Kära dagbok…
Tomhet…
Tänk att det har gått tio dar sen mamma somnade in. Tio dar har jag varit moderlös och faderlös. Den tomheten går inte att beskriva för den som inte själv har upplevt den. Igår eftermiddag hade jag sms-kontakt med min Nästanbror och på kvällen telefonerade jag med vännen Agneta. De båda kan förstå tomheten och känslan att vara föräldralös, liksom vad sorg innebär. Ska vi jämföra ligger jag helt klart i lä, framför allt vad gäller Agneta. Men icke desto mindre är jag fortfarande i nån sorts chocktillstånd. Det kommer stunder när jag är hyfsat OK, men sen slår den mig plötsligt rakt i skallen, den där tomheten. För att inte tala om insikten att jag är den enda som är kvar i min ursprungliga familj. Jag är inte bara familjeöverhuvud nu, jag är den enda kvarvarande. När jag tänker på det liksom ekar tomheten.
Min glömska är förvärrad och det har gissningsvis med mammas sjukdom och bortgång att göra. Att skriva dagbok via bloggen hjälper mig att komma ihåg när jag behöver och jag kan titta tillbaka och minnas det jag redan har glömt. Jag äter ju medicin i form av två vitaminer mot min perniciösa anemi. Ett av sjukdomens symtom är glömska, ett annat trötthet. Därför är jag inte förvånad att de båda har ökat den senaste tiden. Fast… jag insåg inte att jag faktiskt har en sjukdom förrän mamma berättade det för mig – jag har bara ätit två sorters vitaminer varje dag sen 2012 eller nåt… (Minns inte hur länge…) Det är jobbigt att glömma saker som datum och tider jag verkligen behöver komma ihåg. Men andra gånger kan jag skratta lite åt eländet. Som härom morgonen när jag skulle sätta in linserna och upptäckte att jag hade lagt fram två par linser – jag hade glömt bort att jag redan hade lagt fram ett par tidigare, alltså.
Jag hade glömt att jag redan hade lagt fram ett par linser häromdan.
Idag är det därför viktigt för mig att göra en plan. I alla fall en dagsplan. Jag har bestämt mig för att gå igenom fyra lådor och två överskåp. Det låter inte mycket, men det är vad jag mäktar med. Sen ska jag, vädret till trots (regn och blåst) ta en promenad längs sjön. Slutligen ska jag gå ett varv med dammsugaren, för i morgon kommer Linda från Platen och ska besiktiga lägenheten mitt i röran som råder.
Tomt…
Att göra planer, eller en dagsplan, skapar mening i det jag annars upplever som tomhet. I de svartaste stunderna kan jag tänka att jag åtminstone ska fixa A, B och C innan jag själv lägger näsan i vädret. Sen orkar jag lite till, av nån konstig anledning, och upp ger jag inte. Jag må vara föräldralös, men jag är inte familjelös och familjen i Uppsala och de därifrån utspridda är det som får mig att klara av att gå vidare när läget är tufft.
Drinkvagnen har blivit soffbord.
Den här söndagsmorgonen vaknade jag som vanligt i vargtimmen. Lördagskvällen var lugn, förutom att det lät som om mammas grannar ovanpå hade träskofest. (Jag var SÅ nära att gå upp och klaga!) Min middag blev nästan hela den halva barnpizzan som var kvar sen Mia kom med den i fredags samt hela salladsburken! Jag flyttade ut soffbordet som ska hämtas på tisdag och rullade in min drinkvagn i TV-rummet i stället. Sen hade jag TV:n påslagen, men jag minns inte vad jag såg. Vid 23-tiden var jag trött, men somnade kanske runt midnatt och sen vaknade jag strax före klockan fem i morse. Jag läste ett stund. Det gick sisådär, jag märker att jag tappar tråden hela tiden. Därför la jag ifrån mig boken och gick in i sovrummet för att rota i bokkassarna efter en annan bok. Tyvärr hittade jag inte just den jag sökte, så jag har väl lagt den på nåt annat och mycket bättre ställe än i en bokkasse.
Vilodag är det idag, men mina tankar vilar visst aldrig. Då är det lika bra att försöka göra nåt konstruktivt i stället – som att gå igenom fyra lådor och två överskåp…
Livet är kort.
Medan jag satt hos mamma på lasarettet hade en bok hittat vägen ner i min postbox. Efter 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 