Lördag kväll och söndag den 12 – 13 augusti 2017: Gott om gott …och böcker…

 



Kära dagbok…

Tomatplanta på balkongen

Den här trivs på ballen i alla fall.

Så är helgen i min första arbetsvecka över. Jag har vilat efter bästa förmåga, ätit och druckit gott, läst och grejat med böcker på annat sätt än att läsa, det vill säga recenserat och stuvat om i bokhyllor, till exempel. En bra helg, sammanfattningsvis, men lite fattig på sociala kontakter. Samtidigt behöver en vara på egen hand ibland också. I fredags var det ju väldigt hett och jag tvingade mig själv att stå ut på ballen*. Den enda som trivs där är nog min tomatplanta… Igår och idag var det sämre väder. Idag har det regnat av och till hela dagen. En perfekt dag att ägna sig åt böcker, med andra ord.

Lördagskvällar är det alltid skit på TV. Jag fick timmarna att gå med läsning. Sen slog jag på stort och lagade mat. Till maten öppnade jag ett vin som jag hade köpt tidigare på dagen. Det visade sig vara en äldre årgång (!) av ett vin jag redan hade i vinskåpet. Kan ju vara kul att jämföra årgångar. Mer om vad jag tyckte om vinet kan du läsa här, i ett separat inlägg! Jag inte bara drack italienskt, jag åt italienskt också. Slängde ihop en lasagne på kycklingfärs, bra mat att laga när en är ensam. Jag åt rejält och ändå blev det två matlådor över. Märkligt nog blev jag inte sugen på lördagsgodis förrän ganska sent, till en film jag råkade hitta på Kanal 11. I stället för att mumsa den chokladkaka jag hade köpt slog jag på stort och öppnade en av plåtburkarna med smörkolor som jag köpte på Heathrow i taxfreeshopen.

∼ ♦ ∼


I morse var jag trött. 
Hade kunnat sova riktigt länge, men var uppe en stund vid åtta, slumrade till och vaknade strax efter klockan nio. Kaffet var då klart sen länge, så jag hämtade en mugg och läste ut den nionde och senaste Ruth Galloway-deckaren. Nästa bok jag plockade ut ur TBR**-hyllan för läsning var också en ny inköpt deckare, Jonas Moströms senaste.


Nån form av nytta ville jag göra idag. 
Eftersom det var betydligt svalare än både igår och framför allt i fredags passade det bra att flytta om i bokhyllorna i arbetsrummet. Där hade jag tidigare stuvat om efter att ha hittat ett hyllplan i förrådet. Och ett tomt hyllplan kan en ju faktiskt inte ha – allra minst som många av ens böcker ligger ovanpå andra. Att flytta runt böcker tog säkert en och en halv timme. Alla böcker fick inte plats som jag hade önskat, men det ser bättre ut i hyllorna i alla fall. Nu är det bara cirka 15 böcker totalt som ligger ovanpå andra böcker.


En utomhusaktivitet var planerad idag. 
Jag hade tänkt åka till Slottsträdgården och skörda lök, potatis, sallad, persilja och rädisor. Tyvärr satte regnet stopp för det. I stället hämtade jag Fästmön och skjutsade henne till ICA Heidan där vi båda kunde handla lite och sen hem igen. Nytt försök planeras i morgon kväll. Som tur var hade jag kvar en del av vår egen potatis så att det räckte till ett kok. Och det var ganska skönt att värma sig med en snaps till sillen… Fast vid 17.30-tiden kom sen solen, dock inte värmen… Tycker du förresten att bilderna på björken från baksidan på mitt hus och himlen från mitt köksfönster ser konstiga ut är det för att jag fick vrida mobilkameran så att ingen del av nån altan skulle råka komma med tydligt i bild. Sen kan ju sånt som inte står på kommunens mark på nån altan utan till och med utanför ett staket råka synas. Det får de stackars altanisterna tåla när de breder ut sig. Ja ja, de riktigt uppseendeväckande altanbilderna kommer till nytta i andra sammanhang. Jag lärde mig nämligen ett och annat av filmen igår. I kväll ska jag lära mig hur en mördare skapas. Skämt åsido, jag tar aldrig till våld, men jag ska se en brittisk dokumentär klockan 20 i SvT2 med titeln Så skapas en mördare.


