OBS! Anonyma kommentarer publiceras inte – se Reglerna!

Så här gör du när du kommenterar:

• Skriv din kommentar som vanligt i kommentarsfältet.
• Snegla åt vänster eller nedanför kommentarsfältet. Tre ikoner syns – WordPress, Facebook och ett brev.
• Klicka på brevet (om du inte har WordPress-konto förstås eller vill använda Facebook) och fyll i dina uppgifter.
• Klicka sen på Svara.
• Ingen mejladress syns utåt, bara inåt så att jag kan verifiera.

Ett recenserande inlägg om en thriller.

Mot slutet av maj grävde jag fram Liz Moores bok Där skuggorna faller ur min postbox. Det var en bok jag blivit nyfiken på och bad att få för recension. Modernista, alltid ett generöst förlag, skickade en inbunden utgåva av boken nån månad efter pocketutgåvan hade kommit ut. Tack för boken!

Året är 1975. En augustimorgon försvinner en tonårstjej, Barbara Van Laar, från ett läger. Flickan är dotter till familjen som äger sommarlägret. Men det är inte första gången ett barn ur den familjen försvinner. Barbaras bror Bear försvann fjorton år tidigare när han var ute i skogen. Då härjade en seriemördare i trakten. Nu visar det sig att mannen har rymt. Är det han som har återvänt? Släkten Van Laar har samtidigt en mörk historia kantad av svek, lögner och tystade trauman. När sanningen närmar sig hotar gamla synder att avslöjas – och hela bygdens självbild.

Den här thrillern visade sig vara en liten tegelsten på strax över 500 sidor. Det tycker jag är i häftigaste laget för en spänningsroman. Men… Jag börjar med utsidan. Omslaget på den svenska utgåvan utgörs av ett konstverk, Waldweg (Skogsväg) av Robert Zünd (1827–1909). En passande illustration men tyvärr i mörkaste laget. Det går knappt att se vad bilden föreställer.

Historien utspelar sig främst på 1970-talet, alltså när mobiltelefoner etc inte fanns. Ett smart drag när det gäller böcker om ungdomar som försvinner i skogen. (Det vanliga är annars att mobilerna de har inte har nån täckning.) Såväl tidsperspektiv som personperspektiv växlar, vilket gör berättelsen rörig. Gissningsvis är tanken att läsaren ska få en varierad bild av karaktären Barbara, som är punkare. För historien går också bakåt, dels till när Barbaras föräldrar träffades, dels till när Bear försvann. Jag har svårt att hålla reda på alla personer. En lista över persongalleriet hade varit bra.

Under de dryga 500 sidorna händer egentligen inte så mycket, mer än att Barbara försvinner. Och så är det gåtan med vad som hände Bear. Ändå är boken spännande. Kan det vara seriemördaren som har varit framme igen? Eller kan det vara nån annan? Lite drygt blir det emellertid och jag tycker att över 500 sidor är alldeles för långt för en spänningsroman. Mot slutet tar sig berättelsen rejält, men hade den varit 100 sidor kortare skulle jag ha slukat romanen och läst den i ett sträck.

Boken är välskriven och författaren får ihop alla lösa trådar, men, som sagt, boken är för lång, persongalleriet för stort och såväl personperspektiv som tidsperspektiv växlar. Det blir väldigt rörigt. Och ändå… Självklart vill jag veta vad som hänt både Bear och Barbara. Det är inte som jag tror – och det blir det pluspoäng för.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.