Några långa stunder kan jag inte sitta vid datorn. Men jag har försökt skriva lite då och då, bara några rader, så att jag ska komma ihåg den första av två sjukresor…

∼ ♦ ∼

Söndag kväll den 12 februari

Kvällen före operationen var jag bra nervös. Och väldigt, väldigt tacksam att Fästmön skulle följa med till Sjukstugan i Backen. Jag kände mig inte som 60 år utan som sex. Vi åt kycklingmiddag tillsammans – den sista måltiden..? (Nä!) och såg sista delen i den senaste säsongen av The Crown. Sen förberedde jag mig inför operationen och gick och la mig i rena lakan.

Kyckling – den sista måltiden?

Porträttlik Diana i sista delen av senaste säsongens The Crown.

∼ ♦ ∼

Måndagen den 13 februari

I väntrummet.

På operationsdagen steg jag upp i vanlig tid och duschade som att jag skulle gå och jobba. Lite fil tvingade jag i mig och stackars Anna fick ingen sovmorgon.

Vi promenerade upp till Sjukstugan i Backen. Trots att det var halt var vi tidigt på plats. Jag registrerade mig och betalade innan vi slog oss ner i väntrummet hos handkirurgen.

Alla var mycket vänliga och vi fick komma in och sitta i eget rum efter att jag hade tvättat armen två gånger. Sen fick jag och min inlindade arm lägga oss på en brits. En sköterska kollade blodtrycket och det var bra trots att jag var nervös.

En tennisboll i handen?

Därefter kom kirurgen Patrik, eller Styckmästaren, som jag kallade honom, och la bedövning i handen. Jag svimmar av nålar och blod och tittade inte. Det gjorde verkligen skitont, men jag överlevde. Handen kändes tandläkarbedövad.

När bedövningen hade tagit fick lammet gå till slakt jag gå till operationssalen. En stunds väntan blev det utanför innan jag kom in och hoppade upp på slaktbänken operationsbordet. En erfaren sköterska spritade armen och hängde för en gardin för att jag skulle slippa se när kirurgen karvade. På min vänstra sida pumpade en undersköterska en blodtrycksmanschett på operationsarmen för att stoppa blodet. Kirurgen testade om bedövningen hade tagit. Det hade den inte helt, så det blev ett tredje stick i handflatan. Själva ingreppet tog kanske tio minuter, skulle jag gissa. Jag blev sydd och bandagerad – fick som en tennisboll i handen.

Anna och jag tog en taxi hem efter att jag hade fått sjukintyget utskrivet på papper. Övningarna jag skulle göra glömdes emellertid bort, men jag mobilsurfade med vänsterhanden och hittade en fyra övningar på nätet som jag har gjort och gör fem gånger om dan så länge stygnen är kvar. Även sjukhusarmbandet glömdes bort, men det kunde jag få av armen på egen hand.

Sjukhusarmbandet fick jag av mig själv.

Jag var trött när jag kom hem och vilade av och till. Vännen FEM anlände mitt på dan och kom upp en kort stund och hälsade på innan hon checkade in på hotellet. Anna gick till jobbet och jag hade kvällen för mig själv tillsammans med katterna. Jag la mig ovanpå sängen ett par gånger och slumrade och satt med handen på en kudde i fåtöljen. Lite middag i form av soppa och mackor lyckades jag få till.

Jag lagade mig soppa och mackor till middag.

Handen – med tennisboll – på en kudde.

Innan jag gick och la mig för natten insåg jag att det var fem år på dagen sen jag flyttade till Main Street. Fem år… Och det jag föll för när det gäller lägenheten var mest utsikten mot domkyrkotornen och närheten till stan och jobb. Det är underbart att kunna gå till jobbet och slippa åka bil.

Utsikten och närheten var det jag föll för på Main Street.

∼ ♦ ∼

Tisdagen den 14 februari

Trixigt att ta bilden och hålla kaffemuggen.

