Vem fan är Tofflan?
En rätt tjock tant (?) som är evigt ung och som vid första anblicken kan verka bitsk, elak och hård. I själva verket är tanten from som ett lamm - mot dem som förtjänar det. Hjärtat är det sämre med.
Böcker, viner, blommor, träd, himlar och regn är några av livets goda ting, enligt mig.
Vill du kontakta mig? Mejla mig genom att skriva till
mejlaulrika(snabel-a)gmail.com
Som på gamla bloggen tofflan.wordpress.com gäller att du gärna får citera mig, men ange då källa. Och vill du låna/köpa en bild, mejla mig först. Knyck inte!Om du ser annonser här i högerspalten och mellan inläggen är det inget som jag har hittat på eller godkänt utan WordPress.com som lägger ut utan mitt medgivande. Sorry! Skaffar du ett WordPress-konto slipper du se dem.
Tofflan läser just nu
Tofflan på LinkedIn
Senaste kommentarer
Läsvärt hos andra!
RSS inlägg
RSS kommentarer
Twinglylänkare- Ett fel har uppstått, webbflödet är förmodligen nere. Försök igen senare.
-
-
-
Tofflan på LinkedIn
Senaste kommentarer
Onsdag kväll den 11 september och torsdagen den 12 september 2019: Jag slog mig ner vid en man på en bänk…
Kära dagbok…
Det är via de små sakerna vi visar kärlek.
Det är som om vi bara är übertrötta båda två, sambon och jag. Vi orkar knappt ens prata med varandra. Anna satt med sin mobil hela kvällen igår och jag satt vid datorn eller med min bok på gång. TV:n var tyst, katterna slöa och gymnasisten var på sitt rum. Att säga att det är lite tungt just nu är en underdrift. För min del handlar det om att jag inte vill belasta min sambo med sånt som jag kan ta med dem det berör i stället. Jag har givetvis gett vinkar, för jag är en kommunikativ person som inte tror på hemligheter eller uteslutningar, vare sig det gäller ens förhållande, vänskaper, jobb eller vad det nu vara månde. Men jag uppskattade så otroligt smekningen jag fick över kinden i morse när jag satt och tömde kattpottorna. Lika mycket uppskattade jag att sambon tog med sig påsen med kattskit när hon gick så att jag slapp att tänka på den. Det är via de små sakerna som vi visar kärlek.
Den lille Lucen är en av dem som inte är så förtjust i dammsugaren…
Jag väckte gymnasisten innan jag gick i morse. Vissa dar faller det på min lott. Det är inte betungande. Jag tycker och tror att det går bra med nya skolan och det han pluggar. I kväll är det första föräldramötet, men jag är ju inte förälder så jag ska naturligtvis inte dit. Hade jag varit förälder skulle jag förstås ha deltagit – föräldrar har ju vissa skyldigheter som vi som föräldrar inte har. Att visa intresse för vad ens barn gör, till exempel. Anna skulle ha jobbat i kväll, men lyckades byta till ett dagpass. Det blev snävt med att hinna hem och fixa käk och springa till mötet. Anna är emellertid en fena när det gäller logistik. Jag ska i stället försöka gå ett varv med Helvetesmonstret*. Katterna är inte så förtjusta i det, men nu går det inte att vänta längre. Jag ska försöka mota ut den fyrbenta familjen på ballen** så att de slipper oljudet.
∼ ♦ ∼
Allt ska vara som vanligt, trots att det inte är det, men jag har pratat med nån som kan bli min nya chef idag.
Idag har jag mest jobbat med mitt nyhetsbrev på jobbet. Jag har lyckats få till rätt antal texter även den här veckan, för cheferna tycker att allt ska vara som vanligt på jobbet trots att det inte är det i verkligheten. Att bidra till innehållet i mitt nyhetsbrev har de emellertid inte gjort. Men nu blir det nåt och det ska ut i morgon förmiddag. Vidare försöker jag kommunicera över arbetsgruppsgränser, för jag tycker att det inte går att lämna vissa saker ogjorda hur länge som helst. Det låter som om det bara är skit och negativt på jobbet och det är det inte, jag lovar! Nästa vecka, till exempel, ska jag träffa ett par intresserade kommunikatörskollegor från två institutioner och berätta om kommunikationsövningarna jag höll med teamen förra året.
