Kära dagbok…

Blöt, men god och mättande laxmiddag.

Tisdagskvällen räckte nästan till för det jag hade tänkt. Nånting blev inte gjort, nåt annat blev gjort några dar i förväg. 

Matlådan jag hade tagit fram bestod av två laxfiléer i väldigt mycket citronsås. Fästmön hittade två potatisar till mig. Med lite grönsaker blev det en rätt… blöt middag – men god och mättande. Jag fixade grönsaker och dukade åt Gymnasisten som ville äta senare än jag.

Jag skrev ett mejl till ”min” Oscar efter maten och sen ringde jag upp min vän och före detta frilansare. Samtalet blev långt och bra. En del roliga nyheter förmedlades, andra nyheter var av det tuffare slaget. Vi var emellertid så överens om att om en till två månader ska vi två plus de andra två frilansarna träffas och luncha. En av de tre har jag träffat på lite då och då genom åren, men den jag telefonerade med samt en tredje person har jag inte sett på… kan det vara tio år..? Detta blir nåt riktigt kul att se fram emot! Om ett par dar är de alla tre pensionärer, medan jag fortfarande harvar på… Inte är jag direkt på toppen, men i morse såg jag, i min bok på gång, att en namne åtminstone är på toppen av listan.

Citat ur boken Genombrottet.

∼ ♦ ∼

Jag somnade trots en otrolig hjärtklappning och kallsvett, vaknade med samma elände plus orolig mage. Utanför sovrumsdörren gnällde Lucifer strax efter klockan sex så jag klev upp. När katterna hade fått mat rev jag i frysarna efter kycklingfiléer som jag hade fått i uppdrag att ta ut. Efter 20 minuters letande gav jag upp. Det var när jag hällde upp frukostfilen som jag såg att nån redan hade tagit fram filéerna och ställt dem i kylen…

Kattpottorna tömde jag två gånger och sopade. Klantade mig och hällde ut det som var på skyffeln och fick sopa igen. Och flatmoppa. Av bara farten plockade jag ihop två påsar pant som jag ställde i hallen. Det är min tur att ta med dem till affären. Eller så är det min otur, i helgen. Påsarna går i vart fall inte iväg av sig själva.

Tur eller otur? Påsarna går i vart fall inte iväg av sig själva.

Jag är rätt less på såväl sopor som pant och mycket, mycket annat. (Trots att jag älskar flatmoppen är jag less på den också. Idag fick ändå köksgolvet, lite av hallgolvet samt golvet i Salen en omgång på lunchen.) Men mest är jag less på mig själv för att jag inte får tummen ur, reser mig och flyger upp i himlen. Om det ska vara så här vill jag inte vara kvar. Den största sopan är nämligen jag själv. Att tolka signaler är ett livslångt lärande för mig.

”Stay away!

betyder till exempel inte alltid

”Håll dig undan!

∼ ♦ ∼

Jag har lyssnat och läst och lärt idag.

Idag har jag bara haft två möten så jag hann med att lyssna på senaste rektorspodden (om livslångt lärande!) samt läsa in mig på en del material till kommande möten nästa vecka. Jag laddar för återgången till arbetsplatsen nästa vecka och det blir olika fysiska möten varje dag utom tisdag, inser jag när jag kollar min kalender. På torsdag nästa vecka ska jag dessutom vara med på en avtackning och ett efterföljande AW* på kvällen. Eftersom det är en före detta kollega som jag har haft kontakt med både i jobbet och privat blir det extra givande. Bra dessutom att få umgås med kollegor utanför jobbet – ett sätt att lära känna varandra på riktigt. Livslångt? Nja, men ett lärande.

∼ ♦ ∼

Brevbäraren i blåkläder ringde på dörren på eftermiddagen och överlämnade ett vitt paket från Bonniers med finfint innehåll. Jag har fått Marie Bengts bok Inferno i snö för recension. Självklart vill jag hjälpa Hannah Lönn. (Detta är den tredje boken i serien.) Boken kommer ut på tisdag och första recensionsdag är den 8 oktober. Stort TACK!

Brevbäraren i blått ringde på med ett paket från Bonniers…

…med den här boken för recension.

∼ ♦ ∼

*AW= After Work, det vill säga träff och umgänge med kollegor efter jobbet på nån annan plats än arbetplatsen

Livet är kort.