Ett inlägg om en bok.

Den lilla boken Den store Gatsby, skriven av F.Scott Fitzgerald och publicerad första gången 1925, är den bok jag senast har läst. Vännen FEM påminde mig om att vi redan på 1970-talet (rena stenåldern!) såg boken som film på bio i Motala. Mitt minne av filmen var att jag tyckte att den var urhäftig – men många i publiken reste sig efter en stund och gick. Vid ett besök på Myrorna i Boländerna köpte jag boken för en tjuga i december förra året. Det var en pocketutgåva från 2010 med en nyöversättning – och ett efterord – av Christian Ekvall.

En kan undra om gul-bil-leken har nåt absurt ursprung i den här boken. För den gula bilen har en central roll i boken trots att den inte nämns alltför ofta. Men när den nämns… Den unge Nick Carraway kommer till New York för att arbeta med aktier. Han flyttar in i ett hus på Long Island och umgås med paret Tom och Daisy Buchanan. Men det är grannen Jay Gatsby som fascinerar Nick med sina storslagna fester. En dag blir Nick inviterad. Det uppstår en vänskap mellan den tafatte och skygge Jay Gatsby och Nick. Eller kanske är tafattheten medveten – Jay Gatsby vet att Nick umgås med Daisy Buchanan…

Boken är omåttligt rörig och det jag tycker att människorna i den mest gör är dricker sig fulla och kör bil samt är otrogna till höger och vänster. Men det är ett annorlunda sätt att bygga upp spänningen som leder till den stora katastrofen i slutet. Somligt är vad det är, annat är det inte alls. När jag läste boken kände först för att göra som biopubliken i Motala, men ju längre jag kommer in i boken desto bättre blir den. Att den är på bara cirka 200 sidor inklusive fotnoter och efterord gör boken snabbläst. Jag är glad att jag läste hela boken.

Som film, i alla fall den från 1974, är Den store Gatsby storslagen. (Det finns en senare gjord film från 2013.) Som bok är den värd ett högt, men inte högsta, omdöme.

Livet är kort.