Alla hjärtans dag och jag skulle lämna mitt hjärta i Uppsala för en rehabresa neråt Motala. Att bli omhändertagen av goda vänner efter en operation är underbart skönt. Fast det var inte enbart jag som var sjuk… (Mer om det senare!

Allting tar tid när en bara har en fungerande hand. Jag kunde i alla fall sova hyfsat på natten – och läsa och dricka kaffe på sängen en vanlig tisdagsmorgon. Det kändes väldigt lyxigt. Men det var också trixigt att försöka få till en bild på det hela. Ännu kunde jag inte hålla en full mugg med kaffe i den opererade handen.

Jag duschade med plastpåse på bandagerade handen och det gick OK. Men bandaget lossnade och jag hade inget vettigt att fästa med. Det fick bli plåster och operationstejp. Katterna fick mat och gos, men när vännen FEM kom sprang de och gömde sig. Därför blev det inte mycket till avsked, för en gömde sig under en säng, en annan under ett bord. Men jag har bilder att titta på!

Jag fick plåstra om mig själv.

Vi gav oss iväg strax före lunch och passerade mitt jobb där jag lämnade sjukintyget. Sen fortsatte vi neråt landet, men åt lunchmiddag, halloumiburgare och pommes för min del, på Sibylla. När vi lämnade stället träffade jag på två bekanta herrar från Biskops-Kulla.

Vi stannade en gång till vid Brändåsen och intog en bedrövlig fika. De kunde inte åstadkomma en ostmacka där och jag var ond nog att hänga ut dem på Instagram. Skyltar utlovade nämligen att de kunde åstadkomma vegetariska och veganska alternativ om man bad personalen. Det gjorde jag (bad), men det kunde inte personalen (leverera en ostmacka).

FEM äter lunch på Sibylla,

Bedrövlig fika på Brändåsen.

Hemkomna till Workshop Road i Motala bar vännen FEM in alla mina väskor och grejor. Jag får inte bära mer än max ett kilo och dan efter operationen klarade jag ju inte ens att lyfta en mugg med kaffe. Vi åkte också och köpte frukostmat. FEM körde och FEM bar.

Det blev tidig sänggång. Vännen FEM kände sig förkyld och jag var mycket trött. Tyvärr blev FEM jättedålig under onsdagen och höll sig mest i sängen eller soffan. Så nu har jag väl förkylning att vänta också. Men mest synd är det förstås om vännen som är risig och skulle ta hand om mig.

Jag sov verkligen gott!

∼ ♦ ∼

Onsdagen den 15 februari

Onsdagsfrukost i Motala.

Vännen FEM var riktigt risig på onsdagen. Men jag hade saker att göra och kunde roa mig själv. Bland annat ringde jag min husläkarmottagning och bokade tid för stygnborttagning om cirka två veckor. Och Anna. Det är alltid konstigt att vara ifrån varandra, men det kan kanske vara lite bra också..?

Jag åt frukost i sällskap av den isländska deckaren – och Motala Tidning. Jag kan riktigt se pappa vända sig i sin grav…

När jag hade gjort mina handövningar två gånger, duschat och klätt mig gav jag mig av för dagens första ärende – till apoteket. Det blev också en tur runt stan eftersom jag ändå var ute. Ryggen hade känts av, så jag gick och gick. Det gjorde också ganska ont i handen. Jag hade tänkt stanna och ta en fika på Motormuseet, men när jag fick höra att restaurangen gått i kånkan blev jag så paff och ledsen. Kollade museishopen i stället och kom ut med en bok där handlingen utspelar sig i Motala.

En typisk byggnad i trakterna.

Gamla bron.

Gamla grejor.

Måsar över Brona.

Bilar på Brona.

Boktapet på Motormuseet.

Dagens shopping.

Efter att faktiskt ha promenerat 3,6 kilometer kunde jag vila med gott samvete. Jag la mig ovanpå sängen och läste. Det blev bokbyte från den läskiga isländska deckaren till Motaladeckaren som jag köpte idag.

Bokbyte från läskig isländsk deckare till Motaladeckare.

