Tofflan – the neverending story

Ett inlägg till min mamma.

Bilden av sorg.

Det går mot nyår, mamma, och i år är vi inte tillsammans. Inte heller kan jag ringa dig vid tolvslaget. Jag minns de få år sen pappa gick bort som vi inte firade nyår tillsammans och hur ledsen du alltid var i luren. Men också att du, som jag, trodde att det inte kunde bli värre än det gångna året och att du önskade mig ett mycket bättre nytt år – det kunde ju inte vara så svårt.

Lilla mamma, folk sitter och skriver krönikor över det gångna året samtidigt som de skriker ut sin sorg över alla kändisar som har gått bort i år. Det där senare har jag svårt för. Kändisar har visserligen för det mesta gjort bra saker som uppskattats av många, men vi känner dem inte, vi vet inte vilka de egentligen var när de inte var i rampljuset. Så jag skriver om min sorg och saknad efter dig. Du var min mamma, du var den som var mig närmast, den jag känt och som känt mig hela livet. Igår kväll var jag så ledsen, mamma, och jag kunde inte ens ringa dig. Nån tröst finns inte att få. Who will comfort Toffle???

Jag promenerar inte och träffar inga vänner, men jag läser.

Ja jag har ju semester nu, som du kanske vet, mamma. Mina lediga dar bara passerar. Planerna var att ta promenader och träffa kompisar. Vad har jag gjort? Promenerat till garaget och i affärer, inte svarat när kompisar har ringt, ens, städat, tvättat, sett lite på TV, skrivit och läst böcker. Samtidigt tycker jag inte att mitt liv är torftigt även om det ibland är ensamt. Jag går här i mitt mausoleum, skulle väl somliga säga, men bland mina minnen och dina. Det som återstår är att gå igenom alla fotografier, brev och dagböcker. Jag tror inte att jag orkar det än. Jag nöjer mig med att läsa, fly in i böcker som jag alltid gör. Så är jag till minst besvär och minst i vägen.

Läser, läser, läser! I morse blev det bokbyte från en bok om Stockholm till en bok om en kvinna som flyr Stockholm.

Ringa, förresten… Det ringer inte särskilt ofta här. Sist det ringde på fasta telefonen hade jag glömt vilken knapp jag skulle svara med. Det går fort utför, glömskan har satt klorna i mig. De enda som ringer är säljare. Den här gången är det mitt försäkringsbolag där en envis säljare har ringt sju (7) åtta (8) gånger de senaste två tre dagarna – sex sju gånger på mobilen och en gång på fasta telefonen. Jag har tryckt bort samtalen tre gånger, svarat resten bara för att mötas av en tyst lur. Det är så jag vet att det är en säljare som terroriserar mig – säljare ringer ofta upp flera samtidigt och pratar med den som svarar först. Nu är jag kund, som sagt, och då hjälper inte ens NIX. Men eftersom huvudförfallodagen för de två försäkringar jag har (varav en är tvång) närmar sig överväger jag nu att byta bolag. Inte för att nåt försäkringsbolag är bättre än nåt annat. Deras filosofi tycks ju mest gå ut på att lura av människor pengar, inte hjälpa dem. Jag tänker på hur Folksam lurade dig på din ”begravningsförsäkring”, mamma… Jag har självklart sagt upp min olycksfallsförsäkring hos Trygg-Hansa! Fast idag fick jag brev om att försäkringen förnyas. Bekräftelsen om min uppsägning har de däremot inte skickat, så jag fick ringa igen och vänta i telefonkö igen. Det visade sig att breven har gått om varandra och att det uppenbarligen tar över en vecka för inrikes brev att komma fram. Trygg-Hansa postar, enligt egen utsago, för övrigt brev en gång i veckan, så det kan ju då ta nästan två veckor för ett brev från dem att nå mottagaren. Ja du, mamma, du hör ju så otroligt dåligt det är…

Den ensammes middag igår. Men nej, jag är ju inte ensam, jag har ju sällska av en bok!

Annars då? Ja jag äter bättre, men igår när jag lagade mat, det vill säga stekte på Annas kycklingköttbullar och kokade spaghetti, gjorde jag mat för ett helt kompani, det vill säga så som jag åt förut. Visserligen äter jag mycket mer nu än jag har gjort sen du gick bort, men så mycket som innan dess äter jag inte. Därför har jag en färdig portion att bara värma i kväll. Praktiskt. Jag ska hämta Anna när hon slutar jobba och vi ska åka och handla mat till nyår. Gissar att jag är hungrig när jag kommer hem efter det.

På tal om att äta är det nog dags att jag petar i mig en macka och lite yoghurt. Jag sitter annars och grubblar över varför folk envisas med att försöka kommunicera med mig eller följa mig på Twitter där jag inte hänger numera annat än när jag puffar för saker eller söker kontakt med diverse kundtjänster. Och det där med varför folk klickar Gilla har jag fortfarande inte fått svar på. Det känns som om jag inte fattar nåt, som om jag missar nåt. Det är nog lika bra att jag doppar näsan i en bok igen, mamma. Där, i andras fiktiva världar, passar jag nog bättre än i verkligheten.

Jag saknar dig!

Din besvärliga dotter

Livet är kort.