Kära dagbok…

Det är december och julmånad i fotokalendern.

I morse när jag vände blad i min fotokalender insåg jag att julmånaden verkligen är här. Jag bävar för den, bävar för alla känslor och sorg som den kan tänkas dra fram i ljuset lite extra mycket. Julen är ju en sån ”familjig” helg. Mina julplaner för i år är förändrade. Lilla mamma kommer inte hit, hur mycket jag än pyntar och gör fint i gästrummet där hon bodde när hon var hos mig. Hennes rollator står fortfarande framme där i nån sorts förhoppning att nån intresserad köpare inte ger mig ett skambud på den. Jag flyttar på den flera gånger om dan, för jag ska alltid in i skåpet bakom den. Kanske är det dags att försöka peta in den i förrådet igen. Den gör mig bara ledsen – jag ser den genom valvet nu när jag sitter vid datorn.

Bilden i fotokalendern föreställer två träfigurer som jag fick som barn av mormor och morfar. De har följt mig genom hela livet, precis som mamma fram till den 13 oktober i år. Det är många som fattas mig nu. En vacker vårdag är beställd för det tillfälle när mammas aska ska få vila tillsammans med pappas och mormors och morfars. Det ger mig en viss tröst att mamma inte är ensam.

Skogssvampsoppan var mild och god, men hade bitar i sig.

Igår kväll försökte jag äta lite mer än dan innan så att jag inte skulle bli alldeles för yr och illamående igen. Jag värmde skogssvampsoppa och åt smörgås till. Pålägget försökte jag få mer symmetriskt än vanligt eftersom jag har fått klagomål på detta (<== internt skämt). Soppan var riktigt mild och god, men inte slät och därför svårare att svälja än tomatsoppa och thaisoppa.

Eftersom det var sista dagen i november igår (vilken orsak!) bytte jag servett i servettringen. Av monogramen kan jag utläsa att såväl textilen som silvret har tillhört Nicolai Prokofjeff, min pappas morfar. Servettringen hade jag i alla år som ”min” hemma hos mamma och pappa först, sen hos mamma. Nu bor den hos mig i Uppsala och självfallet använder jag den sen den flyttade hit. Det var förresten rörande att se mammas lilla TV-middagsbricka i hennes älskade TV-rum. På den låg… en tygservett i hennes silverservettring och väntade på henne. Men hon kom aldrig hem från lasarettet igen.

Såväl servetten som servettringen har varit pappas morfars.

Resten av gårdagskvällen tillbringade jag i min läshörna. Jag läste ut spökboken och tyckte väl sisådär om den. Som vanligt när det är en antologi är kvaliteten varierande. Boken jag har valt att läsa nu bävar jag lite grann inför att gripa mig an. Jag gav den till mamma i Mors dags-present i år. Mamma hann läsa den och sa att hon tyckte om den. Och nu är den hos mig. Det är Jojo Moyes Arvet efter dig…

Det blev bokbyte igår kväll från spökhistorier till arv.

Selfie utan filter.

Framåt sena kvällen igår tog jag en selfie från läshörnan. Att se sanningen kan vara tufft ibland, allra helst utan filter. När jag betraktar bilden av mig själv ser jag oändlig trötthet. Jag kan inte låta bli att undra när kraften och lusten att återgå till vardagen ska återvända. Men jag är övertygad om att det blir bättre, det måste det bli. Så kände jag även när jag hade mina två manssamtal igår kväll, det ena med vännen Jerry, det andra med mammas vän U. Det är två män som kämpar i tillvaron. Genom att betrakta deras kamp, försöka vara deras peppande vän, kommer jag själv framåt, om än med myrsteg. Men framåt. I julmånaden. Idag är det sju veckor sen mamma gick bort. Ändå känns det som igår.

Nu ska jag hänga tvätt, för morgonens maskin har jobbat klart. Därefter ska jag skriva en rapport om månadens lästa böcker innan jag tar frukost. Kanske går jag ett varv med dammsugaren idag – det krasmar under tofflan. Dagens höjdpunkt blir dejten med M – det har gått sex veckor och jag ska åter igen få lägga mitt huvud i hennes händer och bli klippt.

Livet är kort.