OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!
Så här gör du när du kommenterar:
- Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
- Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
- Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
- Klicka sen på Svara.
- Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.
Kära dagbok…

Jag hade sparat äpplet för länge…
Ibland är jag lik mina föräldrar, har jag insett. Först tänkte jag på pappa som alltid använde kläder tills de föll samman, ungefär, och mamma slängde dem och köpte nya åt honom. Du skulle bara veta, kära dagbok, hur mycket oanvända kläder jag hittade när pappa hade gått bort… Men sen var mamma lite likadan. Mot slutet av sitt liv unnade hon sig inte så mycket, bara möjligtvis det nödvändiga.
I början på hösten hjälpte jag Anna hem i bil från stugan med några tunga kassar äpplen. Jag fick bland annat några äpplen som tack, men de skulle ligga framme och mogna innan de var goda att äta. Bara det att jag drog ut på tiden… De fina röda äpplena låg i en vacker grön skål på en bänk i köket. Jag unnade mig ett och annat när jag hade gjort nåt bra, ungefär. Sen låg ett äpple kvar. Länge. Ända till igår kväll. Då skulle jag… unna mig eftersom jag hade klarat av första arbetsdagen efter senaste sjukperioden. Fast första bettet avslöjade att äpplen hade passerat bäst före-datum… Det var alldeles brunt inuti. Lite kunde jag äta runt om, men… det smakade inte bra. Jag hade sparat det för länge. Det var som pappas kläder, äpplet ”föll sönder”, och som mamma, som inte unnade sig.
Där fick jag!
I morse åt jag inget gammalt, utan kylskåpskall fil med bär, kanel och honung. Kanelen håller blodsockret jämnare och honungen håller virus borta, inbillar jag mig. Motverkar i alla fall förkylningar, hoppas jag. Jag skulle kunna leva på fil och bär, men ibland är det ju gott med varm mat, särskilt när det är kallt ute. Men att äta mat är också en social grej och eftersom jag så gott som aldrig har nån att äta med känner jag mig extra ensam. Nu försöker jag locka ut en bekant på middag. Bearbetning pågår! Vi behöver båda prata och varför inte göra det över en bit mat?

Frukostfil med bär, kanel och honung.
∼ ♦ ∼
Hål och glest
Tisdagsmorgonen var mörk och fuktig. Det regnade som fan igår och det skulle fortsätta idag och eventuellt bli till snö. I morse kom ingen nederbörd, men luften var fuktig och det var blött på marken. Tack och lov inte halt. Jag stannade vid S:t Persgatan och fotade en bit av hålet där. Det är helt enormt och omfattar såväl cykelbana som gata. Ingen cyklist höll på att cykla på mig idag på trottoaren, men jag stannade inte och fotade där det var som smalast. Däremot såg jag en mansperson på elscooter som körde mot rött och svängde höger och med millimeter undgick att bli påkörd av en bil som kom från vänster och hade grönt. Bilisten tutade inte ens. Hade det varit jag… Tror somliga att de är odödliga? Ingen vill väl för fan heller inte få en elscooter på sin motorhuv, än mindre en människa. Samtidigt är väl ingen förvånad att elscooterolyckorna ökar.

Ett av hålen vid S:t Persgatan.
Först på jobbet var jag som vanligt. Idag var det ännu glesare än igår. Stora A var ledig även idag och resten/många verkade jobba hemifrån. Det hade i vart fall inte i samtliga fall att göra med att cheferna är bortresta, jag vet åtminstone en som skulle göra en viktig telefonintervju idag och sånt är fan omöjligt att göra på jobbet.
Jag hade lite smått och gott att fixa med på förmiddagen. Och sen blev det plötsligt lunchdags. Macka, ägg och en Kexchoklad åt jag vid skrivbordet ihop med Hustrun på övervåningen. Jag var då inne på den sista tredjedelan av boken (han läsa rätt mycket på lunchen!) och det drar ihop sig till en upplösning. Det svar jag är ute efter är vem som ljuger och vem som talar sanning.

Skrivbordslunch med en spännande hustru…
Under eftermiddagen gjorde jag mest en del diverse, men jag bokade i alla fall in ett telefonmöte till i morgon eftermiddag. Och underbart nog fick jag skjuts hem även idag med U-bilen. Jag jobbade därför en timma hemifrån.
∼ ♦ ∼
Spännande brunt och bokbyte
Hemkommen tömde jag postboxen. Där låg bland annat nånting brunt, men det var nåt spännande brunt: ett bokpaket. Monicha Blomberg har skickat sin debutroman Skuggan över Marbella till mig för recension. Den blir perfekt att hugga tag i härnäst.
För nog blev det så att jag efter avslutad arbetsdag bara måste läsa ut Hustrun på övervåningen och efter det måste jag ju läsa nåt annat. Recensionsexemplar går alltid före andra böcker. MEN… recensionen av Hustrun på övervåningen publicerar jag inte förrän första recensionsdagen som är den 25 november 2026!!!

Bokbytet gick från en psykologisk thriller av en mycket produktiv författare till en debutroman om hemligheter…
∼ ♦ ∼
Soppa med brunt bröd
Mörkret har sänkt sig, kompakt och jävligt. Jag har ätit resten av gårdagens Thaisoppa och åt två rostade skivor brunt bröd, det vill säga nötbröd, till. Det mättade och värmde. Vid måltiden, som avåts med Hopptisarna och levande ljus på bordet, började jag läsa Skuggan över Marbella.

Mättande och värmande mackor och Thaisoppa.
Jag börjar bli seg och trött och ska strax sjunka ner i fåtöljen och fortsätta läsa bok och Buffé som också kom i postfacket. Kaffe till det blir perfekt.
∼ ♦ ∼
Avslutningsvis…
Månntro jag telefonerar i afton..?
∼ ♦ ∼
Livet är kort.









