Kära dagbok…
Väntrummet. Idag var jag där två gånger.
Nej, jag ska nog inte dö idag i alla fall. Jag kunde räkna ut med bakarslet att det var bortkastad tid att gå till doktorn. Samtidigt kände jag att jag ville resonera om vissa åkommor med en läkare och när då företagshälsovården erbjöd detta gratis nappade jag. Men en doktor som blir besviken (!) när h*n på sin fråga om hur jag har det på jobbet får ett positivt svar (”jag har det jättebra!”) ger jag inte mycket för. Uppenbarligen hade h*n inte läst anteckningarna från sköterskan. Min psykolog kompletterade med ett par lappar idag också och dem hade h*n i alla fall läst. Som vanligt blev jag erbjuden piller för mina sömnbesvär (ständiga uppvaknanden). Det ville jag inte ha, för även om det finns olika sorter mår jag sämre av såna tabletter. Nån kortisonspruta i foten ville jag heller inte ha bara så där. Allra minst när doktorn först sa att det är helt riskfritt, för att en halv minut senare ändra sig och säga att det finns vissa risker… Trovärdighet = noll. Jag tänker nog kontakta min husläkare som den ursprungliga tanken var (jag hade tid bokad för detta i oktober, men så blev ju mamma sjuk och gick bort) för att resonera om detta – OM DET BEHÖVS (foten är rätt OK för tillfället). Jag fick ett e-recept mot mina kramper av doktor Piller (dricka mer receptfritt vatten funkar annars bra), men blodtrycket var bra, även om det säkert steg efter de tio minuterna jag stod ut inne hos doktorn.
Jag ska lära mig självmedkänsla.
I vart fall hade jag ett bra psykologsamtal FÖRE läkarbesöket. Jag har fått material med mig hem att läsa. Eftersom jag hade en ledig stund mellan besöken jobbade jag lite, men började också läsa. Tyvärr slutade det med att jag rättade stavfel i texterna i stället för att ta till mig innehållet, så jag får nog läsa när jag är hemma. Det vi ska fokusera på är compassion, självmedkänsla, som jag säger på svenska, och skuld. Den som känner mig i verkliga livet vet att jag är en synnerligen hård domare – framför allt gentemot mig själv. Psykiskt sjuk är jag inte, men jag behöver lära mig att bli tryggare och jobba med en del långsiktiga förändringar, av vilka några innebär att jag måste våga möta mina rädslor. Och, som sagt, basen till allt detta är trygghet och balans i systemen. Jag är nog ganska trygg i mig själv – det är sånt som kommer med ålder och erfarenhet, men att till exempel förlora en förälder eller ett arbete kan nog skaka om vem som helst, eller..?
En snäll kollega kom med en artikel om Per Anders Fogelström.
Större delen av min förmiddag gick åt till detta med hälsan, så jobb på riktigt blev det mest på eftermiddagen. Jag hade en del att läsa igenom, annat att skriva, mejl att besvara, ett nyhetsbrev att påbörja och en del kollegor att prata med. Lite gott och blandat, med andra ord. Det passade bra denna gråa, smått regniga måndag, för jobbet är roligt och upplyftande.
Av en kollega fick jag idag också en artikel från lördagens DN att läsa. Artikeln handlar om Per Anders Fogelström – det är ju Fogelströmsåret i år till minne av att det är 100 år sen författaren föddes. Jag läste nyligen hans Stadserie och blev så innerligt förtjust i böckerna. Men nu blir det lite annan läsning – jag närmar mig slutet av Midnattsflickor. Klockan 21 häller jag ner mig i bästefåtöljen för att glo på fjärde delen (av totalt fem) av Thirteen på TV4.
∼ ♦ ∼
Idag funderar jag över doktorer och piller. Asså jag går inte till doktorn primärt för att få piller. Ofta handlar det om att jag behöver få diagnos och/eller behandling, inte nödvändigtvis medicin. I höstas behövde jag bli sjukskriven också. Varför går andra till doktorn, tro??? Den som har lust att svara på min fråga kan göra det i en kommentar och så länge reglerna för den här bloggen efterföljs publiceras och besvaras kommentaren dessutom.
Inte går jag till doktorn bara för att få piller, gör du???
Livet är kort.
Åtskilliga är de böcker av 
Gå till Toffelprofilen
