av tio av Gåsmamman (den som vill se i förväg kan förstås titta på Dplay, men sån är inte jag). När helgen sen kommer är det inte mycket att glo på. Tur att jag har en massa böcker att läsa och städning att utföra och deklarationer att göra…

Läsning finns det alltid tid för!

∼ ♦ ∼

*Clark Kent = min dammige lille bilman

Livet är kort.