OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett inlägg om en bokreabok om relationer.

En liten utgrävning i hyllan med olästa böcker trollade fram en bok jag köpt på årets (2026) bokrea. På Uppsala bokhandel hittade jag Sally Rooneys bok Intermezzo. Den slog jag till på för att inte helt snöa in på kriminalromaner. Det här är nämligen en relationsroman.

Bröderna Peter och Ivan Koubek har inte mycket gemensamt. Peter är jurist och framgångsrik på ytan, medan Ivan, hans tio år yngre bror, är ett schackspelande underbarn och väldigt udda. Pappan till bröderna har nyligen gått bort och bröderna har sorg. Men så träffar Ivan den lite äldre Margaret och de utvecklar ett förhållande och tycks förstå varandra trots ålderskillnaden. Peter, däremot, kan inte välja mellan kvinnorna i sitt liv – Sylvia, den första stora kärleken och Naomi, en student.

Åldersskillnaden mellan bröderna är tio år och det gör däremot stor skillnad dem emellan. Men mellan Ivan och Margret är åldersskillnaden 14 år och det tycks inte göra nån större skillnad. De tvingas dessutom dölja sitt förhållande av flera anledningar, inte bara åldersskillnaden. Ändå är det liksom mer skam i att hon är äldre än han är.  Peters förhållande med den yngre Naomi är däremot helt öppet. Intressant…

Ivan har flera neuropsykiatriska diagnoser är jag övertygad om. Det kräver en del av läsaren att förstå hur han tänker och hans dialoger. Författaren skildrar detta väldigt trovärdigt och jag blir smått galen – till att börja med. Jag vänjer mig lite sen. Fokus tycks i alla fall inledningsvis ligga på just den yngre brodern. Eller tja… Jag vet inte.

Det serveras ett antal heterosexuella samlag och sånt intresserar mig inte ett dyft. Jag orkar inte ens rodna, gäspar, snarare. Urtråkigt, ju.

Styckena är väldigt långa. Meningarna har skiljetecken, men dialogerna har inga pratminus eller citattecken och det är jobbigt att läsa samtalen mellan karaktärerna.

Jag pinar mig igenom boken, läsningen blir aldrig lustfylld nån gång. Mot slutet, när sorgtemat i boken liksom exploderar, känner jag nånting. Men jag vet ju inte hur det är att ha syskon, så… Nä… det här var en bok som inte passade mig.

Toffelomdömet blir lågt. Den får säkert högre omdöme av andra läsare.

∼ ♦ ∼

En annan roman av Sally Rooney som jag har läst:

• Normala människor

Livet är kort.