Kära dagbok…

Jag hittar nog min plats.

Så blev det måndag och vanlig arbetsvecka igen. Eller vanlig och vanlig… Det här är sista veckan jag jobbar hemifrån på heltid. I morrn kommer en transportkille och hämtar min jobbskrivbordsstol och lite annat som ska tillbaka till jobbet. Nästa vecka ska jag själv vara tillbaka på jobbet, troligen varje dag dessutom. Det handlar om möten som är bäst att göra på plats, ny dator och överflytt till den etc. I skrivande stund vet jag inte var jag ska ha min arbetsplats. På min nya avdelning finns inga fasta platser. Det är stressande i sig. Jag tänker att jag kanske börjar på mitt vanliga kontor delvis, men poppar upp till nya avdelingen vid behov. Sen vet jag inte vad gamla avdelningen säger om detta, för där har de ju inte riktigt samma inställningar och attityder som nya… Men det ordnar sig säkert. Jag hittar nog min plats – om än bara för dagen.

Katterna har varit lite oroliga de senaste dagarna. Kanske känner de på sig att det är förändringar på gång. Jag har heller inte varit hemma så mycket som jag brukar. Trots att de är så självständiga, katterna, är de samtidigt sällskapssjuka. Lilla Citrus kom in till Bokrummet flera gånger under förmiddagen idag, främst, för att kolla att jag satt och jobbade som jag skulle.

– Du jobbar väl???

Det var jättemycket tvätt från lördagen, men de rena och torra kläderna tog jag hand om igår kväll. Idag på förmiddagen körde jag ett par maskiner tvätt som jag skulle ha kört igår kväll. Det fanns inte så mycket tid för det då. Framöver blir det annars kvällar och helger jag får tvätta, eftersom jag ju inte är hemma på vardagar. Det stressar mig också lite grann, för tvättkorgen blir snabbt full när vi är tre.

∼ ♦ ∼

Jag känner mig stressad.

Jobbmässigt idag har det varit fyra möten för min del och inte så mycket operativt arbete. Det känns som om det är många fler möten nu i höst än det var i maj när jag började jobba på nya avdelningen. Jag hinner nästan inte jobba rent praktiskt, sitter mest i Zoommöten. Mina minnesanteckningar från förra veckans enhetsmöte (onsdags) blev godkända av chefen och publicerade och så har jag korrat lite.

Kanske är det stressen som gör att jag har fått yrsel som kommer och går. Jag blir alldeles kallsvettig och svag. Ibland känns det som om jag håller på att tuppa av. Igår kväll slog Fästmön efter en fluga i köket alldeles intill mig. Jag höll på att svimma, fick upparbeta all kraft och energi jag hade för att inte rasa ihop på köksgolvet. Det var riktigt otäckt. Tänk om det blir som med mamma som ramlade och inte kunde ta sig upp… Jag mår också illa av och till och har ont i magen. Inte blev det mycket med sömnen i natt heller. Ja ja, vila får en väl göra i graven.

För att försöka få bukt med den stress jag känner har jag beslutat att göra vissa saker som tyvärr innebär minskade sociala kontakter. Men så får det vara ett tag, jag känner att jag inte orkar just nu. Det har ingenting med andra människor att göra. Snart hoppas jag vara på banan igen. Jag har gott stöd från bland annat fina arbetskamrater. Och ja. Jag ska försöka komma ut lite oftare, för min plats är i hösten.

Min plats är i hösten.

∼ ♦ ∼

Igår kväll roade jag mig med att plocka ihop en påse böcker till Annas snälla mamma. Det blev Anne B Ragdes Det är min tur nu, Elisabeth Anderssons Ett hjärta i bitar, Linda Olssons En syster i mitt hus, Karin Wahlbergs Än finns det hopp och Daniela Kastbergs Skuggkriget.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.