Ett inlägg om en bok.

Ända sen jag av en ren tillfällighet, i en smått desperat situation (inget att läsa!), hittade boken Musselstranden* av Marie Hermanson, har jag varit fast. Marie Hermanson skriver böcker som ingen annan författare gör. Böckerna är spännande utan att vara deckare och har ofta dragning åt det övernaturliga. I födelsedagspresent i år fick jag hennes senaste bok, Skymningslandet. I morse läste jag ut boken. Och hade det inte varit ljust ute, skulle jag ha varit lite rädd för att kliva ur mitt trygga sovrum… Tack, Jerry och Elias, för boken!

På herrgården Glimmenäs utanför Uppsala samlas ett antal mer eller mindre arbetslösa ungdomar runt tant Florence. Florence lever kvar i 1940-talet och förväntar sig att ungdomarna ska spela med. De blir hennes personal, hennes tjänstefolk, eftersom hon ger dem nåt de inte har hittat nån annanstans: ett hem och ett jobb som det går att leva på. Ungdomarna finner sig snabbt tillrätta. De dukar för fina middagar som inte blir av (gästerna är sedan länge avlidna), de skriver hemliga skrivelser till Utrikesdepartementet, de spelar med i Florence fantasier.

Martina är den huvudperson läsarna får följa närmast. Hon har jobbat svart som hotellstäderska, men droppen som får svartjobbarbägaren att rinna över är när hon hittar två bajskorvar i ett handfat. I samma veva blir hon av med sitt andrahandskontrakt på bostaden. I desperation ger hon sig av till föräldrarna i Mälardalen – för att upptäcka att hennes gamla flickrum inte längre finns kvar. Av en händelse träffar hon sen sin gamla kompis Tessan och det är Tessan som leder henne till Glimmenäs.

Författaren bygger som vanligt skickligt upp en spännande stämning. Existenserna är som alltid i hennes böcker udda på ett eller annat sätt. I det här fallet ingår till exempel en psykiskt sjuk person, som placerat en sax i magen på en vårdare, i sällskapet. Tant Florence har varit galen sen hon var 19 år. Pontus driver ett IT-företag som inte går särskilt bra och försöker få sin medarbetare Andreas att stå för fiolerna. Tessan visar sig vara tämligen opålitlig, i alla fall när det gäller killar. Martina och Andreas är väl de personer som verkar mest normala. De besöker Uppsala då och då, bland annat för att gå på Arbetsförmedlingen. Nån hjälp får de förstås inte där och de får heller inga svar på sina ansökningar – förutom Andreas som då och då får höra att han är överkvalificerad för de jobb han har sökt. Dessutom får ingen av dem a-kassa, eftersom timanställningar inte kvalificerar dem för det. Och Pontus, som äger ett IT-företag, får det naturligtvis inte heller eftersom han har F-skattebevis…

Tillvaron är ändå ganska avslappnad på herrgården, tills tant Florence får en stroke och hamnar på Sjukstugan i Backen. Och plötsligt dyker en person från tant Florences förflutna upp, en person som är förmånstagare i tant Florence testamente.

Den här boken är verkligen läskig! Och då menar jag inte bara för att ungdomarna besöker två av de läskigaste ställena i Uppsala jag vet: Arbetsförmedlingen och Sjukstugan i Backen. Som läsare inser jag att berättelsen går mot en total katastrof. Men jag kan inte lista ut den, bara ana den.

Marie Hermanson har uppenbarligen varit i Uppsala för att reka. Förutom Arbetsförmedlingen och Sjukstugan i Backen får vi glimtar från en uteservering vid ån och centralen, som inte har nån vettig vänthall, enligt en av personerna i boken. Det är roligt när stan syns i litteraturen, även om det inte är mina favoritplatser som nämns.

Men det jag gillar bäst är förstås författarens förmåga att teckna trovärdiga personporträtt av ovanliga karaktärer och bygga upp kusliga stämningar. Tyvärr känner jag att alla trådar inte riktigt knyts ihop den här gången. Fast kanske är det en mening med det också, som med det mesta i den här boken…

Toffelomdömet blir högt.

*Skälet till att jag valde just den boken var att en av nyckelpersonerna i den bär samma förnamn som jag. Trots detta (!) visade sig boken vara riktigt bra!

Läs min recension hos UppsalaNyheter! (nästan samma text, men inte riktigt)

Livet är kort. Har du ännu inte upptäckt Marie Hermanson har du missat en riktigt bra berättare.