Kära dagbok…

Rätt dassigt…

Idag var jag inne och gästspelade på jobbet i sex timmar. Eftersom det är skärtorsdag hade vi arbetstidsförkortning med två timmar. Det var ganska avslappnad stämning på jobbet, men efter tre dars ledighet hade jag också massor att ta tag i. Viktigast av allt var att få mitt nyhetsbrev klart innehållsmässigt så att jag kan göra det helt färdigt på tisdag för IT-spöket att klicka på publiceraknappen nästa fredag. Utöver det hade jag en dagordning att skriva och en massa mejl och annat att läsa.

Ägaren till slipsen, Palle Kuling, har förhoppningsvis snabbat upp ärendehanteringen.

Däremellan hann jag bli både arg och ledsen för ett rätt dassigt betyg jag hade fått i hanteringen av ett ärende. Jag vet att jag hanterade det genast genom att skicka det vidare till rätt funktion. Däremot är det inte min roll att behöva stå med piskan framför kollegor, men det tyckte uppenbarligen den som mejlade mig dassbetyget. Sånt beteende gillar inte jag, så jag ringde upp vederbörande på förmiddagen. Denne vidhöll skitbetyget om mig och var bara arg. MEN… jag delade senare under dan i min tur ut ett gilla-omdöme till personen, som efter lunch ringde tillbaka till mig och bad om ursäkt. Det var stort gjort, tycker jag. Vi enades om att vi nu hoppas på skyndsam hantering av ärendet hos den som ska hantera det (det vill säga experten, inte jag). Tack vare Palle Kuling vill jag tro att ärendehanteringen löper snabbare.

Högsta betyg får vidare Telisarna med Zeta i spetsen för att de inbjöd mig att äta lunch med dem vid deras sammanträdesbord. Zeta och jag åkte till Thaibreak och hämtade fem matlådor. Jag åt upp hela innehållet i min och kände mig sen redo att ta mer skit om det så skulle behövas. Det gjorde det inte, utan det var då h*n ringde och bad om ursäkt…

Telisarna, utom en som var ledig, bjöd upp mig på lunch.

Vita arkivet och mitt testamente är framlagda. En vet ju aldrig om en når sitt mål levande.

Till Fästmön ska jag först i morgon, efter att hon har jobbat och efter påskmatshandlingen. På tisdag ska jag in och jobba en dag igen innan jag packar om väskan för färd neråt landet. Polisen messade idag att mitt pass redan är färdigt att hämta och kanske stannar jag till där innan jag åker till Motala på onsdag. Jag har lagt fram Vita arkivet och mitt testamente, för som tiden – och trafiken! – är numera vet en aldrig om en kommer fram levande. Testamentet finns för säkerhets skull även på annat håll. Nån kan ju få för sig att elda upp huset jag bor i eller slänga in en bomb. Nä fy, mig har all terror och alla attacker gjort ännu räddare, sen får andra vara hur kaxiga de vill. Men nog är det lite märkligt att det en dag varnas för folksamlingar och nästa dag uppmanas till manifestation – i folksamling?! Det tycker jag i alla fall och sluter mig.

Tack för detta, Telia!

Ännu lite mer närmare sommaren ska Anna och jag ut på hennes 50-årsresa. Den resan går till London, en stad som också nyligen drabbades av terrordåd. Anna och jag har pratat om det, men vi har bestämt oss för att följa våra planer. Min rädsla kanske har mildrats när det är dags att kliva på flyget. I vart fall slipper jag oroa mig för höga roamingkostnader när vi är bortresta. Igår levererade nämligen min mobiloperatör Telia en god nyhet. Sen i tisdags kan jag surfa och ringa inom EU/EES för samma pris som hemma. Och London finns ju ännu kvar i unionen. Vidare surfar jag fritt i några av de mest populära sociala medierna utan att min surfmängd används. Det tackar jag för, Telia!

Kyckling till påsk – jag äter ju fågel, hö hö.

På vägen hem stannade jag vid Chocolat i Boländerna för att köpa kyckling – fågel äter jag ju, hö hö. Men inköpet lämnades vidare på eftermiddagen när jag svängde in till Äldreboendet för att skjutsa hem Anna med blommor som hon fått. Dessvärre verkar det som om Anna håller på att bli förkyld – redan igår kväll hade hon ont i halsen. Hoppas att hon orkar jobba ytterligare en dag och även pallar att hänga med grabbarna och mig.

Med anledning av en stor grushög under postboxarna i trapphuset pratade jag med Lucille. Uppenbarligen hade det varit stopp i rören nån av dagarna hos en av familjerna i trappuppgången. Vattnet i toaletten hade stigit och stigit och stigit hos Lucille. Så himla dumt att en inte fick veta detta, vi är fyra familjer som bor här och vad jag vet är mitt telefonnummer inte hemligt. Föreställ dig hur det hade känts om jag kommit hem igår och lägenheten stått under vatten… Jag har bokat Lucille som lägenhetsvakt när jag åker nästa vecka och det blev hon glad för. De renoverar sitt kök och nu får hon låna mitt till sin matlagning. Goda grannar hjälper varandra, andra grannar stjälper varandra, eller..?

∼ ♦ ∼

Dagens fundering gäller chefer och hur somliga kan utses till det. Idag såg jag en sån fruktansvärt illa skriven text på LinkedIn. Texten var skriven av en chef som jobbar inom området kommunikation och som alltså ska vara expert på att hantera svenska språket korrekt. Värst av allt var emellertid inte felstavningarna i den korta texten utan användningen av ”våran” och ”eran” i en officiell tjänsteskrift, alltså som representant för ett prominent företag. Detta får jag mig att skrika inombords. DET ÄR TALSPRÅK – för somliga. Inte ens jag säger ”våran” och ”eran” när jag pratar. Hemskt. Fult. Fruktansvärt. Tycker jag. Vad tycker du???

∼ ♦ ∼

Livet är kort.