Vännen FEM tryckte i sig lite febernedsättande och sen åkte vi till Chop Chop för att köpa med oss middag hem. Jag får ju inte köra bil på ett tag, annars hade jag åkt. Maten åt jag med pinnar och det var faktiskt lättare än att äta med bestick! Men lyckokakans budskap… ja ja…

Stor portion som jag åt med pinnar.

Men lyckokakans budskap…

Min portion var riklig så jag bestämde mig för ytterligare en promenad efter middagen. Jag gick ungefär lika långt som tidigare på dan, men den här gången längs kanalen. Faktum är att jag blev förvånad över att februari kan vara så… vacker som den är här (i Motala)…

Platens grav på andra sidan.

In i tunneln.

Kanalen.

Husen på Brinken.

Kvällen blev soft. Jag testade att skriva några rader på datorn. Det gick, men jag fick ganska ont.

∼ ♦ ∼

Torsdagen den 16 februari

Nu kan jag hålla en full mugg kaffe i högerhanden igen.

Framsteg, framsteg, framsteg, men ärligt talat hade redan på torsdagen svårt att ta det lugnt och bara vila. Jag gjorde mina övningar och jag promenerade. Övningarna gav framsteg och promenaderna annat välmående. Ändå kände jag mig lite rastlös på torsdagsförmiddagen.

Men till framstegen! På torsdagsmorgonen kunde jag dricka kaffe och hålla en full mugg kaffe med den opererade handen. Muggen var visserligen tunn, men ändå. Det kunde jag inte dan innan. Jag hade ingen värk längre. Det stramade i såret och vissa rörelser med framför allt tummen gjorde dock ont. Jag hoppas att övningarna ska göra tummen mindre ond och mer rörlig – det är den som har varit sämst.

Jag försökte vila med Motaladeckaren och kaffe på kökssoffan.

Vännen FEM var fortfarande risig i sin förkylning. Idag skulle hon ha jobbat, men det gick inte. Personal på en vårdcentral kan liksom inte vara sjuka på jobbet. Rollerna blev därför nästan mest omvända – FEM vilade och jag… försökte vila, men kände mig piggare. Finske Pinnen drog på jobb tidigt i morse.

Jag var glad åt Motaladeckaren jag köpte, för den är rolig och lättsmält läsning, fast inte så spännande ännu trots ett mord. Det jag gillar mest är miljöbeskrivningarna, förstås. Att känna igen platser där en ofta har varit är lite som att komma hem. Förmiddagen tillbringade jag i kökssoffan med boken på magen och en mugg kaffe intill.

Kisse Lukas var inte 100 procent glad åt mitt besök. Men tänk att han ligger i min katträdda mammas soffa på bilden!

Det kändes ju rätt taskigt att vara gäst när vännen är sjuk, men hon sa att det inte är några problem. FEM och jag är liksom de systrar vi aldrig har haft. Väldigt olika, men funkar bra ihop. Pinnen är också cool. Det är lätt att vara hos dem, lätt att få vara sig själv. Jag kunde också gå in i mig själv lite och tänka tankar som jag behöver. Egentligen var den enda som inte gillade mitt besök till 100 procent katten Lukas. Jag snodde nämligen hans rum och säng. I stället tvingades han ligga i soffan, i min katträdda mammas soffa ursprungligen, för övrigt. Jag är så glad att soffan passade in i det här hemmet.

På torsdagen passade det bra att ta en promenad upp till kyrkogården för att besöka graven, för till fredagen hade aviserats skitväder med regn och stark blåst. På onsdagen tog jag två promenader och gick nästan 11 000 steg (ryggen hälsar och tackar), men idag blev det bara en sväng. (Torsdagens antal steg slutade nånstans på 6 200.) Jag äntrade dock ett par backar, så det kändes som längre.

Det var märkligt att gå vägar där jag ofta gick som barn, framför allt med mormor och morfar. Och kolla bara det häftiga huset, som låg intill hembageriet där mormor och jag köpte kakor. Såna där takkupoler finns på flera hus i stan. Annorlunda!

