Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Min kardemummablomma – en kämpe!

Det är många som kämpar just nu. Jag tänker inte nämna alla kämpar som inte redan vet att jag tänker på dem. Men lite extra värmdes jag idag av en kollega, som trots att h*n har det tufft med sjukdom visade att h*n tänker på mig och min sorgebearbetning. På förmiddagen kom h*n tassande med temugg och litteratur. Nu är jag som bekant lite svår när det gäller böcker. Den ena boken står läst i min bokhylla och den andra vill jag äga för att kunna kluddra i den. Men tanken värmde så! En annan kämpe kände sig orättvist bedömd och det är också tufft. Ibland är det svårt att hävda den egna personen i ett allt hårdare klimat. Största kämpen av dem alla är emellertid nog min kardemummablomma. I höstas fick den klara sig rätt så bra bäst den ville på kontoret eftersom jag var upptagen med Livet och Döden. När jag kom tillbaka i tjänst i december klippte jag bort alla vissna blad. Två små klena gröna kvistar återstod. Och som de kämpar de där två! För över vinterns storhelger var jag ju på semester och En man som heter Ove jobbade bara lite mer än jag då. Han gjorde i alla fall en insats och min kardemummablomma har fortfarande två små gröna kvistar.

Jag har pågående jobb i mappar på såväl datorn som skrivbordet.

Själv då? Tackar som frågar, jag kämpar också på. Två arbetsdagar är avklarade och jag tycker att det har gått bra. Vissa stunder känns det som om jag har varit i 100 år på jobbet, medan jag känner mig som nyanställd vid andra tillfällen. Men det går bra – och mest förvånad av alla är nog jag själv. Jag har fortfarande lite svårt med minnet. Antecknar jag saker kommer jag ihåg dem. I kväll efter jobbet var jag och handlade. Jag hade tänkt skriva upp en sak på handlingslappen, men inte kommit till skott. Självklart kom jag hem utan varan ifråga. Fast jag överlever det också, det var inget urviktigt jag glömde.

På jobbet skriver jag ner allt som kan tänkas efterfrågas. Jag samlar alla pågående jobb i mappar – dels på datorn, dels i röda plastmappar på mitt fysiska skrivbord. Det är oerhört praktiskt att ha det på det viset. Det fick jag bekräftat när jag lämnade allt för att åka ner till min akut sjuka lilla mamma. Och i och med att jag visste att jag hade dokumenterat ”allt”, kunde jag släppa tanken på jobbet och fokusera på mamma. Vi fick i alla fall fem dagar innan det tog slut, livet.

I eftermiddags hade jag ett långt och bra arbetsmöte med C som jag tycker att jag jobbar så bra ihop med. C har jobbat länge hos min arbetsgivare, men inte på min avdelning. Trots det har vi ganska mycket med varandra att göra. Då är det tur att vi funkar bra ihop. Dessutom är det roligt att träffas!

Kycklingchorizo och TV-tidning till kvällsmat.

Det var en hel del att göra för min del efter jobbet idag. Först skulle jag handla, sen behövde jag duscha och skrubba svålen tvätta håret, ta rätt på tvätt, göra matsäck till i morgon och… äta nåt. När jag var och handlade blev jag plötsligt så himla sugen på kycklingchorizo, så det köpte jag. Jag grillade korvarna i ugnen och serverade dem i korvbröd, med senap och ketchup, ett par klickar räksallad, några tomatskivor och några skivor smörgåsgurka.

Medan jag åt bläddrade jag igenom TV-tidningen som jag köpte idag. Inte nog med att jag redan gläds åt kvällens säsongsstart av Veckans brott klockan 21 samt morgondagens dito av Vänligen Lars Lerin klockan 21 – på torsdag klockan 20 startar den tjugoåttonde säsongen av mitt allra största favoritprogram: Antikrundan. Enligt webben ska en fortfarande kunna amatörvärdera med en app, men som det verkar måste en nu ladda ner en ny jävla app som heter Duo. Då tappar jag sugen lite, tyvärr. Jag gillar Antikrundans gamla app där en fick betyg och diplom efter sina kunskaper/gissningar och inte behövde tävla. Samtliga program går på SvT1. Jag såg också att en svensk kriminalserie, Innan vi dör, kör igång på söndag, även den på SvT1. Tyvärr går den klockan 21, vilket gör att den krockar med norska Valkyrien på TV4. Då är det väldigt praktiskt att kunna spela in på DVD-hårddisken. Det blir givetvis Valkyrien jag spelar in, för då kan jag snabbspola förbi reklamen. Men sen då? Ja sen är det mest skräp och gamla filmer som går i repris för sjuhundrafyrtioelfte gången. Värst är helgerna. Jag brukar emellertid se Stjärnorna på Slottet (på SvT1, förstås) – när det inte är tjafsprogram – på lördagar.

Ett förbud mot mord läste jag lite, lite i till lunchmackan idag.

Läser gör jag mer än ser på TV, trots den långa harangen ovan. Idag var det bokbyte och jag har valt en av mina julklappsböcker, Ett förbud mot mord. Det är böcker som är skrivna av en kanadensisk författare, Louise Penny. Hittills har hon skrivit tolv böcker om kommissarie Armand Gamache, men bara sex av dem har kommit ut på svenska. Ett förbud mot mord är den fjärde delen i serien. Louise Penny sägs påminna lite om Agatha Christie – och det gör hon till viss del. Men mest är hon sin egen. Och om jag snabbar mig nu hinner jag läsa en stund innan jag glor på Leffe och Camilla i Veckans brott!

Tvätten är vikt och inlagd respektive hängd för strykning, lunchmackan är bredd och jag är renhårig. Nu ska jag kämpa mig fram till bästefåtöljen, för det tycker jag att jag är värd.

Livet är kort.