Och kanske triggade de två små snapsarna min finska sisu,
för sen tog jag ett sista tag med böckerna – världens jävla träningspass, kan jag meddela – och fick dem precis så som jag vill ha dem. Nästan. Men det allra bästa som går just nu. Tills jag har köpt det där slottet där jag inte behöver bekymra mig över ytor och bokhyllor…

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen
**TBR = olästa böcker, från engelskans ”To Be Read”


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Film, Mat, Personligt, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Ett rött vin: Corniolo Livio Pavese 2010

Ett inlägg om ett vin.


 

Corniolo Livio Pavese 2010

Italienskt vin fungerade utmärkt till min italienska mat.

Igår, på lördagen, botaniserade jag lite bland vinerna på Systembolaget på Stormarknaden. Fyra röda italienare följde med hem till vinskåpet. Senare på kvällen upptäckte jag att ett av vinerna redan fanns i skåpet fast en annan årgång. Jag öppnade därför det äldsta vinet, som faktiskt inte var det som låg i skåpet utan en av de nyinköpta flaskorna. Corniolo Livio Pavese 2010 för 129 kronor luftade jag senare och drack ett och ett halvt glas av till min lasagnemiddag.

Skälet till att jag fastnade för det här vinet var att det skulle vara mycket fylligt och strävt. Jag ville ha ett ganska tungt vin till maten. Det här vinet är från Piemonte i nordvästra Italien. Vinerna från 2010 sägs ha lite högre klass än vinerna året därpå – och det får jag väl testa själv framöver. En del rekommenderar vinet till lagrade ostar, grillat kött och charkuterier, medan Systembolaget på sin webbplats tycker att en ska äta mörkt kött – lamm, nöt, vilt – till vinet. Jag åt pasta och ljus kycklingfärs.

Så här skriver Systembolaget om vinets smak och doft:

”Nyanserad, utvecklad smak med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, korinter, tobak, choklad, lagerblad, pomerans och nötter. […] Nyanserad, utvecklad doft med fatkaraktär, inslag av svarta vinbär, korinter, tobak, choklad och nötter.

Jag känner tydligt den kraftiga smaken av choklad och doften av tobak. Det här är ett riktigt kraftigt vin med lång eftersmak där jag noterar nötsmaken. Vinet fungerade alldeles utmärkt till min pastarätt. Därför är jag säker på att jag lär köpa det igen.

Toffelomdömet blir det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Epikuréiskt, Personligt, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Stalked by my neighbor (2015)

Ett inlägg om en film.



Filmen Stalked by my neighborLördagskvällar är fattiga på bra TV-program. 
Ganska sent hittade jag i alla fall en film på Kanal 11 som jag beslutade mig för att se. Stalked by my neighbor (2015) roade mig fram till strax före klockan ett.

Filmen handlar om en ensamstående mamma och hennes dotter i sena tonåren. En kväll skajpar de två och mamman får då bevittna hur dottern attackeras och våldtas av en inkräktare som tar sig in i lägenheten. Efter den ruggiga attacken bestämmer de sig för att flytta till en villaförort som de tror ska vara lugn. Tjejen är självklart nervös och hispig fortfarande, trots att mannen som attackerade henne inte längre kan göra henne illa. Lite grann av social fobi har drabbat dottern, så hennes nya kompis har blivit en kamera. För att roa sig fotar hon sina grannar. Det hela är, som så ofta, mycket oskyldigt. Men så ser hon vid ett tillfälle hur nån främmande smyger sig in i ett hus mitt emot…

Ja jo, visst är filmen spännande bitvis, men när det gäller amerikanska thrillers är handlingen vanligen rätt stereotyp. Självklart blir tjejen kär i en misstänkt mördare, nåt som föregåtts av att hon inte har blivit trodd av varken polisen eller sin mamma – förrän det sker ett mord.

