Kära dagbok…

Det är via de små sakerna vi visar kärlek.

Det är som om vi bara är übertrötta båda två, sambon och jag. Vi orkar knappt ens prata med varandra. Anna satt med sin mobil hela kvällen igår och jag satt vid datorn eller med min bok på gång. TV:n var tyst, katterna slöa och gymnasisten var på sitt rum. Att säga att det är lite tungt just nu är en underdrift. För min del handlar det om att jag inte vill belasta min sambo med sånt som jag kan ta med dem det berör i stället. Jag har givetvis gett vinkar, för jag är en kommunikativ person som inte tror på hemligheter eller uteslutningar, vare sig det gäller ens förhållande, vänskaper, jobb eller vad det nu vara månde. Men jag uppskattade så otroligt smekningen jag fick över kinden i morse när jag satt och tömde kattpottorna. Lika mycket uppskattade jag att sambon tog med sig påsen med kattskit när hon gick så att jag slapp att tänka på den. Det är via de små sakerna som vi visar kärlek.

Den lille Lucen är en av dem som inte är så förtjust i dammsugaren…

Jag väckte gymnasisten innan jag gick i morse. Vissa dar faller det på min lott. Det är inte betungande. Jag tycker och tror att det går bra med nya skolan och det han pluggar. I kväll är det första föräldramötet, men jag är ju inte förälder så jag ska naturligtvis inte dit. Hade jag varit förälder skulle jag förstås ha deltagit – föräldrar har ju vissa skyldigheter som vi som föräldrar inte har. Att visa intresse för vad ens barn gör, till exempel. Anna skulle ha jobbat i kväll, men lyckades byta till ett dagpass. Det blev snävt med att hinna hem och fixa käk och springa till mötet. Anna är emellertid en fena när det gäller logistik. Jag ska i stället försöka gå ett varv med Helvetesmonstret*. Katterna är inte så förtjusta i det, men nu går det inte att vänta längre. Jag ska försöka mota ut den fyrbenta familjen på ballen** så att de slipper oljudet.

∼ ♦ ∼

Allt ska vara som vanligt, trots att det inte är det, men jag har pratat med nån som kan bli min nya chef idag.

Idag har jag mest jobbat med mitt nyhetsbrev på jobbet. Jag har lyckats få till rätt antal texter även den här veckan, för cheferna tycker att allt ska vara som vanligt på jobbet trots att det inte är det i verkligheten. Att bidra till innehållet i mitt nyhetsbrev har de emellertid inte gjort. Men nu blir det nåt och det ska ut i morgon förmiddag. Vidare försöker jag kommunicera över arbetsgruppsgränser, för jag tycker att det inte går att lämna vissa saker ogjorda hur länge som helst. Det låter som om det bara är skit och negativt på jobbet och det är det inte, jag lovar! Nästa vecka, till exempel, ska jag träffa ett par intresserade kommunikatörskollegor från två institutioner och berätta om kommunikationsövningarna jag höll med teamen förra året.

Jag slog jag mig också ner vid en man som satt på en bänk och väntade i huset idag. Jag tror att han kan bli min nya chef. En kan säga att jag grep tillfället i akt att prata lite grann och sälja in mig, för jag tror att han kan bli en bra chef. Vi har en viss historia bakåt sett, men det enda jag påminde honom om var att hans fru och jag har jobbat ihop för 100 år sen. Den andra, lite mer skojsliga saken, ska jag berätta om vi sitter mera avsides. Jag informerade om var mitt kontor är beläget.

∼ ♦ ∼

Vår Dôme står fortfarande där hon alltid har stått. Jag försöker hitta kraft där och bjuder dagen till ära på en breddarbild.

Domkyrkan med torn och kran sedda från S:t Eriks torg.

∼ ♦ ∼

*Helvetesmonstret = familjen Katts namn på dammsugaren
**ballen = balkongen

Livet är kort.