Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Lax för tredje gången i rad till middag. Igår serverade jag pommes frites till.

Lax på tredje vändan till middag igår. Nej, det är inte så att jag klagar, men det började bli lite tjatigt. Den som kommenterade min bild på Instagram och skrev att lax är gott hade nog inte uppfattat att det var tredje dan i rad jag åt det till middag. Eller också trodde h*n att jag är en vanemänniska som alltid äter lax till middag. Jag varierade mig i alla fall och serverade pommes frites till. Med ketchup på. (Nu ser jag framför mig hur massor av människor har synpunkter på detta.)

Vanor och ovanor… ja, jag har onekligen lätt att falla ner i dem. Jag gillar lax, visst, fast tre dar i rad blev lite tjatigt även för mig. Samtidigt slänger jag inte mat och laxbiten, som var den minsta jag kunde hitta när jag handlade på ICA Heidan, var så stor att den räckte till att mätta mig tre gånger. Det är jag tacksam för. Men nu är den slut och idag måste jag ge mig ut i snöstorm och elva minusgrader för att inhandla nåt annat till middag.

Dessutom måste jag be dem på Tokerian att kolla saldot på mitt busskort. UL:s jävla värdelösa webbplats klarar inte av det. Inte heller går det att tanka reskassa på kortet längre heller. När en klickar på Mitt UL-kort möts en av en text som inte har med mitt ärende att göra. Hur svårt kan det vara att få detta att fungera??? Jag menar, det funkar ju för andra företag. Nån lust att ladda ner UL:s app har jag INTE. Så ofta åker jag inte buss att jag vill slösa på mobilutrymme på en app jag sällan tänker nyttja (och som säkert inte fungerar som den ska heller…)

Jag frångick mina vanor att dricka kaffe. Igår kväll blev det te!

Men… jag har inte bara vanor att äta samma mat och att vara arg – jag kan frångå vanorna också. Till exempel är jag en total kaffemänniska – och igår kväll drack jag te! Javisst! Det passade så bra med rimfrostteet, som jag fick i adventspresent av Sister of Pain, igår när det hade blivit så kallt. Så du ser – även gamla hyndor kan läras att sitta. En stund i alla fall…

Kanske berodde det på att jag mellan middag och kvällste hade ett långt samtal med vännen FEM. Vi hade inte telefonerat på över en månad, tror jag. Samtalet gjorde mig mild(are). Glad kan jag inte tillåta mig att bli riktigt än. Sorgen är en lömsk följeslagare, som sagt. Den tvingar tillbaka sånt som leenden och skratt.

Läsningen är en vana jag nog aldrig frångår – om jag inte blir blind. Nej, jag kan inte lyssna på böcker, det är inte läsning för mig. Hur det är för andra är deras uppfattning. Nu ser jag väldigt dåligt, så jag läser och läser och läser så mycket jag bara kan. Det känns som om även det glädjeämnet ska tas ifrån mig en dag, nämligen. Igår kväll satt Tant Tofflan i sin farfars öronlappsfåtölj, på mamms pläd och egen julklappspläd, och läste ut en bok och började på en annan. Jag har noterat att det förekommer så kallade bokutmaningar i sociala medier. Min största utmaning när det gäller läsandet är att försöka läsa annat än deckare och thrillers. (Boken jag avslutade var en relationsroman, så nu har jag väl rätt att läsa en thriller, eller hur?) En bokutmaning som tycks vara poppis just nu är att läsa hyllvärmare, det vill säga böcker en har haft stående olästa en lång tid. Några såna finns inte i det här hemmet – nästan. Jag upptäckte en fyra, fem stycken igår och grabbade därför tag i en som har stått sen i slutet av maj förra året när jag fick den av flyttande vännen Agneta.

Bokbyte igår från relationsroman till thriller.

Pyjamasbyxor och chips – bilden av förfall.

Igår var det min sista semesterdag på ett tag. (Jag är flexledig idag.) Men jag försökte göra lite nytta med fotoalbumen och lite annat. Jag rensade ur en del kläder och skor, men tog också tag i täcken och kuddar. Nånting jag definitivt måste göra är att städa förrådet. Det får bli en sommargöra. Allt som blev inslängt måste plockas ut, sorteras, förpackas etc. Jag behöver också bestämma mig för vad jag ska göra med de tre mattorna jag tog med mig från mamma. Om jag ska använda dem måste de rengöras.

Gårdagskvällen avslutades emellertid inte med snusförnuftiga funderingar. I stället föll jag ner i en ovana. Chips har inte varit nåt som jag har estimerat särskilt mycket sen den tiden jag hade en svärfar som alltid ville ha chips på helgerna, dagar han och svärmor allt som oftast tillbringade hos det som en gång var Oss. (Tack och lov preskriberat!) Men för ett tag sen hittade jag en liten påse salt ‘n vinegar-chips i mammas godisgömma. Den mumsade Fästmön och jag i oss en kväll efter begravningen. Häromdan blev jag sugen på samma chips igen och köpte en påse. Den har legat oöppnad i skåpet – fram till igår kväll. Då hällde jag upp en liten skål som jag kladdade i mig framför datorn där jag satt i mina nya pyjamasbyxor. Jag var själva bilden av… förfall…

Nä men nu ska jag sätta fart på den här kalla dan trots allt. När jag såg att det snöade och var nästan elva minusgrader i morse kröp jag under duntäcket, ner i sängen igen. Jag balanserade en senapsmugg nyperkolerat kaffe i ena handen och boken i den andra och sen låg jag och läste ett par timmar. Ska jag få nåt ljus på mig bör jag nog inta lite frukost och fixa till mig å det snaraste så att jag kan halka över till Tokerian. Månntro jag måste leta fram dunjackan först, så jag faller mjukt om jag faller..? Det är vinter i Sverige i januari, surprise, surprise.

Morgonmys med duntäcke, kaffe och bok i sängen.

Livet är kort.