En stunds underhållning, ja, men långt ifrån nåt mästerverk. Toffelomdömet landar på medel – och då är jag rätt snäll…

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Film, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Dolt i mörker

Ett inlägg om en bok.



Elly Griffiths bok Dolt i mörkerNio till antalet har de blivit nu, Elly Griffiths böcker
om rättsarkeologen Ruth Galloway och kriminalinspektören Harry Nelson. Varenda en har jag läst. Och det började som en tillfällighet. Det hade med Norwich att göra, där böckerna utspelar sig och jag har släkt, men också med Brighton, där författaren bor och jag har bott. Sen blev det som det blev. Jag fastnade direkt för den kantiga, lätt asociala Ruth och har nu följt henne genom karriär och liv som ensam mamma till Kate. Idag på förmiddagen läste jag ut Dolt i mörker, den senaste boken i serien.

 

Ruth Galloway undersöker ben som hittas i en gammal kalkstenstunnel. Det visar sig att benen inte är särskilt gamla. Därför blir detta ett fall som hamnar på Harry Nelsons bord. Samtidigt försvinner en hemlös kvinna. Strax därpå hittas en död kropp utanför polisstationen. Och så försvinner ytterligare en kvinna, denna gång en fyrabarnsmamma.

Nej, boken är inte så rörig som den verkar i min sammanfattning. Berättelsen skrider framåt med samma dignitet som Ruth Galloway. Hon har nåt visst, den där mänskan, som jag gillar! Författaren har fångat och skapat karaktären så otroligt realistiskt att jag undrar vem som är förebild. Vidare gillar jag kombinationen historia – deckare, även om det den här gången mer är fokus på nutiden och dagens problem, såsom hemlöshet. Det är en spännande och otäck historia som till viss del utspelar sig i underjorden.

Vidare går förstås det faktum att Kate även är dotter till Nelson som en röd tråd genom berättelsen. Nelson är nämligen gift och har två vuxna döttrar. Såväl förhållandet mellan Nelson och frun som det mellan Nelson och Ruth är också fantastiskt bra skildrade. Och som läsare vill i alla fall jag att det ska bli Nelson och Ruth i slutet…

Toffelomdömet blir det högsta. Och jag kan inte göra mer än att dela ut fem tofflor och vänta på den tionde boken om Ruth Galloway och Harry Nelson.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Recension: Tamika och medicinmannens arv

Ett inlägg om en bok.



Anna Nilsson Spets bok Tamika och medicinmannens arvFörra lördagen besökte jag Vombat förlags tält på Pride 
och handlade lite. I samma veva blev jag lovad ett recensionsexemplar av Anna Nilsson Spets senaste barnbok, Tamika och medicinmannens arv. Boken hittade ner i min postbox i onsdags och idag, på veckans första lediga dag, beslöt jag mig för att läsa boken.

Bokens centralfigur är tonårige Tamika som lever med sin morfar i en by i Tanzania. Morfar är medicinman och vill gärna att Tamika blir detsamma. Men Tamika vill måla, han vill bli konstnär, tingatingamålare. Och lite grann i smyg först får Tamika gå i lära hos Ally. Men så dör morfar och lämnar brev med gåtor och uppdrag efter sig. Svaren ska leda till att Tamika finner sitt ursprung.

Det här är en sån här bok som inte går att värja sig emot. Jag fångas direkt in i handlingen. Författarens klara och tydliga språk, med föredömligt korta meningar och kapitel, gör mig säker på att även ovana läsare med färre årsringar än jag, gillar och klarar galant att läsa boken. Berättelsen är gripande och sorglig, men innehåller också mycket kärlek och hopp.

Tamika är en smart och underfundig kille från landet. Han har gått fem år i skola. Ändå klarar han sig galant när han kommer till storstan – mycket tack vare sitt öppna sinne. Han är hjälpsam och vänlig, men sökandet efter rötterna blir efter morfaderns död det som ger tillvaron mening.

