Kära dagbok…

Det blir allt tommare här – såväl i rummen som i hjärtat. Det går alldeles för fort. Känslan av att inte hinna sörja – för att allt måste vara tömt och borta ett visst datum – är tung att bära på. Samtidigt måste detta göras. Och jag är så tacksam att både Fästmön och FEM har varit och är så drivande. Jag hade inte fungerat annars.

Tomhet…

Min uppsnofsade morfar.

Jag hittar många saker jag förundras över. Ibland skrattar jag till, ibland gråter jag, ibland både skrattar jag till och gråter – som åt mammas lapp igår… Jag hittar saker om släkten, foton, gamla gravbrev, bouppteckningar, kärleksfulla kort och små lappar från min pappa till min mamma, roliga brev och kort till mamma från mammakusinen B… Fotot på min morfar i hatt och handskar la jag ut på Instagram igår. Det ser ut som om han befinner sig i en gammal svartvit filmrulle från 1940- eller 1950-talet. Greppet om pipan… Den smått roade blicken… Den snofsiga klädseln… Min morfar var inte märkvärdig på nåt sätt, men han gillade att se bra ut. Den genen gick i arv till min mamma, men sen hoppade den över mig. Jag sitter här och tänker, faktiskt, att mamma nog inte skulle vara nöjd över de kläder jag har valt åt henne för den sista vilan…

Pappas ryamatta är knuten med stor smärta.

Idag ska jag fortsätta plocka saker. Snart har jag gått igenom alla papper och det är ju sånt som jag inte kan ta hjälp med. Nån gång under dan hämtas mammas hjälpmedel. Då blir det lite mer plats här – det står kassar och kartonger överallt. Jag hoppas samtalet med doktorn går bra, jag orkar verkligen inte jobba just nu. Kan inte koncentrera mig, skulle tappa tråden, bli sittande. Min chef har varit enormt hjälpsam och tagit reda på vilka regler för ledighet som gäller. Tyvärr klarar jag inte av att ta in det just nu. Jag skulle möjligen klara av att knyta en matta av smärta, såsom min pappa en gång gjorde under en kris.

Anna åker hem i eftermiddag och jag bävar för ensamheten. Samtidigt behöver jag den. Hon fick se lite av Motala igår på dan, men stan har inte visat sig från sin bästa sida – det regnar. Det småregnade hela dan igår, kvällen också, natten och nu på morgonen. Tyvärr har ljudet ingen lugnande effekt på mig, jag är orolig i magen och i bröstet.

Kanske orkar jag skriva färdigt den där bokrecensionen när jag blir ensam. Jag vet inte. Jag plockar mest hela tiden. Men jag måste ut och införskaffa fler kartonger, kassar och säckar också. Det blir nog under morgondagen när jag även ska lämna in mammas kläder till begravningsbyrån. I morgon ska jag också ringa Vattenfall om elen. Misstänker att jag hamnar i en telefonkö och jag väntar flera samtal under dagtid idag, därför sparar jag detta samtal till morgondagen. Vet du att jag satt i telefonkö i 40 minuter när jag ringde Telia för att säga upp mammas telefonabonnemang? Till Radiotjänst var det däremot ingen väntetid alls.

Så tomt det blir här. Jag går och rotar i mammas och pappas minnen – och till viss del mina egna. När jag hittade deras vigselbevis föll tårarna stilla. Efter mig kommer ingen. Bara tomhet.

Mina föräldrars vigselbevis, utfärdat av min farfar som vigde dem i Kristbergs kyrka den 26 september 1959.

Livet är kort.