Ett inlägg om en biografi över en besvärlig kvinna.

Det  blev fyra böcker som jag köpte till mig själv på årets bokrea. En av dem har jag läst. Jag köpte även tre åt Fästmön. (En av dem har jag också läst.)Men tro det eller ej – alla böcker jag köpte var inte spännande deckare. Ulrika Knutsons biografi Den besvärliga Elin Wägner var en av bokreaböckerna som visserligen var spännande men ingen kriminalroman. Till påskledigheten passade det bra att ta fram denna lite tyngre bok som jag därmed inte behövde släpa till och från jobbet i ryggsäcken. (Jag har alltid en bok med mig.)

Jag visste verkligen inte mycket om Elin Wägner när jag började läsa den här boken, men jag lärde mig mycket. Elin Wägner var storasyster. Hennes mamma dog tidigt och hon fick snabbt en styvmor som var som de flesta såna – snål och elak. Dessutom var styvmodern väldigt religiös. Elin Wägner får inte studera, trots läshuvud – hon är ju kvinna. Men hon skriver. Det blir noveller till att börja med. Senare blir hon anställd som journalist vid en dagstidning. Och så är bollen i rullning.

Det här är faktiskt allt annat än en tung bok! Ulrika Knutson, även hon journalist precis som Elin Wägner (och Liza Marklund, vars senaste roman jag läste innan denna), är en duktig och flyhänt skribent. Boken är rolig och intressant och jag tycker omgående att Elin Wägner är rätt… charmig. Lite som författaren själv, rentav kanske..? (Jorå, jag träffade Ulrika Knutson ganska ofta i olika sammanhang under min första tid i Uppsala.)

Det är lättsam läsning, samtidigt som den blir tyngre i och med Elin Wägners samhällsengagemang och -kritik, hennes kamp för rösträtt, miljöfrågor, kärleken med mera. Men det är också intressant att möta storheter, i Elin Wägners umgängeskrets, från anno dazumal, såsom författare och kvinnosakskvinnor.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.