Tamika och medicinmannes arv är en helt underbar liten bok. Faktum är att jag fäller en och annan tår mot slutet. Kanske inte för att boken är tungt sorglig utan för att Tamika får nåt som jag aldrig kan få – och jag är glad att han får det.

Den här kapitelboken passar barn i mellanstadieåldern, skulle jag vilja säga. Den skildrar till viss del döden, men inte på nåt otäckt sätt. Den är också spännande och läsaren får bland annat följa med Tamika in i en grotta där han hittar nåt alldeles speciellt. Typ sånt där som jag tror att ungar gillar.

När jag själv var barn, på äldre stenåldern, fanns inte alltför många böcker om barn i andra länder. Anna Nilsson Spets har i på 2000-talet sett till att öka antalet såna böcker på svenska. Jag har tidigare läst hennes trilogi Hållplats Sverige som handlar om en familj från Bosnien. Den serien var också gripande, men på ett annat sätt än boken om Tamika eftersom den handlar om krig.

Toffelomdömet för Tamika och medicinmannens arv blir det högsta. Det är nämligen inte så ofta en barnbok rör mig till tårar. Då har författaren verkligen lyckats! Tack Anna Nilsson Spets och tack Vombat förlag för recensionsexemplaret!

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Andra som har skrivit om boken:

Jennies boklista

Agnes bokblogg


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer

Fredag kväll – lördag eftermiddag den 11 – 12 augusti 2017: Fredagskväll i slummen, lördagsförmiddag ljummen

 



Kära dagbok…

Öl och boken Ett ohyggligt avslöjande

Öl och utläsning på ballen.

Fredagskvällen blev het. Då är det inte roligt att bo i Slummen, för det finns vissa saker en inte slipper då. Men jag började med att slita av mig kläderna (inomhus), hoppa i shorts och linne (inomhus), veva ner markisen och parkera mig på ballen* när jag hade skrivit klart gårdagens dagboksinlägg. Trodde jag skulle spy av åsynen av svarthåriga ben, men klarade av att hålla illamåendet i schack genom att vända bort blicken. Att inte kunna blunda med öronen är svårare. Då kom jag på att jag ju faktiskt kunde använda samma avskärmare som på jobbet: Peaceful piano på Spotify. Det funkade! Jag blev så till mig att jag svepte en öl medan jag läste ut en deckare. När jag hade skrivit om den här fixade jag en GT och middag, det vill säga ostringar med cheddar och chilismak, inhandlade nån gång i somras. Drinken och ostringarna var perfekt kombo i hettan och tillsammans med en nyinköpt bok jag kunde drömma mig bort från slummen och låtsas att jag var… vartfansomhelstutomhär. Kanske till Kanada, där mamma har en kusin och jag har sysslingar, kanske till Norwich, där Dolt i mörker utspelar sig, kanske till Brighton där författaren till Dolt i mörker, Elly Griffiths, bor. Så lustigt, förresten. Elly Griffiths var i Sverige i somras och jag var i Brighton…


Familj, förresten… 
När jag precis hade skrivit klart inlägget om boken jag hade läst ut ringde mobilen. Det var en inte helt nykter, tror jag, kvinna som desperat och ensam verkade leta efter blodsband. Nu trodde hon med all säkerhet att hon hittat det i mig. Om hon bara hade en aning om hur ont det gjorde för mig att också medge att jag är ensam.

”Familjen framför allt!

skriker somliga ut, gärna i sociala medier. Ja, den som har en. Den som inte har föräldrar, syskon, barn eller barnbarn… den är jävligt ensam i livet. Och nu finns det också folk som med lika stor säkerhet som hon som ringde igår anser att jag gör mig till offer. Det gör jag inte. Jag konstaterar. Mina föräldrar är döda, några syskon har jag aldrig haft. Barn har jag valt bort och då kan jag inte heller få barnbarn. Nej, jag blockade telefonnumret, vi är inte släkt. Jag är den sista i min familj. Sen ställde jag mig vid strykbrädan och kollade på Vera på SvT1. Hon är lika familjelös som jag.