Jag slog jag mig också ner vid en man som satt på en bänk och väntade i huset idag. Jag tror att han kan bli min nya chef. En kan säga att jag grep tillfället i akt att prata lite grann och sälja in mig, för jag tror att han kan bli en bra chef. Vi har en viss historia bakåt sett, men det enda jag påminde honom om var att hans fru och jag har jobbat ihop för 100 år sen. Den andra, lite mer skojsliga saken, ska jag berätta om vi sitter mera avsides. Jag informerade om var mitt kontor är beläget.
∼ ♦ ∼
Vår Dôme står fortfarande där hon alltid har stått. Jag försöker hitta kraft där och bjuder dagen till ära på en breddarbild.
Domkyrkan med torn och kran sedda från S:t Eriks torg.
∼ ♦ ∼
*Helvetesmonstret = familjen Katts namn på dammsugaren
**ballen = balkongen
Livet är kort.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Personligt
Märkt allt ska vara som vanligt, arbetsgrupp, avsides, übertrött, balkong, bänk, breddarbild, byta till dagpass, chef, dammsuga, dator, Dôme, En apa i Rågsved, en bra chef, en fena, en viss historia bakåt, falla på min lott, familjen Katt, förälder, föräldramöte, förhållande, fixa käk, fru, gripa tillfället, Helvetesmonstret, hitta kraft, institution, inte så förtjust, intresserad, jobba ihop, kan bli min nya chef, katt, kärlek, kind, kommunicera, kommunikatörskollega, kommunikationsövning, kommunikativ person, kontor, kran, lite tungt, logistik, Lucifer, man, möte, mobiltelefoni, mota ut, nyhetsbrev, ogjorda, oljud, orkar inte prata med varandra, påminna, påse med kattskit, plugga, prata, S:t Eriks torg, sälja in, skit och negativt, skojslig sak, slö, slippa tänka, små saker, smekning, snävt, springa, tömma kattpottor, team, text, torn, tror inte på hemligheter eller uteslutningar, underdrift, Uppsala Domkyrka, uppskatta, väcka, vänskap, vänta, vill inte belasta, visa intresse för vad ens barn gör, vissa skyldigheter
4 kommentarer
Lösenordsskyddad: Bara så där
Publicerat i Personligt
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Tisdag kväll den 10 september och onsdagen den 11 september 2019: Med sötma och trygghetsmaskiner håller hon sig flytande
Kära dagbok…
Med varm choklad håller jag mig flytande på jobbet.
Jag kan inte dricka kaffet på jobbet. Magen vänder sig ut och in. Det är tur att det finns varm choklad i automaten. Teblask klarar jag mig utan. Men att dricka choklad i stället för kaffe… Nja, det ger inte riktigt den kicken jag vill ha. Därför är kaffe nästan det första jag vill ha när jag kommer hem. (Ja förutom en puss av min kära, dårå, men det är ju inte alltid hon är hemma.) Igår var älsklingen hemma när jag anlände och hon hade dessutom inhandlat nåt sött och gott i form av en mumsig bulle att tugga på till kvällskaffet. De här senaste dagarna har jag känt mig dränerad på grund av jobbet. Nej, det är ingen bra känsla alls och det är svårare och svårare att sitta stilla i båten. Men jag gör det jag blir tillsagd att göra – och sen dricker jag varm choklad som säkert innehåller sötningsmedel och bullar med massor av socker och smet. (Utöver det finns vin att tillgå, men det tar jag inte till varje kväll.) Så håller jag mig flytande just nu.
Med sockrig bulle håller jag mig flytande hemma.
