Kära dagbok…

Med varm choklad håller jag mig flytande på jobbet.

Jag kan inte dricka kaffet på jobbet. Magen vänder sig ut och in. Det är tur att det finns varm choklad i automaten. Teblask klarar jag mig utan. Men att dricka choklad i stället för kaffe… Nja, det ger inte riktigt den kicken jag vill ha. Därför är kaffe nästan det första jag vill ha när jag kommer hem. (Ja förutom en puss av min kära, dårå, men det är ju inte alltid hon är hemma.) Igår var älsklingen hemma när jag anlände och hon hade dessutom inhandlat nåt sött och gott i form av en mumsig bulle att tugga på till kvällskaffet. De här senaste dagarna har jag känt mig dränerad på grund av jobbet. Nej, det är ingen bra känsla alls och det är svårare och svårare att sitta stilla i båten. Men jag gör det jag blir tillsagd att göra – och sen dricker jag varm choklad som säkert innehåller sötningsmedel och bullar med massor av socker och smet. (Utöver det finns vin att tillgå, men det tar jag inte till varje kväll.) Så håller jag mig flytande just nu.

Med sockrig bulle håller jag mig flytande hemma.

Vi kollade förstås på andra delen av Kapten Klänning igår kväll på TV4. Det är en riktigt vidrig bild av en man som visas upp. Tänk att han gjorde så mycket ont och gjorde så många unga, sårbara människor illa samtidigt som han hade den position som polischef och rektor som han hade. För att inte tala om det jämställdhetsarbete han bedrev. Det övergår mitt förstånd det han har gjort, hur han har kunnat göra det. Hur sjuk är man inte då? Och hur kunde det bli så? Allt det onda han gjorde gav honom till sist ett sexårigt fängelsestraff. Han var ute igen efter fyra år. Är det rimligt? Nej, det anser jag att det inte är.

∼ ♦ ∼

Det är en orolig tid just nu, det ska jag inte förneka. Jag försöker att omge mig med folk och fä som utstrålar trygghet. Min goa vän och kollega Lizbeth* tillhör folket och henne lunchade jag med idag, tack och lov. Våra katter får väl anses vara fän, men oavsett detta är de fantastiska trygghetsmaskiner, om än lite jobbiga. Nästan det första jag fick göra igår när jag kom hem var minsann inte att dricka kaffe och äta bulle utan ta hand om två högar kattkräk. Ja, fan, mina sambor satt och åt middag, inte lät jag nån av dem ta hand om det. Men Anna får fara upp tidigt om morgnarna när framför allt Lucifer skriker efter mat – och jag bara sover. Sen när vi är vakna, då sover den unge mannen. Jag har visst aldrig haft småbarn, nej…

När vi är vakna sover trygghetsmaskinen Lucifer.

Citrus har hittat sitt eget trygghetsboende.

Mini är lite trygg hos mig.

∼ ♦ ∼

Dômen i morse fotad av mig från marken.

På jobbet förväntas en inte bara hålla sig flytande och sitta stilla i båten. En ska prestera också. Idag blev det ett rätt långt möte där mycket sades men mindre blev gjort. Jag vill göra nu. Jag får i uppdrag att göra från ett håll och i uppdrag att hålla mig ifrån att göra från ett annat. Det är inte alltid lätt att veta vilket ben en ska stå på.

Men en som fortfarande står där hon står är Dômen. Det sägs att korsen som ska plockas ner från tornspirorna och renoveras väger fyra ton. En av tornspirorna är nu täckt med byggställningar. Det är spännande att följa arbetet. Korsen sitter mer än 100 meter över marken. Hisnande…

∼ ♦ ∼

*Lizbeth är en före detta kollega från en annan arbetsplats och en nuvarande kollega på förvaltningen, tillika en mycket god vän. Men hon heter defintivt inte Lizbeth utan nåt heeelt annat.

Livet är kort.