Kolla kupolerna!

Det var gott att vara hos mormor och morfar och mamma och pappa en stund. Bland alla vissna löv och ljungen, nu torr, som jag satte dit i oktober stod jag en stund och tänkte och saknade. Den här dan kände jag mig nära dem. På vägen till graven såg jag snödroppar. De gav mig hopp om att allt inte är dött utan att det kommer nytt liv till våren.

Bland vissna löv hos mormor och morfar, mamma och pappa…

Men snödropparna gav mig hopp om nytt liv!

Och när jag gick ner mot stan tog jag vägen via utsikten dit morfar och jag gick på helgpromenader. Det var en hisnande utsikt tyckte jag då. Trots att det var februarigrått den här torsdagen och inte längre lika hisnande var det känslosamt. När jag hade tagit trapporna och kommit ner till stan ringde Annas snälla mamma. Det kändes som perfekt tajming. Jag är så tacksam att jag får låna henne lite grann.

Vid utsikten dit morfar och jag gick på helgpromenader.

På Ubbes var det mycket folk, men (klass)kompisen Cina mötte mig i dörren. Vi hade inga problem att känna igen varandra, vi var oss lika. Sen, när vi tänkte efter, var det runt 40, 45 år sen vi sågs, faktiskt. Vi fikade och pratade i två och en halv timme och jag fick en jättefin och rörande present. Tiden försvann och vi var typ 14 och 15 igen, trots att barnbarn avhandlades, till exempel. Nu ska det inte dröja över 40 år innan vi ses igen, det lovade vi varandra.

Cina och jag, 15 respektive 14. (Eller 60+…)

Ubbefika och rörande present från Cina.

Den här skulle få magnetlister…

När vi hade skilts åt ringde jag vännen FEM. Vi möttes i Sjöglimtens hörn. Där köpte vi med oss mat hem. Det blev laxplanka för min del.

Laxplanka från Sjöglimten blev min middag.

Det skavde och brände en hel del i handen så min intention var att vila den under kvällen och inte amatörvärdera vid Antikrundan… Den intentionen föll. Jag tyckte att värderingen gick jättebra, men fick bara två stjärnor och omdömet antikkunnig i Strömstad. Snålt!

Antikkunnig i Strömstad. Fast jag tyckte själv jag var nästan expert…

∼ ♦ ∼

Fredagen den 17 februari

Hårtvätt med en och fel hand avklarad.

Fredagsmorgonen var grå och fuktig. Det dröjde inte länge innan regnet föll, först som duggregn, sen som småspik. Ja nån promenad var inte att tänka på idag. Vännen FEM mådde bättre, men det var inte ett dugg lockande att gå ut och gå. Jag åt frukost och läste en stund innan jag ställdes inför en helt ny utmaning: att tvätta håret med en hand – och med fel hand. Allting går dock och jag fick till ett hyfsat rent hår, även med lite hårklet i ett försök att stajla det.

Jag hade lite sms-kontakt med Anna och fick veta att hon har ordnat en rörmokare till gästtoaletten. Det visade sig att inte bara toaletten är trasig utan röret till handfatet är av. Hur 17 har det gått till??? Inte så kul och säkert blir det kostsamt, men det är bara att betala och se glad ut. Rörmokaren skulle komma på tisdag.

Roligare var det då att nominera en person till årets Elsiepris. Jag skickade in ett förslag på en författare som jag känner och som jag tror att det här priset skulle vara toppen för.

På fredagen var det Finske Pinnens tur att må skit. Tur att han är pensionär på fredagar och med gott samvete kunde vara hemma. Dottern kom på besök för att sitta här och plugga. Vännen FEM och jag tog bilen upp till stan för ett par ärenden. Medan hon lämnade in en påse kläder till återvinning såg jag en rolig tavla som nästan fick följa med hem. Nästan. Jag är inte mycket för deviser på tavlor, men de passar i vissa hem.

En rolig tavla med en devis fick nästan följa med hem.