Vi kollade förstås på andra delen av Kapten Klänning igår kväll på TV4. Det är en riktigt vidrig bild av en man som visas upp. Tänk att han gjorde så mycket ont och gjorde så många unga, sårbara människor illa samtidigt som han hade den position som polischef och rektor som han hade. För att inte tala om det jämställdhetsarbete han bedrev. Det övergår mitt förstånd det han har gjort, hur han har kunnat göra det. Hur sjuk är man inte då? Och hur kunde det bli så? Allt det onda han gjorde gav honom till sist ett sexårigt fängelsestraff. Han var ute igen efter fyra år. Är det rimligt? Nej, det anser jag att det inte är.
∼ ♦ ∼
Det är en orolig tid just nu, det ska jag inte förneka. Jag försöker att omge mig med folk och fä som utstrålar trygghet. Min goa vän och kollega Lizbeth* tillhör folket och henne lunchade jag med idag, tack och lov. Våra katter får väl anses vara fän, men oavsett detta är de fantastiska trygghetsmaskiner, om än lite jobbiga. Nästan det första jag fick göra igår när jag kom hem var minsann inte att dricka kaffe och äta bulle utan ta hand om två högar kattkräk. Ja, fan, mina sambor satt och åt middag, inte lät jag nån av dem ta hand om det. Men Anna får fara upp tidigt om morgnarna när framför allt Lucifer skriker efter mat – och jag bara sover. Sen när vi är vakna, då sover den unge mannen. Jag har visst aldrig haft småbarn, nej…
När vi är vakna sover trygghetsmaskinen Lucifer.
Citrus har hittat sitt eget trygghetsboende.
Mini är lite trygg hos mig.
∼ ♦ ∼
Dômen i morse fotad av mig från marken.
På jobbet förväntas en inte bara hålla sig flytande och sitta stilla i båten. En ska prestera också. Idag blev det ett rätt långt möte där mycket sades men mindre blev gjort. Jag vill göra nu. Jag får i uppdrag att göra från ett håll och i uppdrag att hålla mig ifrån att göra från ett annat. Det är inte alltid lätt att veta vilket ben en ska stå på.
Men en som fortfarande står där hon står är Dômen. Det sägs att korsen som ska plockas ner från tornspirorna och renoveras väger fyra ton. En av tornspirorna är nu täckt med byggställningar. Det är spännande att följa arbetet. Korsen sitter mer än 100 meter över marken. Hisnande…
∼ ♦ ∼
*Lizbeth är en före detta kollega från en annan arbetsplats och en nuvarande kollega på förvaltningen, tillika en mycket god vän. Men hon heter defintivt inte Lizbeth utan nåt heeelt annat.
Livet är kort.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Jobb, Krämpor, Personligt, TV, Vänner, Vin
Märkt 100 meter, aldrig haft småbarn, automat, äta middag, bli tillsagd, bulle, byggställningar, citrus, Dômen, dokumentär, dränerad, dricka, fara upp tidigt om morgnarna, fängelsestraff, följa arbetet, folk och fä, fyra ton, göra illa, hög, hisnande, ingen bra känsla, inte lätt att veta vilket ben en ska stå på, jämställdhetsarbete, jobbig, kaffe, Kapten Klänning - polischef och våldtäktsman, katter, kattkräk, kick, komma hem, kors, Lizbeth, Lucifer, lunch, möte, Mini, mumsig, ond, ont, orolig tid, polischef, position, prestera, puss, rektor, säga mycket göra mindre, sårbar, sötningsmedel, sitta stilla i båten, skrika efter mat, smet, socker, sova, spännande, teblask, tornspiror, trygghet, trygghetsboende, trygghetsmaskiner, TV4, ung, ung man, uppdrag, Uppsala Domkyrka, ute, varm choklad, våga, vidrig bild
6 kommentarer
Lösenordsskyddad: Bara sju sjösjuka sjömän
Publicerat i Personligt
Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.