Strukna kläder

Så mycket blev struket i sällskap av Vera.

∼ ♦ ∼

Böckerna Dolt i mörker och Tamika o kaffe på sängen

Det blev den vänstra, vuxenboken, som blev min sängkamrat i morse.

I morse vaknade jag med huvudvärk. Nej, det kan inte bero på att jag drack en starköl och två svaga GT igår, snarare på middagen och hettan. Jag tål inte värme särskilt bra, så när jag upptäckte att det regnade på förmiddagen idag blev jag glad. Fast det är väldigt kvavt ändå, tyvärr. Klockan var runt åtta när jag fixade kaffe på sängen medan jag funderade över vilken bok jag skulle välja till sängkamrat. Det blev Dolt i mörker. Den andra boken jag läser just nu, Tamika och medicinmannens arv, har jag fått för att recensera. Den ska jag ta tag i nu i eftermiddag, innan jag tar mig en GT och innan jag lagar mat (lasagne på kycklingfärs) och innan dricker rödvin – det är ju en barnbok! För övrigt är jag nu ungefär halvvägs i Dolt i mörker. Den är bra och går snabbt att läsa.

Som den goda granne jag är (hick!) startade jag inte min flerstämmiga dammsugare förrän efter klockan tio. Jag gick först en tur med dammvippan och det är ju en rätt tyst syssla. Avslutningsvis skurade jag mina våtutrymmen. När jag äntligen satte mig ner till frukostbordet var det närmare lunchtid. Med öppet fönster lät det ungefär som på jobbet eftersom nån tyckte att det var OK att utföra ett visst inomhusarbete utomhus. Med pauser då apparaturen stod obevakad. Alla barn påg gården var väl inlåsta – eller satt och åt lunch. Barn äter ju lunch nu för tiden. Själv blaskade jag av tänder och kropp och for för att handla. Bland annat fyllde jag på mitt vinskåp med fyra italienare: Borgogno Laghne Rosso 2014, Grillo Selezione di Famiglia 2015, Corniolo Livio Pavese 2010 och  Di Fatto Monferrato 2013. Med hem följde också en flaska Östgöta sädes, för i morgon ska jag äta sill och potatis och till det vill jag ha en knapp** samt Gibson’s London Dry Gin. Försent noterade jag att ginsorten jag köpte har smak av koriander. Hur ska det gå, jag som avskyr koriander???

 Fyra italienska rödviner Östgöta sädes och Gibsons London Dry Gin

Fyra italienare, en östgöte och en Londonbo.

∼ ♦ ∼

*ballen = balkongen
**en knapp = en snaps


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Familj, Ironi, Krämpor, Mat, Musik, Personligt, Sociala medier, TV, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett ohyggligt avslöjande

Ett inlägg om en bok.



Louise Pennys bok Ett ohyggligt avslöjandeEn författare som har blivit en favorit
genom åren är Louise Penny. Hon är kanadensiska och skriver böcker med kommissarie Gamache i huvudrollen och den lilla byn Three Pines som miljö. Många skulle nog klassa hennes böcker som mysdeckare, lite i stil med Agatha Christie. Jag tycker att de på sätt och vis är mysiga, men de har en sorts torr humor och snudd på sarkasm som Agatha Christies böcker inte har. I kväll läste jag ut Ett ohyggligt avslöjande, den femte och näst senast utkomna boken i serien på svenska.

På bistron i den lilla byn hittas ett lik. Det är en äldre man som ingen känner igen. Han är helt klart mördad. Kommissarie Gamache tillkallas och försöker inte bara hitta mördaren och motivet utan mannens identitet. Det visar sig att inte bara en person i Three Pines ljuger utan flera. Ett HBTQ-tema går igenom hela serien, för övrigt. I den här delen är det mer centralt än tidigare.

