Kära dagbok…
Igår hade jag bloggat i åtta år på WordPress.
Vilken dag det har varit! Jag är så full av intryck att orden nästan tryter. Vem vet, det här inlägget kanske mest blir fyllt av bilder så att till och med vem som helst orkar ”läsa”?! Ja, jag vet att jag skriver mycket, långt och detaljerat, men det är min dagbok. Sent igår kväll fick jag i alla fall en trofé (WordPress benämning) av WordPress för att jag hade bloggat här i åtta år… Maj gadd, åtta bast… Och det här är alltså min andra blogg eftersom utrymmet på den första tog slut. Det var Fästmön som kickade igång mig, ivrigt påhejad av en coach jag hade kontakt med på den tiden. Det var väl det bästa den coachen gjorde för mig, att uppmana mig att blogga. Nån annan större hjälp fick jag väl inte direkt från det hållet. Ändå kostade coachen sex månadslöner… Ja, det är sant.
Jag hörde förresten en del av vad Alexander Bard tyckte om sociala medier i morse på radion på väg till jobbet. Han tror att sociala medier, främst bloggar och Instagram, blir mer smarta i framtiden. Idag, menar han, är vi var och en så fulla av lust att lägga ut bilder och texter utan större kvalitet att vi inte hinner kolla in vad alla andra lägger ut. I framtiden blir materialet på sociala medier bättre – annars tröttnar vi, spår Barden, som klart och tydligt deklarerade
”Ingen orkar och vill följa skräp!
Projektet Implementering av EUs dataskyddsförordning innebär kommunikationsinsatser som tar längre tid.
Tröttnat har jag inte gjort och jag behöver heller ingen coach. Jobb fick jag utan hjälp förra året, ett jobb som jag trivs alldeles ypperligt med. Jag gör så roliga saker och får för det mesta jobba med sånt jag gillar och är bra på (skriva). Sen får jag självklart andra uppdrag som kommunikatör än att jobba med texter. En del uppgifter gillar jag lite mindre och känner att jag inte är så bra på. Men… det är variationen som gör det här jobbet roligt och stimulerande. Vissa uppdrag är enkla och går lätt och snabbt att utföra, medan andra är tyngre och tar längre tid.
Jag kan inte heller läsa mina anteckningar ibland.
I morse tuffade Clark Kent* och jag ut till jobbet. Där lämnade jag honom sen, tog min dator och åkte med Parhästen till en personalinformation på Ekonomikum. För att inte bryta mot min image som väldigt analog antecknade jag som vanligt för hand. Och nej, det är ingen egenutvecklad stenografi, jag skriver så illa att jag själv ofta har problem att läsa… Ett prov från dagens noteringar finner du här intill. Jag kan uttyda lösryckta ord som
- gästforskare
- forsknings-
- varför
och
- lägesrapport
Dagens lånade kontor hade utsikt mot Botaniska trädgården – och delades med ödlor.
Efter personalinforma-tionen mellanlandade jag på Blåsenhus för att arbeta vid datorn en stund. Jag filade mest på mitt nyhetsbrev, men muttrade också över det urdåliga, trådlösa nätverket, program som hela tiden hängde sig och en hel del kackel i korridoren. Summa summarum fick jag inte så mycket gjort. Det jag fick gjort blev sisådär, förutom ett samtal med en person som jag är skyldig en lunch som tack för ett utmärkt utfört jobb. Idag var inte rätt dag för den lunchen. När jag lämnade mitt lånade kontor, som jag delade med ödlor och som hade utsikt mot Botaniska trädgården, tog jag med mig min bok på gång ner till restaurangen för att läsa och äta. Men i stället för att sällskapa med min bok träffade jag på en person som jag gillar stenhårt – och som dessutom är både mer ironisk och mer sarkastisk än jag själv. Ytterligare en sån där underbar person på min avdelning! Och med denna person tillbringade jag 20 minuter.
∼ ♦ ∼
I det här huset ska jag jobba efter semestern.
På eftermiddagen traskade jag iväg till ett möte i Bokhimlen. Jag passade på att ta några bilder på vägen dit. I Segerstedthuset ska jag och min avdelning jobba tillsammans med övriga avdelningar etc i Universitetsförvaltningen efter sommaren. Jag tror att mitt nya kontor ligger mitt emot Blåsenhus. Kanske inte världens vackraste utsikt, men övrig utomhusmiljö är rent fantastisk! Jag blir omgiven av Botaniska trädgården inklusive barockträdgården med sitt orangeri, baksidan av Uppsala slott och så Carolina Rediviva (= Bokhimlen). Segerstedthuset i sig har blivit utskällt och kallat skitfult – det har till och med vunnit priser för det. Visst, det passar inte in i environgerna, men det är onekligen en spännande byggnad!
Här kommer några bilder på Segerstedthuset:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Här kommer några bilder på environgerna:
Detta bildspel kräver JavaScript.
Inne på Carolina Rediviva, Universitetsbiblioteket, fick vi registrera oss, trots att våra campuskort annars ger oss tillträde på de flesta av universitetets ställen. En liten och skakig hiss tog oss uppåt i huset. Efter skräckfärden, där jag höll på att bli klyvd av innerdörren till hissen, kom jag till… Bokhimlen...
Bokhimlen…
Jag fick skaka tass med ÖB** själv innan vi traskade iväg i gångar och prång och slutligen hamnade i ett mötesrum. Bra synpunkter fick vi att ta med oss ut till våra ordinarie kontor på eftermiddagen. Och där, på vanliga stället, jobbade jag över en stund. Men i morgon bitti bär det av till Blåsenhus igen, så även i kväll är jobbdatorn med hem.
Det har varit en bra dag, om än flaxig och, som sagt, full av intryck. Det blir en dusch nu, kanske en macka därpå, lite strykning och Broadchurch på TV 4 klockan 21.
Tack för dagens bästa post, M, G och E!
Dagens bästa post.
∼ ♦ ∼
*Clark Kent = min lille bilman
**ÖB = överbibliotekarien
Livet är kort.
För ett tag sen gjorde jag en ny deckarförfattarupptäckt, Ann Rosman. När de skönlitterära hyllorna på jobbet skulle plundras inför flytten fick hennes bok Själakistan följa med hem till mig. Boken visade sig vara en riktigt bra och spännande deckare med historisk touch. Dessutom ingår den i en serie om polisen Karin Adler och hennes fall. Förra lördagen blev det en spontan loppistur och då hittade jag, på Myrorna i Boländerna, ytterligare två av böckerna i samma serie. I morse läste jag ut Fyrmästarens dotter, som är författarens debutbok. Inbunden och i ganska fint skick var den rent utseendemässigt värd de 20 kronor den kostade. Hur var den inuti?
För ett tag sen fick jag låna en bok av kollegan Zeta. Zeta tyckte att jag borde läsa litteratur som inte var så djup och mer lättsam, fick jag känslan av. Boken som fick följa med mig hem var 
Den andra av tre böcker jag plockade med mig från jobbets skönlitterära hyllor, dem vi har fått plundra, är 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 