Kära dagbok…

Idag var det så äntligen jobbstart! En kan säga att jag har kört så det ryker – från morgon till kväll. Dagen avrundades nämligen med att jag var på ICA Heidan och hämtade en låda med

”en liten reva

som han sa killen i paketutlämningen.

Liten? Jag vet inte det, jag… Jag kände att jag nästan började… ryka… Den lilla revan i paketet från NetOnNet var både djup och lång, enligt mitt sätt att se på den.

En liten reva??? Nä, snarare en djup och lång skada på paketet från Net-on-Net. (Min bil är som synes smutsig också.)

Min nya KETTLE!

Men… innehållet var som tur var helt. Den riktigt glänser min nya vattenkokare, nästan så att jag syntes i lacken när jag tog bilden nedan. Jag har kokat ur den två gånger och den fungerade utmärkt. Om den kokar gott vatten till mitt franska kontinentalkaffe som jag ska pressa till kvällsmaten (knäckemackor med ost) återstår att se. Fin är den i alla fall, om än lite plastig. Fast den ser ut som en riktig KETTLE och det var en sån jag ville ha. Nu kanske jag kan pressa en hel kanna kaffe (jag hade en minivattenkokare som hade varit mammas och pappas sen tidigare) – ifall jag vill bjuda nån på nåt riktigt gott java.

Vattenkokaren kostade 545 kronor när jag nätshoppade den hos NetOnNet och leveransetiden var tre arbetsdar med gratis frakt. Paketutlämningen passerade jag ändå på hemvägen från jobbet.

Jobbstarten då? Joråsaatteeee… När jag skulle till att sova igår kväll hade jag sovrums-TV:n, mammas TV, på som bakgrundsljud. Det brukar vara sövande. Fast att försöka sövas till en James Bond-film med biljakter, brudar som skriker och pang-pang var ingen bra idé. Jag sov inte många timmar i natt – pirrig, spänd och förväntansfull var jag som inför den första skoldagen efter ett lov, ungefär. Men trött. Så trött att jag generad upptäckte mot slutet av dan att jag gått till jobbet med en tröja med fläckar på. Därför tvättar jag nu – och så har jag hängt fram en ren tröja till i morgon…

Ett akutuppdrag idag innebar textredigering och utskick i olika versioner till olika grupper och kanaler.

Jag hade ett akut- och brådisuppdrag att ta tag i direkt idag. Det kändes fint att få tillfälle att kort träffa högsta chefen en stund, klargöra ett par saker och sen få visa att jag faktiskt levererar. Ärligt talat var jag inte säker på att jag skulle klara det, men allt gick finfint. Vad jag vet… Ingen har klagat, några har hört av sig och tackat. Det får jag väl se som godkänt? Efter ett snabbt jobbmöte på morgonen redigerade jag en text som granskades av en grupp. Texten skulle sändas till olika målgrupper via olika kanaler och ha diverse olika tillägg beroende på mottagaren. Det gällde att hålla tungan rätt i mun, alltså. Jag känner mig nöjd med att jag klarade av det. Det hade jag inte gjort så sent som för en månad sen. Jag är tacksam att jag mår bättre, men jag saknar min mamma lika mycket som tidigare. I kväll blir det nog en Trisslottsskrapning för att ära mamma och för att fira att jag har klarat första riktiga arbetsdagen på länge!

Lunch på kontoret i sällskap av mr Bachman, a k a mr King.

Plötsligt var det lunchdags. Jag hade yoghurt och smörgås med mig och tog sällskap av Stephen King, i form av hans bok Blaze (skriven under pseudonymen Richard Bachman). Nu är det den andra King-boken jag läser på raken och jag måste säga att den delvis påminner om den förra: det är en apart figur i huvudrollen, en figur som hör röster. Det känns lite… tjatigt. Nästa bok blir därför… inte nån bok av Stephen King, utan mer troligt en julklappsbok.

Eftermiddagen ägnade jag mig åt att påbörja mitt nyhetsbrev. Jag skickade ut ett mejl idag där jag skrev att jag inte publicerar årets första förrän nästa vecka på fredag. Anledningarna är flera. Bland annat behöver jag komma ikapp och hitta ämnen, men jag ska också till min psykolog på fredag strax efter nyhetsbrevet ska publiceras. Till skillnad från WordPressbloggar går det inte att tidsinställa publiceringen för nyhetsbrevet i vårt hemsnickrade verktyg.

Photoshoppat men ändå jolmigt jobb-cappuccino.

Det blev ett avbrott för fika i eftermiddags, faktiskt. Det var både bra och roligt. Jag njöt av att umgås med andra. Jobbets cappuccino däremot är allt annat än en njutning att dricka. Det är… jolmigt. (Jag har photoshoppat bilden nedan så att det inte ska se ut som bebisvälling.) Jag har min lilla pressobryggare, som jag fick av mamma och pappa en gång, på jobbet så jag skulle ha kunnat koka eget kaffe. Men jag var lat – då hade jag ju fått diska igen. Det räckte med lunchdisken.

Jag ska fylla på lite energi i form av knäckemackor och pressokaffe nu i alla fall, innan det är dags att hänga tvätt. Och så ska jag fundera över att såra och att bli sårad så att gammal vänskap tar slut.  (Var den värd så lite?) Den här gången har jag svårt att känna skuld eftersom jag inte har fått veta vad det handlar om. Men antagligen har jag kört så det ryker. Det brukar irritera folk ibland. Jag är visst mest populär när jag är ynklig.

Livet är kort.