Måndag kväll den 9 september och tisdagen den 10 september 2019: Måndagsfestligt och mötesrikt, men än är jag kvar
Kära dagbok…
Igår på måndagen blev det riktigt festligt med gott att äta och dricka. Vi var tre vid middagsbordet som smaskade sambons köttbullar (mina av kycklingfärs) och vi åt så magarna var fyrkantiga. Ändå fanns det plats för lite mer gott att tugga på senare. Jag tryckte till exempel i mig/tröståt vit choklad. Anna hade dessutom botaniserat bland ostarna på Korgtassen. En spansk ostbricka, lagom för två personer, och en rulle getost följde med hem. Så inte var jag sen att slå upp dörrarna till vinskåpet och öppna en flaska Fontanafredda Ebbio Langhe Nebbiolo 2017 och servera oss var sitt glas till. Vinet drack vi för nån månad sen och då nådde det inte full Toffelpoäng. Det gjorde det igår kväll, kan jag meddela. Så gott och rätt till just dessa spanska hårdostar, getosten samt lite pepparrotsost på kex. Gymnasisten fick förstås också kex och ost, men givetvis inget vin.
En spansk ostbricka lagom för två…
…kompletterad med getost, pepparrotsost och kex…
…samt ett glas rött och gott.
När det blev för läskigt på TV tittade Mini på mig i stället.
Det var inte bara festkväll igår, det var också TV-kväll. Vi såg näst sista avsnittet av Det sitter i väggarna och sista avsnittet (?) av Line of duty. Ost och vin intogs till det senare programmet, som var förlängt. Ja det blev lite sent igår… Det sitter i väggarna tog oss med till mina hemtrakter, medan Line of duty lämnade oss med en cliffhanger. Jag gissar att det blir en fortsättning. Mini satt förstås med på armstödet, men när det blev för läskigt tittade hon på mig i stället för på TV.
Bokbyte blev det också igår kväll. Kontraster är bara förnamnet när jag bytte från en tatuerare till en apa. Men jag tror att vi behöver läsa och lära av det som en gång var för att kunna bli bättre människor idag. Det är en svår konst. I den historiska romanen inser jag hur stark livskraften är hos människor, medan jag i nutidsromanen ser hur människor böjer sig och varandra i nåt de kallar kärlek. Jag vet inte om jag skulle kalla det det, men…
Bokbyte från en historisk roman att lära av till en nutidsroman där människor böjer sig och varandra.
∼ ♦ ∼
Trappan i huset må vara spännande, men huset i sig är kallt.
Idag har det varit en varm, nästan klibbig dag. Jag har mest suttit i möteslokaler i Segerstedthuset och det är kallt. Det var först när jag skulle skena ut och köpa lunch som jag noterade att det var riktigt behagligt ute. Den här dan har bjudit på möten, möten och åter möten. När ska en kunna arbeta med det som bestäms? Jag vet inte. Jag försöker göra ett nyhetsbrev, men har inte längre enhetschefer som är så engagerade. Det kanske beror på att de bara ska vara enhetschefer ett par veckor till. Jag får många frågor från olika håll om den nya organisationen. Jag har inte lika många svar. Trots det försöker jag svara efter bästa förmåga. En nätverksträff idag var mycket givande så tillvida att jag har bokat in ett möte nästa vecka med en kollega på en arbetsplats utanför huset samt ska bli bjuden till två andra kollegor på ett annat ställe utanför huset för att prata om mina kommunikationsövningar i teamen. Ett arbete som nu faller sönder och samman med teamen. Men det folk och jag själv har lärt oss finns naturligtvis kvar.
∼ ♦ ∼
Nåt som fortfarande också finns kvar är min höftvärk och vår Dôme. Jag försöker fota den (körkan, alltså, inte höftvärken) från olika håll och vinklar varje vardag och lägger ut på Instagram. Snart tror jag att jag ska gå in i den och hämta kraft. Kraft ska jag också hämta ur kulturen som har sin speciella natt här i Uppsala på lördag. Livet måste bli roligare.
Domkyrkan på måndagskvällen.