Vi åkte sen och köpte mat och godis till kvällen. Alla valde olika mat. Fredagsmiddagen kompletterades med ett glas rött. Det var… GÖTT!  Men jaa… jag köpte alldeles för mycket godsaker. Ursäkten blev att jag skulle få det att räcka över helgen, inte bara kvällen. Fredag är för övrigt vägningsdag. Vågen var 28 mil från mig, så det blev inget med det. Och det kanske var bra, för här fikas det hela tiden. Därför är det lika bra att jag erkänner bums. Under fredagseftermiddagen hällde vi ner oss i var sin bästefåtölj – underbart för min rygg – och läste. Jag tog fram den lilla chokladbiten. Lite senare var det dags igen. Medan vännen FEM, duktig, hade fruktstund (äpple) fick jag kaffe och bullpåsen. Jorå, här blir en curlad. Men jag hade ganska ont i handen under fredagen, så lite sjukdomsvinst ska en väl ha. Jag fick också skratta gött åt beskrivningen av ett känt Motalianskt uttryck i boken jag läser.

Lejte godis, döh, till kvällen/helgen.

Fredagskyckling med goda tillbehör – och ett glas rött.

Lilla chokladbiten försvann redan på eftermiddagen.

Curlad med bullpåse och kaffe till bästefåtöljen.

Uscha-an är alltså ett förstärkt usch.

Fredagskvällen bestod av värdefulla, viktiga samtal. Att lyssna och bli lyssnad på är underskattade aktiviteter. Och detta medan regnet föll och blåsten ven i träd och husknutar.

Regnig kväll full av värdefulla samtal.

∼ ♦ ∼

Lördagen den 18 februari

Efter regn kommer solsken – även i februari. Lördagen blev riktigt solig, men blåsten dröjde sig kvar. Jag inledde dan med att balansera en mugg kaffe på magen i sängen och läsa. Det var verkligen ett passande köp, den där Motaladeckaren!

Balansakt på morgonen.

Men att sitta inomhus en fin dag som denna gick inte an för mig. Jag traskade iväg på en promenad runt Motala. Såg och fotade såväl ”Vattenland”…

Solen värmde faktiskt.

Från en bro, mot hamnen.

En enda segelbåt i hamnen i februari.

Blått vatten, blå himmel och mellan dem den röda Motalabron.

…som ovanliga byggnader. Sånt en inte tänkte på när en bodde här som barn. Som var självklart och inte…särskilt intressant.

Ett hus med märkliga kurvor…

…och ett hus från 1898 mitt i stan.

Statts kupol och flagga sticker upp bakom muren.

Ödehuset mitt i Motala är SÅLT!

Och så tänkte jag på den där märkliga mannen som stod bakom mig på Ubbes i stan när jag skulle fika med Cina. En för mig helt okänd person som plötsligt frågade vad jag hade gjort med min hand. Jag låtsades inte höra, för vem vill berätta för en total främling? Men idag funderade jag på det där att om en inte frågar får en aldrig veta. Nu fick han inte veta, men ändå.

En present som jag hoppades skulle passa min kära.

Efter promenaden och kort diskussion med mitt värdpar bestämde vi oss för att äta middag på lokal på kvällen. I elfte timmen skickade jag ut sms till några vänner. En ringde upp och sa att hon tyvärr inte kunde, en svarade ”kanske” per sms och två svarade ”kul, vi kommer!”.

Men före middagen behövde vi handla lite. Vännen FEM styrde bilen på en liten shoppingtur. Jag hittade en present (som jag hoppades skulle passa) till min kära.

Det blev givetvis fika när vi var ute, denna gång på Ubbes på Ekön. Var sin rejäl macka och var sin kaka garanterade att vi skulle stå oss till middagen.

Vännerna FEM och Finske Pinnen fikar hos Ubbes på Ekön.

