Kära dagbok…
Min start på dagen.
Tänk att jag har sovit sex timmar på raken utan att vakna till en enda gång! Men i stället vaknade jag i morse med världens klumpvärk. Nån fest var jag inte på igår. Visserligen kom rara J med mat, men vi drack citronbubbelvatten utan alkohol till. Jag har inte rört alkohol – mer än ett enda glas vin – på veckor. Alkohol är inte bra för mig när jag är förtvivlad.
Förtvivlan ville gärna ta överhanden i morse när jag vaknade. Det kan den inte få göra just nu, så jag fixade kaffe och skrapade en Trisslott som jag hittade i mammas gömmor. Nån vinst blev det inte, men själva skrapandet tog bort tankar som inte är bra. Och lotten behövde skrapas, för den var bara giltig till den 1 december. Den har nog legat bortglömd här…
Sorgen gör en till ett barn.
Att skriva här hjälper mig också att få ur mig sånt som jag annars skulle låta snurra och älta inuti. Nåt som också ger mig kraft att orka en stund till är alla som lämnar omtänksamma kommentarer här. Jag känner mig i vart fall mindre ensam när nån läser mina ord. Det var inte roligt att vakna i mammas hem utan vare sig mamma eller Fästmön. Sorgen gör en väldigt mycket till… ett barn.
Idag på förmiddagen ska jag till begravningsbyrån med kläder till mamma. Det känns riktigt absurt, men jag och Anna försökte tillsammans välja ut nåt fint. Det blir svarta byxor och en färggrann blus. Blusen är helt ny och oanvänd – lappen sitter kvar. Och som pricken över i:et en scarf. Mamma hade alltid en scarf runt halsen för att dölja stödkragen. Kragen, som jag skickade iväg med hjälpmedlen igår… Jag hade så svårt att se den. Den var så mycket min mamma.
Solen finns där nånstans även idag. Den här bilden är emellertid tagen i maj.
Dagen jag har vaknat till är nästan lika förtvivlad som jag, även om jag vet att solen finns där nånstans. Det är grått och trist och lite regnigt. Jag hoppas att vännen M tittar in en stund i kväll om hon orkar. Det känns som om det skulle bli tufft att vara ensam. Samtidigt vill jag inte tränga mig på folk. De flesta har jobbat en hel vecka, är trötta och behöver få återhämta sig – inte hänga med nån som har sorg.
Jag är sjukskriven. Inte vet jag vad det står på sjukintyget, men diagnosen är förtvivlan och sorg. Lilla mammas fåtölj här hemma är tom, hon ska aldrig mer sitta där. Ibland känner jag, som en smekning, doften av en av mammas lättare parfymer. Då kan jag inte låta bli att undra vad hon skulle ha tänkt om alltihop. Och så gråter jag en stund och tänker att gråten kanske gör gott, trots allt.
Klockan 13 idag kommer prästen. Det är samma präst som vigde FEM:s pappa till den sista vilan. Det gör mig lugn, för han var bra, enligt FEM. Jag har tänkt på ett par psalmer och nån musik. Vi får se vad det blir. Vi kanske kan resonera oss fram till nåt. Och så ska jag försöka förmedla en bild av den person mamma var: integritetsfull, ödmjuk, sjukdomsfixerad, snäll, ursäktande, bitsk, vänlig, ville inte ställa till med några problem och ett riktigt kakmonster… Undras om prästen kan få ihop nåt av det…
Kakmonstret in action.
Älskade lilla mamma vad jag saknar dig!!!
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 
Vad skönt, under omständigheterna, att du fått bli sjukskriven – och att du får hjälp med städningen. Du har fina människor omkring dig, vilken nåd.
Ha en så fin helg som möjligt och ta hand om dig.
GillaGilla
Det är jätteskönt, jag kan inte tänka, inte fungera. Jag glömmer saker, minns inte bokningar etc. Det skulle inte funka att jobba.