Domkyrkan är nästan dold bakom husen i vilken kyrkans administration finns.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Sociala medier, TV, Vin
Märkt alkohol, arbetsplats, armstöd, äta och dricka, böja sig, böja varandra, behagligt, bokbyte, botanisera, cliffhanger, Dôme, Det sitter i väggarna, det som bestäms, En apa i Rågsved, engagerade, enhetschef, falla sönder och samman, får många frågor, festligt, Fontanafredda Ebbio Langhe Nebbiolo 2017, fortsättning, fota, fyrkantiga magar, getost, givande, har inte många svar, hämta kraft, höftvärk, hemtrakter, historisk roman, ICA Supermarket Torgkassen, Instagram, kallt, katt, kärlek, körka, köttbullar, kex, klibbig, kollega, kommunikationsövningar, kontraster, Korgtassen, kultur, Kulturnatten Uppsala, kycklingfärs, lära oss, läsa och lära, läskigt, Line of duty, litteratur, lunch, måndagsfest, möte, möteslokal, Mini, nätverksträff, nåt gott att tugga på, nutidsroman, nyhetsbrev, olika håll, pepparrotsost, prata om, roligare liv, Segerstedthuset, skena ut, spansk ostbricka, stark livskraft, Tatueraren i Auschwitz, team, titta, Toffelpoäng, Torgkassen, trappa, tröstäta, tre vid middagsbordet, trycka i mig, TV-kväll, Uppsala Domkyrka, vinklar, vinskåp, vit choklad
Lämna en kommentar
Tatueraren i Auschwitz
Ett inlägg om en bok.
Innan årets sommarsemester var slut köpte Anna och jag fyra pocketböcker – och betalade för tre – tillsammans. Nu har jag läst den andra boken jag valde, tillika den tredje av de fyra vi köpte. Att läsa den lilla boken på under 300 sidor tog sin tid. Jag var understundom tvungen att lägga ifrån mig Heather Morris bok Tatueraren i Auschwitz för att den var så… tung.
Bokens huvudperson är Lale Sokolov. Lale kommer till Auschwitz 1942. Ganska så genast – och tack vare sina språkkunskaper? – blir hans uppdrag att tatuera in nummer på nyanlända lägerfångar. Det är alltså de fångar som ska få leva, i princip arbeta ihjäl sig, det vill säga tills de dör av sina umbäranden eller mördas med vapen eller gas. En dag kommer en ung kvinna till Lale för att bli tatuerad. Det är början på en otrolig kärlekshistoria. Boken baseras på en verklig kärlekshistoria som kanske är orsaken till att Lale och Gita överlever koncentrationslägertiden. Det är för övrigt inte bara de tu som överlever – det gör även deras kärlek. (Detta är ingen spoiler, det framkommer av baksidestexten på boken.)
Vad jag har läst mig till träffas författaren och Lale Sokolov år 2003. Han blev presenterad för Heather Morris och sades ha en historia att berätta. Det uppstår en vänskap och med tiden berättar Lale mer och mer om sin tid i Auschwitz för Heather Morris. Slutligen skriver hon en bok om Lales liv.
Denna debutbok blev genast en bok som hamnade högt på olika topplistor. Jag kan förstå det, för det är en riktigt bra bok. Den är lågmäld i sin ton, nästan konstaterande. Läsaren får följa Lale och hans överlevnadsstrategier. Jag kan konstatera trots det uppdrag Lale fick är han helt igenom sympatisk. Mänsklig. Lale inser att han tack vare sin position i lägret kan hjälpa andra. Inte alla, men några – trots att dödshotet ständigt hänger över honom i form av dessa oberäkneliga nassar.
Det här är en bok som jag måste lägga ifrån mig då och då under läsningen för att kunna ta in och palla att läsa vidare. Samtidigt är det en bok som jag tycker att fler än jag borde läsa och lära av. Vissa saker/företeelser får vi liksom aldrig glömma. Den enda kritik jag har är att fångarna med den rosa triangeln inte nämns i boken. Det var nämligen ett okänt antal av dessa fångar som också utrotades i nassarnas koncentrationsläger.
