Kära dagbok…
Förnyelse på frukostbordet i form av mangonektar i glaset. I övrig samma som igår.
En behöver förnya sig lite mitt i det sorgliga. Jag har annars hittat en sorts vardagslunk här, men jag fasar för nästa vecka när den delen av mitt liv tar slut. Efter söndagen den 13 november har jag ingen bas kvar här i Motala och det är smärtsamt. Den lilla förnyelsen i övrigt handlar om maten. Jag hittade mangonektar i mammas kylskåp och det blev lite sån dryck till frukosten i stället för sedvanlig Pro Viva. Jag försöker, som synes, med alla medel att få ner mat och dryck. Det går fortfarande sisådär. Jag känner ingen hunger, jag bara vet att jag ibland måste stoppa nåt i mig för att orka. Det är svårt att svälja.
Det är inte bara ätandet det är svårt med. Sömnen är något bättre, jag sover i alla fall fem timmar, minst, om natten. Nä, det som det inte är mycket bevänt med är minnet. Jag mindes i alla fall att Fästmön behöver en vattenkanna och fotade de två som finns här att ta över om så önskas. Men när hon bad mig ta mått på köksbordet som ska flytta till Fänriken hade jag glömt siffrorna på vägen från köket till TV-rummet där min mobil låg på laddning, mobilen som jag skulle messa måtten via. Det blev helt tokiga siffror, så när Anna påpekade det tog jag med mig mobilen ut i köket. Då gick det bättre. Bordet blev 40 centimeter kortare och en bra bit lägre också…
Hoppas jag kom ihåg vilken kanna det var Anna skulle ha…
Strax efter klockan elva ringde min doktor. Det kändes väldigt skönt att bli sjukskriven ett tag till, fram till den 22 november när jag ska till mottagningen och träffa henne. Jag fungerar inte som det är just nu. Hjärnan är inte i sånt skick att jag klarar att använda den för arbete. Det är mycket tråkigt, tycker jag, för jag älskar mitt jobb, men sjukskrivning är helt rätt och riktigt just nu. Jag skrev ihop ett mejl till några utvalda arbetskamrater och chefer och berättade om sjukskrivningen men också hur jag mår och hur det känns. Jag tror nämligen på öppenhet, att en ska berätta hur det känns, för då möts en av mer förståelse.
Glömda ringar…
Under dan har jag gått med sopor, men jag har också rensat ur skåpet under diskbänken. Där fanns en diger samling disktrasor, fast plastpåssamlingen var nog större. Jag dammsög lite här och var, bland annat lådorna i ekbyffén. Det var tur att jag kollade efter ordentligt för jag hade glömt att ta ur några saker där, bland annat ett paket med servettringar i nysilver…
Jag slog en signal till mammakusinen B för att höra hur läget var och för att berätta lite från mitt håll. Det är så gott att kunna ringa henne. Hon tar sig alltid tid för mig om hon är hemma! Varm om hjärtat blev jag också när hon sa att de kommer till begravningen, antingen två eller tre personer. Min syssling A mejlade igår kväll och berättade att hon tyvärr inte kan komma. Men det är fullt förståeligt – det är långt att resa från Skåne och det är svårt när en har mycket på jobbet att komma loss en vardag.
Vid 14-tiden ringde vännen FEM och meddelade att hon var på väg hem i bilen från jobbet i Linköping. Det tog inte lång stund så stod hon utanför och plingade på. Vi for upp till kyrkogården medan det fortfarande var lite ljust. Jag tände mina ljus vid graven och tänkte på mina nära och kära som vilar där och mamma som snart också ska sova där. Lite ledsamt blev det allt, så det var gott att ha FEM där som stöd.
Två ljus ska brinna i 50 timmar för mina nära och kära.
Inte ville jag åka hem till en tom lägenhet efteråt, så jag frågade FEM om hon hade tid och lust att ta en fika. Det hade hon! Vi åkte till Ubbes på Ekön och intog kaffe och var sitt vaniljhjärta.
FEM på Ubbes.
Ubbes är ett sånt mysigt ställe. Jag har varit där flera gånger med mamma och hon tyckte också att där var fint.
Mamma på Ubbes för ett par år sen.
Det är fredagskväll och jag softar. FEM och Finske Pinnen renoverar och då vet jag att en inte vill ha folk på besök där. Men FEM och jag ska ses på lunchen på måndag för att besöka stans bokhandel (FEM jobbar hemifrån den dan). I kväll blir det lite TV, lite läsning och så har jag ätit mat också – en firre från Findus som jag hittade i mammas frys. Jag åt upp hela fiskbiten, alla ärtorna och en tredjedel av potatisen. Det la sig som en klump i magen.
Fredagsmiddag.
Jag har telefonerat en lång stund med Anna och det är gott, även om avståndet är för stort. Längtar och saknar…
Kärlek.
Livet är kort.
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 