Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Det var en tung dag igår, men jag kämpade emot det tunga så gott jag kunde för att hamna i normaltillstånd. Extra jobbigt är det förstås att försöka fungera arbetsmässigt samtidigt. Nu gick det rätt OK, trots många möten. Men det var goda möten och, som jag har sagt så många gånger tidigare, kära dagbok: numera har jag snälla, omtänksamma och förstående arbetskamrater.

Jag har också en snäll, omtänksam och förstående sambo. Alltså hon fattar när jag säger hur det är. Hon är oftast snäll och omtänksam när jag inte mår bra, men det klart att det är jobbigt även för henne. Det är ju inte alltid jag själv förstår varför det är som det är. Hur ska då nån annan förstå, även om det är Fästmön?

Som så ofta lagade Anna god mat åt oss igår kväll. I och med att hon äter mat enligt en viss diet just nu, hänger även jag på. Det gör ingen skada utan säkert tvärtom. Gott blir det dessutom. Igår bjöd hon på en kycklingrätt med saffran och ris samt vitlöksbröd. Mycket gott och förvånansvärt mättande – jag tog bara en portion.

God och förvånansvärt mättande kycklingrätt med saffran och ris samt vitlöksbröd.

Kroppsligt mår jag rätt OK, men jag är fruktansvärt trött och funderar på att be att få några värden kollade. Jag har haft en och annan blödning också, om än inga mängder.

Lucifer nöjde sig med att ta upp halva kökssoffan – och blänga på mig.

Nån annan som inte mådde på topp igår var vår kattkille Lucifer. Det verkade som om han hade ont i magen och lite svårt att göra ifrån sig, men så kom nåt hårbollsliknande i pottan. Därefter blev det bättre, även om han inte riktigt var sig själv på hela dan. Vid middagsbordet ville han inte kliva upp på bordet såsom han brukar vilja göra, utan nöjde sig med att ta upp halva kökssoffan – och blänga på mig. Det normala, alltså. (Men jag är rätt bra att ha när jag pytsar upp mat skålen i köket…)

I morse verkade han OK igen. Han pep och ville ha mer mat, trots att jag såg på resterna i skålarna att både han och hans syster fått frukost av Anna. Nåja, vi får hålla lite koll på honom. Sen undrar jag förstås hur katterna reagerar nästa vecka när jag inte är hemma om dagarna utan på jobbbet – varje dag. Visserligen är Anna ledig två av dagarna jag jobbar och börjar sent och jobbar kväll två dagar, men på torsdagen är jag ju borta från morgon till kanske sen kväll. Gymnasisten tillbringar sina kvällar med stängd dörr, så där har katterna inte mycket sällskap. Men det är bara att de får vänja sig, det är ju ”back to normal” som gäller nu, även för Tisslingarna. Citrus, som har ett av sina favoritställen ovanpå skänkeslådan i Djungelrummet, blir, precis som lådan, kvar hemma. Varken låda eller katta skänks bort, det är det normala här.

Nej, varken skänkeslådan eller Citrus skänks bort – det är det normala här.

Onsdagskvällen förflöt lugnt. Jag mådde lite bättre och kunde läsa. I skrivande stund har jag cirka 80 sidor kvar av min bok på gång. Anna berättade att hon ska träffa en kompis och bli bjuden på middag nästa helg när hon är ledig. Det glädjer mig att hon gör nåt annat än bara är hemma när hon är ledig – och att hon slipper laga mat.

∼ ♦ ∼

Information före beslut och beslut om omflyttningar hade varit önskvärt.

Torsdag idag och bara ett möte på agendan. I stället hade jag lagt in ”upptagen” på stora delar av dagen så att jag kunde jobba undan en del, men även ta friskvårdstimme under eftermiddagen. På morgonen fick jag veta att det blir omflyttningar lokalmässigt på min ordinarie arbetsplats och att jag blir av med mitt kontor. Det hade ju varit bra om min ordinarie chef kunnat meddela mig detta när vi hade vårt walk-and-talk-möte i förra veckan, för då hade jag i min tur kunnat ställa in mig på att jag plötsligt inte har nån fysisk arbetsplats (att komma tillbaka till). Information före beslut och om beslut i såna här frågor hade varit fint att få direkt av sin chef, inte läsa på intranätet. Nu vet jag bara att jag kan använda rummet nästa vecka. Men sen? Jag mejlade min nuvarande chef och bad om ett femminuterssamtal idag eller i morgon om detta. Passande nog kom en ergonomienkät igår kväll. Den fyllde jag i så gott jag kunde (svårt med två arbetsplatser, varav jag inte riktigt vet hur den ena funkar) och skickade in.

Efter denna kalldusch blev det lite svårt för mig att koncentrera mig på jobbet, men jag försökte göra mitt bästa efter de förutsättningar som råder. Friskvårdspromenaden blev nödvändig och givetvis passade jag på att fota hösten i Uppsala.

Höst i Höganäsparken…

…och parkering förbjuden. Fast inte för skräp, tydligen…

En av parkens portaler.

Några av höstens underbara färger.

Återgång till det normala? Ja inte på jobbet i alla fall, uppenbarligen. Men jag måste väl tro på 2022, för jag köpte nästa år för 110 kronor på Uppsala Bokhandel under min friskvårdspromenad..?

Jag köpte nästa år för 110 kronor.

∼ ♦ ∼

I kväll blir det fiskgratäng. Hemgjord. Men bara för oss kvinnliga sambor, vår mänsklige, manlige sambo får nåt han gillar bättre. Fisk blir en smart av, sägs det ju. Det känns som om jag skulle behöva rejält med smarthet just nu. Jag ska också försöka läsa mer i kväll. Det blir en också smart av, normalt sett.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.