Toffelomdömet blir trots denna miss (?) av författaren det högsta.
Livet är kort.
Publicerat i Böcker, Personligt
Märkt arbeta ihjäl sig, Auschwitz, överleva, överlevnadsstrategi, baksidestext, baserad på verkliga händelser, dö, dödshot, debutbok, fångar, företeelser, författare, gas, Gita, Heather Morris, hjälpa andra, ingen spoiler, inte glömma, kärlek, kärlekshistoria, koncentrationsläger, kritik, Lale Sokolov, lägerfångar, lägga ifrån mig, lära av, läsa, lågmäld ton, leva, litteratur, mänsklig, mördas, miss, nasse, nämns inte, nästan konstaternade, nummer, oberäknelig, palla, pocketbok, position, rosa triangel, shopping, skriva en bok, sommarsemester, språkkunskaper, sympatisk, tatuera, Tatueraren i Auschwitz, tillsammans, topplista, tung, umbäranden, utrotas, vapen, vänskap
4 kommentarer
Söndagen den 8 september och måndagen den 9 september 2019: Skrotning och tunga steg, men hjärtat trampade jag inte på!
Kära dagbok…
Lucifer på bushumör. Kolla blicken!
Det hände inte så mycket igår på söndagen och det var faktiskt helt OK för min del. Gymnasisten beslutade sig för att använda skolbusskortet i stället för att betala mycket pengar och anlände därför inte förrän i eftermiddags till oss. Nåväl, sängen var redan bäddad. Jag ägnade mig därefter en god stund åt att avhåra balkongsoffan och halvlåg sen där ett par timmar med min bok på gång. Lucifer hängde också på balkongen och var på bushumör. Han är så mysig, den där katten!
Jag skrotade hemma hela dan igår. Jag hade och har fortfarande ont i höften och var trött trots att jag gått och lagt mig tidig. Visst, jag vaknade tidigt såväl lördag som söndag, men jag hade nog sovit klart. Samtidigt… det är mycket att tänka på. Då kan det bästa vara att gå hemma och noppa torra blad från krukväxter, prata lite med dem, vattna dem. Faktum är att två av pelargonerna – SNÄLLA, det heter pelargoner, INTE pelargonIer! – i köket har knoppar. Tänk om en av dem är apple blossom!
Pelargonknopp nummer ett…
…och pelargonknopp nummer två.
∼ ♦ ∼
Det här med mat är inte min grej. Eller mat gillar jag ju, men inte matlagning. Eftersom det var lite osäkert igår hur många vi skulle bli till middag förberedde jag ingenting. När sambon kom hem på tidiga eftermiddagen fikade vi och tog det lugnt. Mitt förslag att gå ut och äta kände vi inte riktigt för. Vädret blev dessutom sämre, regnet liksom öste ner i skurar, så utgång lockade inte. Det fanns två kycklingklubbor kvar sen lördagen och en jädra massa ägg. Anna fixade förrätten till vår söndagsmiddag, en förrätt à la Bosse Andersson: stekt ägg på stekt bröd med kaviar. Det var jättegott! Jag fixade huvudrätten, det vill säga micrade kycklingklubborna. Så till alla som tror att vi alltid äter så fin mat kan jag säga att söndagsmiddagen kanske inte var av den fina sorten, men den var både god och mättande. Det var lite dåligt med grönsaker, men en kan inte få allt. Bosse Anderssons äggmacka äter jag gärna igen.
Anna vid förrätten, Bosse Anderssons äggmacka.
Anna vid huvudrätten, en micrad kycklingklubba.
Resten av kvällen satt vi och segade och spelade WordFeud och läste. Med bara skit på TV blev det tidig sänggång. Även katterna var sega. Lucifer sträckte ut sig i soffan och Citrus låg ihoprullad i en av Annas Bruno Mathssonfåtöljer. Det är svårt att tro att de är syskon ibland. Lucifer är så lång, medan Citrus är liten och nätt… Mini lyste med sin frånvaro.
