Ett inlägg om en film som vi bara råkade snubbla över, ungefär..

Av en ren händelse började vi titta på en film på fredagskvällen. Fredagskvällar brukar vara kvällar när en inte orkar mer än bara hänga en stund framför TV:n och möjligen glo på nåt icke engagerande. Men Fästmön rapporterade att filmen Moonlight (2016) skulle visas på SvT2. Inte trodde jag att vi skulle hålla oss vakna ända till en kvart före midnatt för att se färdigt filmen. Förvånansvärt nog gjorde vi det.

Filmen handlar om Chiron och tre perioder i hans liv: barndom, ungdom och vuxenliv. Hans öknamn är Little som barn. I skolan mobbas han och hemma är det si och så med ordningen eftersom hans mamma går på droger. Ibland försvinner Chiron. Vid ett sånt tillfälle träffar han på droghandlaren Juan och hans flickvän Teresa. De tar hand om pojken och det är till dem han kan fly när tillvaron i övrigt gungar. Juan försöker inpränta i Chiron att han ska följa sin egen vilja och fatta sina egna beslut. Och så finns förstås Kevin…

Det här är en rörande och stark film om en ung pojke som växer upp utan några som helst förutsättningar för att få en bra liv som vuxen. Men trots att han givetvis blir kriminell ligger mina sympatier hos Chiron. Som pojke vill man bara gråta för hans skull. Som vuxen är han både fåfäng och snäll. Som tonåring är han… arg. Kärlekshistorien då? Ja den finns ända till slutet, om än med vissa uppehåll. Det här är en otroligt fin film.

Toffelomdömet blir det högsta.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.