Kära dagbok…

Som det kändes idag.

Det kändes lite som första skoldagen. Pirrigt. Det var till och med rejält pirrigt att gå till jobbet efter fem veckors frånvaro. Mottagandet på jobbet blev varierat och det är bra. Några typ bara hejade, några blev glada och andra tyckte att jag hade varit borta en evighet. Jag deltog i mitt första morgonmöte på länge. Efter det hade jag ett möte med min chef. Jag gjorde några mindre jobbinsatser och ägnade större delen av dan åt att läsa mejl samt uppdatera mig via minnesanteckningar och annat och boka in eller boka av möten. Det var ett rejält manfall på jobbet, många är förkylda. Jag kan inte göra ”allas” jobb, men vid mötet med chefen blev det tydligt att jag ska ägna mig åt att skriva och ett litet, inte så tidsbundet, projekt. I morrn ska jag och Stora A ha möte om detta. Det känns bra eftersom jag ju snart ska operera hand nummer två och då blir borta igen. Men ärligt… jag kände mig som en upphittad penna.

Att vara penna är emellertid inte så dumt. Vi pratade också en del om framtiden, om det som kommer efter operation nummer två och avslutat pågående storprojekt. Hoppas att det inte bara är tankar utan substans utan också löften. Jag vet vad jag är bra på och vad jag är mycket mindre bra på.

Drottninggatan, på väg till jobbet.

I morse på väg till jobbet slog det mig hur mycket ljud det var i stan. Klockan hade inte slagit åtta ännu och det var så mycket ljud att jag blev väldigt trött – och då hade jag inte ens kommit fram till jobbet. På jobbet var det också mycket folk och massor av ljud. Det känns som om jag har varit inlindad i bomull de senaste fem veckorna. Ändå var det som sagt manfall på min avdelning.

Jag tog vägen genom stan till jobbet. Vågade mig inte riktigt på de värsta kullerstenarna i Odinslund. Och så ville jag testa Mördarbacken. Det gick bra. Jag mötte dessutom Den Pigga Brunögda, ett gott tecken. För övrigt gick jag i trappor hela dan idag, tog bara hissen när jag kom eftersom min ryggsäck var så tung. Det blev hela tolv trappor uppför, enligt stegmätaren på mobilen. Lite flåsig blev jag, men jag är otränad efter fem veckors sjukskrivning. Vem skulle inte vara det?! Jag funderar på att prova att simma nån dag snart. Då gäller det att passa på att välja en dag när dambastun är öppen. I ångbastun är det nämligen nästan bara män och det blir lite… trångt.

Fisk och ångestbok till lunch.

Förmiddagen försvann snabbt. Jag åt fisklunch i sällskap med min bok på gång. Det var ganska skönt att äta ensam. På förmiddagen hade det börjat regna och när jag gick över till Feiroz för lunch regnade det lite mer. Paraplyet stod hemma i hallen. På eftermiddagen fortsatte jag att läsa minnesanteckningar och andra handlingar. Nästa vecka bokade jag in medarbetarsamtal med min chef. Vi hade ändå pratat en del om framtiden på morgonen, men ett regelrätt medarbetarsamtal ska en ha. Till dess var det också en del att läsa in sig på.

Försäkringskassan hörde av sig och jag ringde upp dem eftersom jag har tystade samtal på min privata mobil när jag jobbar. Jag sa att jag är åter i tjänst och kvinnan jag pratade med lovade att betala ut min ersättning till och med den 17 mars. Fast… vad jag förstår är detta ju redan gjort..? Eller nej, de två sista dagarna, 16 och 17 mars, skulle ju betalas ut först den 27 mars. Ja ja, pengarna kommer när de kommer. Nån lön verkar jag inte få alls den här månaden, för även om jag är i tjänst från och med idag är månadens lönekörning redan gjord. Man tycks förvänta sig att jag ska leva på luft. Då är det tur att det inte är tomt på kontot…

WTF kan en verkligen undra…

Tomt på semesterkontot var det visst också. När jag loggade in för att kolla lönebesked för mars har jag en löneskuld trots att jag är i tjänst från och med idag. Men värst av allt är att massor av mina semesterdagar tycks ha gått upp i intet. Jag har tagit ut tre semesterdagar hittills i år och borde ha 32 kvar. Jag har 19 dagar kvar, enligt systemet. What the fuck??? Det var bara att skicka iväg ett mejl och fråga vad som gäller.

∼ ♦ ∼

Första arbetsdagen är nu avklarad. Bara fyra dar kvar till helgen… Äsch då, det gick hyfsat idag, men det är ovant. Och nej, jag är bara något öm i den opererade handen, framför allt vid ärret där huden är tunn.

När jag kom hem trodde jag att påsken var tidig i år, för det stod en färgglad ”gumma” i köket och rörde i en gryta. Men det var Fästmön som lagade sin goda tomatsoppa – med morötter – och serverade till kvällsmat. Mums och tack!

Anna hade gjort sin berömda tomatsoppa till kvällsmat åt oss.

∼ ♦ ∼

För första gången sen jag började på min ”nya” avdelning hade jag fått ”snigelpost” och med den ett postfack. Bäst av allt var att det inte var nån tråkpost utan Elly Griffiths Helms-föreläsning, som jag lyssnade på i höstas – då när jag samtidigt fick träffa min brittiska favoritförfattare IRL – i en tryckt skrift från Universitetsbiblioteket. Tack Viveka!

Elly Griffiths Helms-föreläsning i tryckt skrift.

∼ ♦ ∼

Inläggen om min första sjukresas fem veckor:

Vecka ett

Vecka två

Vecka tre

Vecka fyra

Vecka fem

∼ ♦ ∼

Livet är kort.