Han är lång, Lucifer…
Den lilla Citrus låg ihoprullad i en fåtölj.
∼ ♦ ∼
Det var tunga steg till jobbet i morse, men jag trampade inte på hjärtat.
För första gången var mina steg till jobbet tunga. Idag på morgonen pratade jag med en kollega och vi var eniga om en strategi och att förhålla oss så neutrala som möjligt och inte ta ut nåt i förskott. Men det klart att vi är tänkande varelser. Det är allt jag har att säga. Jag jobbade på som vanligt med mitt nyhetsbrev som ska ut på fredag och med en dagordning till ett möte i morgon, med mera. Jag fick också rådda i ett ärende som jag inte har behörighet att hantera, men med goda kollegors hjälp tror jag att det blir löst.
Sambon har haft ledigt idag och eftersom gymnasisten skulle komma erbjöd hon sig att göra köttbullar. Det fanns kycklingköttbullar som hon har gjort tidigare till mig i frysen och jag har ätit med mina sambor i kväll för ovanlighetens skull en vardag. I kväll är det bra på TV i alla fall, först Det sitter i väggarna och därefter sista delen av Line of Duty, så jag gissar att vi hänger framför dumburken.
Annas kycklingköttbullar till mig och vår egen potatis. Lingon, gurka och sås är köpta.
∼ ♦ ∼
Det kom ett mejl igår med foton. Foton på en del människor som jag aldrig har träffat, men vars blod jag delar. Mina närmaste släktingar. Två av alla miljoner sysslingar. Jag är tacksam att de finns, att jag ”har” nån jag också.
∼ ♦ ∼
Och avslutningsvis kan jag meddela att jag håller på att bli fullkomligt gaaalen på Instagram vars flöde visar åt helvete! Jag är inte intresserad av att se bilder förton gånger eller bilder från två dagar sen. Jag vill ha ett tidsflöde på de konton jag följer (och om det nu måste så de sponsrade fotona), inget annat. Gör om, gör rätt, tack!!!
Livet är kort.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Sociala medier, TV
Märkt aldrig har träffat, apple blossom, avhåra, ägg, äta, äta tillsammans, åt helvete, ösa ner, balkong, balkongsoffa, betala mycket pengar, bild, Bosse Andersson, Bruno Mathssonfåtölj, bushumör, citrus, dagordning, dåligt med grönsaker, dela blod, Det sitter i väggarna, eftermiddag, förrätt, fika, fin mat, flöde, foto, frysen, galen på, gå ut och äta, gör om gör rätt, god och mättande, gurka, halvligga, hänga framför dumburken, hjärta, huvudrätt, ihoprullad, Instagram, inte intresserad, inte ta ut nåt i förskott, jättegott, katt, kök, köttbullar, knopp, kollega, krukväxter, kycklingköttbullar, kycklingklubbor, läsa, lång, lördag, Line of duty, lingon, liten och nätt, litteratur, Lucifer, matlagning, mejl, micra, middag, Mini, mysig, närmaste släktingar, neutral, noppa torra blad, nyhetsbrev, ont i höften, osäkert, ovanligt, pelargon, potatis, prata, regn, sås, söndag, söndagsmiddag, sega, skolbusskort, skrota hemma, soffa, sova klart, sponsrade foton, stekt ägg på stekt bröd med kaviar, strategi, sysslingar, tacksam, Tatueraren i Auschwitz, tänkande varelser, tidig sänggång, tidsflöde, tunga steg, utgång, vakna tidigt, vardag, vattna, väder, Wordfeud
4 kommentarer
Lördag kväll den 7 september och söndag förmiddag den 8 september 2019: Tänker och tänker och ingen lust
Kära dagbok…
Lördagen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Och det handlar om att jag tänkte för mycket och inte hade lust att göra det jag ursprungligen hade tänkt. Ja jag ser hur snurrigt det låter, men vi kan säga att jag tappade just lusten. Det var gott att sambon kom hem en stund mitt på dan, för då kände jag mig både lugnare och mer normal. Att hon säger att jag inte ska ta ut nåt i förskott är bra att få höra. Lördagsmiddagen fick jag emellertid äta ensam. Jag hade i alla fall handlat extra kycklingklubbor så att Anna skulle kunna ta med sig till lunch idag. Katterna fick lax på påse och det tyckte de om.
