Kära dagbok…

Möjligheternas bostad…

Idag kan en säga att mitt barndomshem… upplöstes. Flyttstädningen av mammas lägenhet gjordes och även om jag aldrig har bott där försvinner ju mycket med lägenheten. (Den är uppsagd till den sista november.) Efter beskedet om avslutad städning fick jag kontakta bovärden angående några trasiga saker och slutbesiktning. Lägenheten ska slutbesiktigas i morgon. Vännen FEM var så gullig och ombesörjde inlämning av alla nycklarna till kontoret i kväll. Nu har jag ingen bas kvar i Motala. Att förklara hur det känns kan jag inte, jag gråter för mycket.

Mitt i sorgen finns även en liten strimma lättnad. Nu är det färdigt. Men sorgen är det som känns mest, förstås. När jag pratade med bovärden i eftermiddags frågade jag hur den andra visningen hade gått. I bostadsbristens Motala hade mammas trerumslägenhet i otroligt fint skick… inte blivit uthyrd! En tar sig för sin panna och undrar… Troligen blir mammas lägenhet utslussningslägenhet. Möjligheternas bostad… Människor ska bo där tillfälligt, kanske inte är så rädda om den. Att ingen ville ha den fina lägenheten begriper jag INTE. Jag blir bara… stum. Och mer sorgsen.

Det kostar att dö. Idag trillade fakturan från begravningsbyrån ner i postboxen, i förra veckan betalade jag bouppteckningen. Totalt blir det 40 000 kronor. Båda räkningarna stämmer med givna offerter, det var bara flyttstädningen som blev dubbelt så kostsam än vad som först avtalades – det är svårt att bedöma tidsåtgång. Nu kan jag i alla fall säga att jag har betalat allt (eller lagt in för betalning). Jag är så tacksam att jag fick jobb i maj och att jag har fått lön sen dess. På sätt och vis är jag även tacksam för att jag lärde mig att (över)leva på mindre än en tredjedel av den lönen. Tack var det kunde jag betala alla tre räkningarna – mammas pengar, dödsboets, räcker inte till detta. Inte ens tillsammans med den löjliga försäkringssumman som Folksam betalade ut (12 000 kronor). Alla tre räkningarna har nu jag, inte dödsboet, betalat och det är jag stolt över. Det tror jag att mamma också skulle vara.

Det kostar att dö… Fakturan från begravningsbyrån slutade på 33 031 kronor.

Eftersom jag var osäker på vad som bestämts om gravstenen ringde jag Peter på begravningsbyrån och frågade. Han lovade att de håller i kontakterna med företaget som knackar in vad som ska stå på stenen. Det finns ju en sten med pappas namn och årtal på. Mammas namn och årtal kommer nog inte dit förrän i vår, förhoppningsvis före gravsättningen. Kostnaden för detta landar på nånstans mellan 5 000 och 6 000 kronor. Ja, det kostar att dö, som sagt, men nu känns det skönt att även detta orosmoln (”vad sa vi om gravstenen, egentligen???”) är skingrat. Jag räknar med att börja jobba snart och kunna spara ihop även till denna faktura.

I övrigt låg en mindre trevlig lapp i postboxen när jag åkte iväg för att skjutsa Fästmön till jobbet. På måndag ska stammarna i huset spolas rena av Relita, som är engagerat för ändamålet av min bostadsrättsförenings styrelse. Det blir stökigt, skitigt och springigt här, med andra ord. Och jag är inte hemma mer än fram till klockan 13, sen ska jag ju till psykologen. Jag hatar verkligen när okända personer klampar in i mitt hem. Dessutom undrar jag över det faktum att när en ber somliga om hjälp (tänker på mitt stopp i handfatet när jag tillfälligt var hemma här en helg i oktober när mamma just hade gått bort) får en ingen. Sen kommer det plötsligt och mindre passande oombedd ”hjälp”, från somligt håll, som en inte är i lika stort behov av…

Relita är engagerat för att spola stammarna i huset. (”….mellan klockan 08 komma 00 till [ett streck här utläses som ”till”] 15 komma 30…” på måndag ska det ske. Ingen kommunikatör har formulerat texten, noterar jag.)

Allt jag har gjort idag – inklusive allt jag känt som oro, irritation och ilska – har jag skrivit ner timme för timme på ett papper. Jag har klassat hur de olika aktiviteterna har fått mig att känna mig (bra, neutral, jobbigt) och jag kan väl säga att det senare alternativet har dominerat den här dan. Jag är trött, trött, trött och har inte hunnit vila, känns det som, så det var tur att jag kunde göra det den gångna helgen. Klockan 21 hämtade jag och skjutsade hem Anna från jobbet och i morgon får ingen av oss vila heller. Då ska vi nämligen till Djursjukhuset på förmiddagen med kattmamman Mini och hennes dotter Citrus för att ta bort stygnen.

Men… en bra sak som jag har gjort idag är att jag har putsat kandelabrarna. När jag inte mår så bra är det suveränt att göra saker med händerna, tycker jag. Mycket jobb blev det, men mycket nöjd blev jag också efteråt. Och lite mer ledsen. Att putsa kandelabrarna – och kopparsakerna i köket – var nåt mina föräldrar alltid gjorde tillsammans inför jul.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet är kort.