Jag tycker att författaren mer och mer hittar sin unika stil och skriver allt bättre böcker. Just den här boken har flera bottnar och teman, bland annat lojalitet. Mot slutet blir det lite segt. Totalt sett får boken ändå ett högt omdöme.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

 


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, HBTQ, Personligt | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fredagen den 11 augusti 2017: Guldkanter på tillvaron

 



Kära dagbok…

Papperskorg med guldkant

En del har sin guldkant på… papperskorgen…

Vad som är vars och ens guldkant på tillvaron är givetvis helt individuellt. En del tycker att pengar och rikedom är det rätta guldet i sammanhanget. Och visst, pengar underlättar på många sätt. Dessutom gillar jag guld. Fast för mig behöver det inte vara annat än en spännande bok och kanske nåt gott att äta och dricka. Det senare kan vara en kall öl en varm augustidag som denna – eller varför inte en GT – och några ostbågar? Sen är min tillvaros guldkanter förstås att ha kärlek i livet och att ha goda vänner och kollegor. Människor en kan hänga med och vara sig själv, inte göra sig till.


Men den bästa guldkanten i min tillvaro
just nu är närheten från jobbet till Botaniska trädgården. Idag tog S och jag den andra halvan av friskvårdstimmen till att strosa i Botan och titta på – och fota, förstås! – grönska och blommor. Eftersom det är fint väder idag är det bäst att passa på att vara utomhus. Gissningsvis får jag nämligen sitta inomhus med stängda fönster och dito balledörr* i kväll. Ända sen häromsistens har jag haft en irriterande hosta nattetid. Nä, jag mår verkligen dåligt när folk måste röka i min närhet. Även den som gillar rök och rökning måste väl hålla med om att gräs är skönare och att blommor doftar godare än rök..?

 

Levain med halloumi

Min lunchlevain.

Efter promenixen intog vi lunch i trädgården. Café Victoria har finfina luncher även om priserna är i högsta laget. Jag betalade 105 spänn för två varma dubbla mackor (levain) med halloumi, ett par strån grönt, lite avocadoröra och vatten. Det var gott men flottigt. Efter en stund fick vi sällskap av Duktiga Annika och A. Det blev en riktigt trevlig lunch i skuggan under ett träd och med spännande samtalsämnen. Jag känner riktigt hur min nya arbetsplats har satt guldkant på min tillvaro, detta att jag pratar med och träffar kollegor på ett annat sätt än tidigare.

Så värst mycket nytta känner jag väl inte att jag har gjort idag. Jag deltog i morgonmöte som vanligt, skrev lite grann, fick hit en tekniker som grejade med min krånglande dator etc. Vidare har jag haft mejlkontakt med min chef kring mina tankar om möblerna och en del förändringar. Det verkar som om hon köper detta, men eftersom allt ska göras enligt protokoll kunde hon inte lova om det händer nåt förrän tidigast i september.

Och sen kommer en hem till slummen i New Village och bara önskar att en hade kunnat vara kvar på jobbet hela helgen.

∼ ♦ ∼

*balledörr = balkongdörr


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Dagbok, Epikuréiskt, Familj, Jobb, Krämpor, Mat, Personligt, Vänner | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 4 kommentarer

The Beatles: Eight Days a Week (2016)

Ett inlägg om en dokumentärfilm.



The Beatles Eight days a weekPå torsdagskvällen var tanken att jag skulle sitta och läsa 
med TV:n på svagt så att jag inte skulle känna mig så ensam. I stället fastnade jag framför en dokumentärfilm i regi av Ron Howard, om The Beatles, The Beatles: Eight Days a week (2016). (Missade du filmen kan du se den på SvT Play <== länk – i alla fall om du är i Sverige.)

De flesta av oss känner väl till The Beatles? Gruppen från Liverpool slog visserligen igenom samma år jag föddes, på äldre stenåldern, men det här är ju både kult och kultur. Just den här filmen visar många filmklipp från konserter och vid intervjuer och andra framträdanden främst, inte särskilt mycket från inspelningsstudior. Det har det gjorts många andra filmer om, så jag är inte besviken.