Ensammiddag på lördagskvällen.
Efter maten läste jag och det blev bokbyte igen. Det var en bra spänningsroman jag läste ut, men kontrasten blev stor när jag bytte till en bok som är baserad på verkligen upplevelser som är så hemska att det är svårt att ta till sig. Det kanske inte är så smart att läsa jobbiga böcker just nu. Kanske borde jag ägna mig åt att läsa humorböcker eller i vart fall lättsamma romaner, feelgood, typ. Men en bok ska inte enbart ge förströelse, tycker jag. Den ska få en att tänka till.
Bokbyte från en bra spänningsroman till en roman om verkligt upplevda hemskheter.
I morse kunde jag förstås inte sova heller. När Anna kom hem igår hyfsade vi såväl ostar som rödvin (glömde fota igen!) och kollade på Shetland. Sen gick vi och la oss, för Anna skulle upp tidigt i morse. Det skulle visst jag också, trodde jag… Jag vaknade en god stund före sju och hann vinka av Anna. Sen gjorde jag ett lönlöst försök att somna om. Det blev till att fixa kaffe och fördela veckans medicin medan Annas moccamaster bryggde. Kunde i alla fall ligga och läsa och dricka kaffe i sängen en dryg timme.
Lönlöst att försöka somna om efter att jag hade vinkat av Anna.
Söndagsstarten blev tidig, men sedvanlig.
Renbäddat.
Jag har försökt göra lite nytta på morgonen. Huset är tyst och jag njuter av den tystnaden, vill inte störa den med oljud. Så skönt att jag dammsög igår kväll! Jag har tagit reda på tvätt samt bäddat rent till gymnasisten som troligen anländer i eftermiddag eller i kväll. Den elaka kan visst var lite omtänksam ibland.
Några brev har inte blivit besvarade i helgen. Jag orkar inte, har ingen lust att försöka hålla en glättig ton när oro är det jag känner. I tanken förbannar jag Den lille fjanten som inte bara förstörde det liv jag en gång hade utan även mig. Visst har jag ett bättre liv nu, men ingenting är statiskt och allting kan gå itu. Det vet jag alltför smärtsamt väl. Kanske sitter den smärtan i höger höft. Det är enklare när det är fysiskt.
Jag ska tömma kattpottor nu. Krukväxterna fick vatten igår kväll och katterna fick frukost av Anna. Det blir väl frukost för mig innan jag skriver lite till, bäddar och duschar.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Publicerat i Böcker, Dagbok, Krämpor, Mat, Personligt, TV, Vin
Märkt alkohol, allting kan gå itu, Antiche Terre Venete Valpolicella 2018, bädda, bädda rent, bokbyte, brev, dammsuga, Den Elaka, Den Lille Fjanten, dricka kaffe i sängen, duscha, elak, enklare, ensam, förbanna, fördela medicin, förstöra det liv jag en gång hade, förströelse, feelgood, frukost, fysiskt, glättig ton, glömde fota, handla, höger höft, humorböcker, ingen lust, ingenting är statiskt, kaffe, katt, katter, krukväxter, kycklingklubbor, lax på påse, läsa, lättsam, lördag, lördagsmiddag, litteratur, lugnare, lunch, lviet, mer normal, moccamaster, njuta av tystnaden, oljud, omtänksam, oro, ost, potatisgratäng, rödvin, Shetland, Sista färjan från Ystad, skriva, smärta, smärtsamt, snurrigt, spänningsroman, stor kontrast, ta inte ut nåt i flörskott, tappa lusten, Tatueraren i Auschwitz, tänka, tänka till, tömma kattpottor, tvätt, tyst, upp tidigt, vakna, vatten, vinka av
4 kommentarer
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 