Middagen intog vi på Ströget, en favoritrestaurang i Motala. Här får jag alltid bra mat och god service. På lördagskvällen hade vi emellertid tur att få bord utan att ha förbokat. Vi var fem i Strögetgänget, men Motalaborna tycktes ha gått man ur huse. Det visade sig vara en konsert som ”alla” skulle till, så efter en timme, en och en halv, var det inte lika trångt. Men… hit återvänder jag alltid! Tack Anders, Finske Pinnen, vännen FEM och mammakusinen M för att ni var med. Och tack Ströget för att ni gjorde plats för oss spontanätare!

Strögetgänget från vänster Anders, Finske Pinnen, jag, vännen FEM och mammakusinen M.

Kyckling och chillipommes på min tallrik.

Cheesecake med hallon i och blåbär bredvid samt härligt kaffe.

∼ ♦ ∼

Söndagen den 19 februari

Söndag blev resdag tillbaka till Uppsala. Vännen FEM och Finske Pinnen har verkligen ställt upp för mig och skämt bort mig. Jag har inte ens behövt brygga kaffe, än mindre bära och lyfta annat än ätpinnar, bestick, glas eller kaffemugg. Det enda jag har gjort är att betala resan och min mat samt bjuda värdparet på middag på lördagskvällen.

Innan jag lämnade Motala blev det bokbyte. Jag hann precis läsa ut Motaladeckaren och bytte nu till en sorts självbiografisk liten bok. Inlägget om Motaladeckaren skrev jag på i omgångar, precis som det här inlägget. Att skriva går hyfsat med mest en hand och bara lite med två – om jag inte sitter för länge. Det riktigt svåra är att använda datormusen.

På söndagsmorgonen blev det bokbyte från Motaladeckare till en sorts liten självbiografi.

Vi åkte före klockan nio från Motala och var i Uppsala 12.20, ungefär. Jag hann se ryggen på Anna som gick till jobbet, så jag ringde henne en snabbis. FEM och jag hade stannat två gånger på vägen, en gång för toabesök, en gång för kaffe. Anna hade lämnat var sin kaka åt oss på Main Street och det smakade urbra. Jag lyckades också fixa kaffe utan att spilla.

Kaffe på Circle K…

…och FEM snaskar på Annas kaka på Main Street.

FEM stannade bara nån knapp timme innan hon lättade igen. Jag vinkade av henne från balkongen. Det kändes verkligen trist och ledsamt. För även om vi är väldigt olika hade jag så bra dagar i Motala.

Tisslingarna var avmätta. Jag tror att de kände att jag luktade annan katt. Nåja, jag kompenserade med godis och biff (kattmat) och fick lite purr och slick.

Kisse Lucifer var trött…

…och kisse Citrus avmätt.

Jag satte bilbatteriet på stödladdning i garaget. Det var inte helt enkelt att göra med en hand, men jag har blivit både starkare och bättre på att använda vänstern. Det gick också bra att packa upp.

Det fanns varken frukost eller middag till mig på Main Street, så Den curlade bortskämda fick masa sig iväg för att handla detta. Så länge stygnen är kvar får jag max bära ett kilo med den opererade handen. Men det gick bra att slänga ner varorna med vänsterhanden i ryggsäcken. Allting går och nu är jag inte curlad längre, nu måste jag klara mig själv. Fast eftersom jag inte kan använda min högerhand som vanligt kan jag inte heller använda spis, ugn eller micro. Så då blev det kall mat, svindyr men skitgod smörgåstårta. Samtidigt passade jag på att läsa veckans lokalblaska och lösa ett par sudoku. Jag hade också fått ett brev från Oscar.

Kall och svindyr men skitgod söndagsmiddag.

Jag hade ganska ont i handen på söndagskvällen och bestämde mig för att kontakta handkirugmottagningen under måndagen.

∼ ♦ ∼

Det här inlägget har jag skrivit i många korta etapper. Det dröjde dagar innan jag vågade försöka, men för mig är det viktigt att få ur mig tankar och ord så att jag inte exploderar. Inlägget blev väldigt långt, så tanken är att skriva ett inlägg per vecka, lite varje dag, framöver. Som vanligt är det mest för min egen del, för att komma ihåg.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.