Men ändå. Jag blir helt fascinerad av framgångssagan, den om de fyra arbetarklassgrabbarna som under de fyra åren från genombrottet uppträdde 815 gånger i 90 städer i 15 olika länder i vissa fall inför en publik på bortåt 30 000 personer…

Abbey roadskylt

På Abbey Road i London fanns beatlarna en hel del…


Och låttexterna sitter ännu
– jag sjunger med i de flesta låtarna, faktiskt, även om jag inte längre sjunger

”Tji lattjooo…

utan

”She loves you…


Toffelomdömet för den här prisbelönta filmen
kan inte bli nåt annat än det högsta.

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini


Livet är kort.

Publicerat i Film, Musik, Personligt, TV | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tofflan tipsar: Weleda Foot Balm tar hand om trötta fötter

Ett inlägg om ett fotbalsam.



Det hör inte till vanligheterna 
att jag tipsar om bra produkter, varor och tjänster längre när jag bloggar. (Böcker är förstås undantagna liksom vin, eftersom jag älskar bådadera.) Nej, jag fick så mycket skit för det och blev anklagad för att tjäna pengar på det att jag helt enkelt tröttnade. Nu ska jag göra ett undantag. Och jag säger direkt: det här inlägget får jag inte en spänn för att jag skriver. (Det får jag förresten inte heller när jag skriver om böcker jag har läst eller viner jag har druckit.) Jag vill bara vara tydlig med det.

∼ ♦ ∼

Weleda Foot Balm och Citrus Hand and Nail Cream

Födelsedagspresenter från Mia till mig i april i år.

I slutet av april i år åkte jag ner till Motala för mammas urnnedsättning. Vännen Mia var så snäll och upplät en soffa och tak över huvudet åt mig. Och på lördagen fick jag vara med om att fira födelsedag i hennes familj. Det var faktiskt så att vi inte bara firade hennes son som fyllde den dagen, vi firade oss själva också. Mia och jag fyller nämligen år dagarna efter varandra, några dagar efter hennes son. Jag hade köpt en flaska vin till Mia, men även jag fick paket: två härliga krämer. Den ena var för händer och naglar. Den har jag inte öppnat än. Men den andra var för fötterna och den har jag testat sen dess. Jag blev faktiskt så nöjd med den att jag nätshoppade en ny tub som kom med posten idag!

Weleda Foot Balm har en väldigt speciell doft, åt citrushållet till. Till färgen är den gråbeige och ser inte alls särskilt trevlig ut. Men den är bra. Krämen, eller balsamet, är underbar att smörja in sina trötta fötter med när en har gått och lagt sig. Den går in snabbt i huden och gör vassa fotsulor mjuka som bebisrumpor, snudd på. Fötterna känns dessutom nästan direkt… piggare. På baksidan av tubens ask kan jag läsa att våra fötter tar oss ungefär fyra gånger jorden runt under en livstid. Då förtjänar de sannerligen att vi är snälla mot dem!

Weleda Foot Balm

Fotbalsamet är lite dyrt, men drygt och har gjort mina fötter mjuka och fräscha.

Visserligen innehåller fotbalsamet både vatten och alkohol, som ju är uttorkande. Men det innehåller också oljor från bland annat oliv, myrraextrakt samt ringblomma, lavendel, rosmarin med mera. Och jag kan bara säga att mina fötter känns riktigt fräscha med det här balsamet.

 

Weleda Foot Balm kostar cirka 99 kronor att nätshoppa, men jag hade tur att köpa det för extrapris just nu, 84 kronor. Det kan tyckas vara i dyraste laget. Fast då ska en komma ihåg att det är väldigt drygt. Jag började använda min tub i slutet av april och nu, den 10 augusti, är tuben inte helt slut.

 


Weleda Foot Balm får högsta Toffelomdöme.
Tack snälla Mia!

Rosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla miniRosa toffla mini

Hand- och nagelkrämen ska jag prova när det börjar bli kallt. Jag brukar nämligen få hudsprickor på fingrarna, kring naglarna, då. Gissningsvis återkommer jag här med en rapport om krämen!


Livet är kort.

Publicerat i Böcker, Familj, Personligt, Vänner, Vin | Märkt , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 2 kommentarer