Jättegulligt av mammas städtjej att flyttstäda, men givetvis får hon betalt för det!!
Det är verkligen en nåd att ha så fina människor omkring mig. Fantastiskt!
Tack för dina vänliga ord!
GillaGillad av 1 person
Det är mycket som pågår i huvudet så allt får inte plats. Det känner jag igen. Jag fick varna på jobbet när jag kom tillbaka, en knapp månad efter dödsdagen, eftersom jag var så tankspridd. Det höll i sig nästan ett år.
Tycker du är stark i detta, det är fint. Ta hand om dig .
GillaGilla
Jag gör så mycket tokigt, men det värsta är att jag glömmer saker – tider, datum, vad som är bestämt etc. Jag försöker skriva listor, men det räcker inte. Blogginläggen blir en hjälp senare när jag ska titta bakåt.
Tack för dina ord!
GillaGilla
Vad skönt att det blev klart med att du får vara sjukskriven ett par veckor, slipper du tänka på att jobbet ska klaras också.
Sova är viktigt för att orka, och mat får du också, skönt med vänner som ställer upp !
Fin bild på mamma, och på dig också ❤
GillaGilla
Ja jag klarar inte att jobba nu, det blir fel med allting och på jobbet måste jag vara skärpt.
Vännerna är helt fantastiskt snälla och omtänksamma och hjälpsamma. I kväll kommer en annan vän med pizza! I natt sov jag lite mer än vanligt.
Mamma är så fin på den där bilden!!! ❤
GillaGilla
Har nu läst några dagar, håller med andra om vilken lycka att det finns människor runt dej som kan, och vill hjälpa!Heder till dom, och din söta Anna som kom och hjälpte dej! Och det är så mycket jag känner igen. Att bli föräldralös, hur gammal man än är, så fanns föräldrarna där…Oavsett hur gamla eller sjuka dom var. Konstig känsla…Och sen att ta hand om deras hem, man tar undan några saker, och resten hamnar i en container. Jag förstår din känsla att allt går för fort. men vad ska man göra? Man vill helst grotta ner sej och glömma allt som händer. Du fick ändå ha din mamma ganska länge, och vilken fin bild på henne. Hoppas nu att resten går bra! Bra att du blev sjukskriven, blir ju för mycket annars. Varm Kram till dej ❤
GillaGilla
Ja människor är verkligen goda och hjälpsamma! I det här fallet har det visat sig att gamla vänner är godast. Och Anna är helt underbar!
Föräldralös… det känns så… sorgligt, ensamt…
Jag försöker ge bort saker till mina vänner som hjälper mig, för jag kan inte betala dem. (Tror inte att de skulle ta emot pengar heller, så…) Sen kastar jag inte så mycket utan tänker mig ge till Hjärta till hjärta eller nån liknande organisation. På så vis hjälper jag – och mamma – andra människor.
Bilden på mamma är jättefin. Det är sån jag vill minnas henne!
Tack för vänliga ord och kram!
GillaGilla
En så fin bild på din mamma, med alldeles klarblå ögon och läppstift ❤
Förstår att det är jobbigt, med vilken tur att du har folk omkring dig som verkligen bryr sig.
Var rädd om dig ❤
Ha dé!/Kram
GillaGilla
Mamma hade läppstift till och med på lasarettet!
Det är otroligt jobbigt, men jag är lyckligt lottad som har såna fina vänner och en sån fin fästmö.
Tack för dina ord, jag försöker vara rädd om mig!
Kram!
GillaGilla
Jag följer dig i tanken. Ber för dig och skickar det jag kan i positiva tankar. Du är stark i det jobbiga. Är säker på att din mamma stöttar dig i de beslut du tar. Kramar om länge!
GillaGilla
Tack Jerry! Jag hoppas och tror att mamma låter mig få bestämma lite nu när hon inte själv kan säga hur hon vill ha det.
Kram! ❤
GillaGilla