Kära dagbok…
Vissa stunder önskar jag att jag kunde säga orden i rubriken.
”Jag har inte tid med sånt här.
Balkongmöblerna ska få bo på Slottet till våren. Fram till söndag bor de i gästrummet.
Men vad vill jag ha tid för om inte för framtiden, det nya? Då krävs en och annan insats av jobbig art. Finge jag välja för stunden skulle jag förstås ägna mig åt nåt roligare och enklare. Igår kväll blev en hel del måste-saker gjorda. Efter ”pappersarbetet” och telefonin skenade jag ut på ballen* och baxade in möblerna. Pallarna står nu i badrummet, medan femstegsstolarna står i gästrummet och bordet ligger ovanpå gästsängen. Stolar och bord ska till Slottet på söndag. När jag köpte bordet monterade jag det ute på ballen. Att baxa in helv… bordet var… en kamp när en bara har två händer och armar. Men det gick. Allting går ju utom tennsoldater och småbarn, som ett X till mig brukade säga. Envisheten har jag stor nytta av. Även om jag beklagar mig här på bloggen är jag en sån som inte ber om hjälp i första taget – mer än för sånt som jag verkligen vet att jag inte fixar på egen hand. Jag tror att jag får bättre framgång då om jag inte springer och ber om assistans hela tiden. För frakten till Slottet har jag i alla fall bett om hjälp eftersom Clark Kent** är för liten.
Torsdagskvällen avslutades med att skriva brev till mitt fadderbarn Oscar. Jag hade två brev från honom som jag inte hade besvarat. Igår kom jag äntligen till skott. Att skriva brev till ett barn och hans mamma som har det väldigt fattigt ger onekligen en del att tänka på när en själv sitter och gör miljonaffärer. Det är ganska… sjukt som en håller på egentligen. Så i natt sov jag inte så bra igen. Det var flera som var sömnlösa, såväl i min privatsfär som på jobbet. Många har det tungt och tufft just nu. Fästmön och jag spelade Wordfeud framåt morgontimmarna – men först bytte jag sim-kort i min router eftersom en ny leverantör har tagit över mitt trådlösa nätverk. Visst gillar jag att umgås med Anna, men just då ville vi nog båda hellre sova. För min del var det omöjligt. Jag vaknade tjugo minuter över fyra. Det blev en stunds läsning också innan jag klev upp för att göra mig redo för veckans sista arbetsdag. På jobbet. Sen ska jag ju jobba hemma med röjning etc.
Sånt två kan göra när de inte sover…
Detta klockslag…
Idag är det Världsaidsdagen, World Aids Day, men jag hittar in min pin. Här är en bild på den i stället.
Idag är det första dagen i december, julmånaden. På bloggen snöar det och jag har bytt bakgrundsfärg till julröd. Annars blir det inte mycket julpyntande för min del, men jag har i alla fall grävt fram en adventsstake som jag ska tända första ljuset i på söndag. På söndag fyller äldsta bonusdottern 25 år. Eftersom hon inte är i Sverige har hon fått en elektronisk present lite i förskott som jag tror kommer väl till pass i helgen.
Men idag är det inte bara den första dagen i julmånaden, det är också Världsaidsdagen. Jag brukar bära en pin med en röd rosett den här dagen varje år, men i år ligger sagda pin nerpackad nånstans, jag minns inte var.
∼ ♦ ∼
En man som heter Ove hade bakat pepparkakor som var underbart goda.
På jobbet var det glöggmingel på förmiddagen. Och influensavaccination för den som så ville. Jag ville bara ha glögg och pepparkakor. De senare var bakade av En man som heter Ove och så goda att jag tryckte i mig fyra (4) stycken och blev nästan mesig på kuppen. De påminde otroligt mycket om mammakusinen B:s mammas pepparkakor.
Jag publicerade mitt nyhetsbrev i tid medan snön föll utanför kontorsfönstret. Understundom var snöfallet ymnigt, men det var så milt att flingorna upplöstes innan de nådde marken, tack och lov. Snö kan vara vackert, fast jag gillar det inte när jag ska köra bil eller promenera.
Matlådan köpte jag som vanligt hos Feiroz. Jag åt halva portionen spaghetti och tonfisk till lunch och ska tvinga i mig resten i kväll. När det gäller mat måste jag skärpa mig!
Jag hade nog behövt hjälp av sopexperten Citrus.
Efter lunch grejsade jag med några sidor på intranätet och på vår externwebb. Folk troppade av tidigt och så även jag, vid 15.30 redan. Men då hade jag ju varit på jobbet sen klockan sju. Jag har varit och handlat och skjutsat hem Anna från jobbet så hon slapp att traska i blåsten och snöblasket. Min plan för i kväll var att åka till kallförrådet och rensa ut sånt som ska kastas. Eftersom det snöar av och till kändes det inte så lockande. Jag har rätt låg energi just nu och dessutom ont i nacken. Är det Latmasken som har satt sig där? I vart fall rensade jag ut en del – jag körde ett lass i bilen till soprummet. Kvar i förrådet är några saker som är Annas, några saker som ska kastas, några som ska till Slottet och badkarsfronterna som ska upp i lägenheten. (Jag har visst redan börjat tänka på min nuvarande bostad som den uppenbarligen opersonliga lägenheten…)
∼ ♦ ∼
*ballen = balkongen
**Clark Kent = min lille bilman
Livet är kort.
På helgerna brukar det inte vara mycket att se på TV. Eftersom jag hade grejat en massa hela dagen igår hade jag förberett mig för en kväll på sofflocket tillsammans med en bok. Men hur det nu än var fastnade jag vid en film, The Theory of Everything (2014). Den två timmar långa filmen gick på SvT 1 .
Nu har det snart gått ett år sen jag fick de två sista böckerna i 
Me too, me three. Oavsett vad den kampanj eller vad jag ska kalla företeelsen som pågår just nu har för hashtag vill jag med min rubrik säga: vi är många fler än två. Eller tre. Faktum är att så gott som varenda kvinna jag känner har blivit utsatt för trakasserier eller värre av sexuell art. Kvinnor före dem jag känner har också blivit utsatta. Hur blir det med framtidens kvinnor?
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 