Kära dagbok…

Nej, nu går tillvaron lite för snabbt. Det har varit otroligt roliga och givande, men också hektiska dagar på jobbet den här veckan. Att hinna och orka med fritiden då har känts som ytterligare ett krav. Igår, till exempel, orkade jag inte stryka den lilla hög kläder jag hade. Klockan var närmare 19.30 när jag gjorde matsäck och åt ett par mackor till kvällsmat. Sen tog jag en dusch. Boken jag läste ville jag gärna läsa ut eftersom den var lånad. Jag hade cirka 30 sidor kvar i den. När jag skrev om den här var klockan närmare 23. Visserligen kollade jag på Broadchurch på TV emellan, men jag var väldigt okoncentrerad. Tack och lov sover jag bättre om nätterna. Fast konstigt nog är jag tröttare om dagarna nu…

Till sist blev det bokbyte igår från ett sovande land (England) till Pater Noster (en fyr).

I morse hade jag en extra tidig start framför mig eftersom jag skulle till Blåsenhus. Mötet jag skulle hålla i där började visserligen inte förrän klockan 8.30, men för att vara säker på att få parkering var jag tvungen att var där en timme tidigare, det vill säga 7.30. Jag hann jobba en stund innan mötet, visserligen, men det blir inte riktigt lika effektivt som när en sitter vid sitt skrivbord på sitt vanliga kontor. Mötet gick i alla fall bra. Det är en engagerad grupp redaktörer, men de har, precis som jag själv, mycket att göra.

Jag skulle behöva mentala gyllene skor som gör mig snabbfotad i hjärnan så jag hinner med.

Runt klockan tio var jag på vanliga jobbet igen. Jag hann knappt starta datorn innan jag fick besök som ville att jag skulle besluta i en fråga som jag egentligen tycker är en icke-fråga. Det gjorde budbäraren också. Därefter fick jag en kallelse till ett möte på måndag, en dag jag hade tänkt ägna åt ett projekt som behöver många och täta kommunikationsinsatser just nu. Jag får försöka hinna med det ändå.

På eftermiddagen var det dags att göra nyhetsbrevet för i morgon bitti. Då fanns plötsligt ingen licens längre för mitt bildbehandlingsprogram och ett gäng andra program. Maj gadd! Vi har ingen programvarusupport här på plats, så jag mejlade vår vanliga support och avvaktade hjälp. Den kommer först i morgon bitti. Ja, ja, jag har ju hela helgen på mig att bildbehandla… Sen slutade intranätet att fungera en stund, men tack och lov kom det igång igen. Det är nämligen där jag publicerar mitt nyhetsbrev, så jag blev lite… orolig… Vilken tur att jag hade snott med mig en tablettask från morgonens mötesrum. Initierad användare avslöjade att h*n brukar hälla i sig hela asken på en gång vid behov. Idag uppstod det behovet för mig. Fast det hjälpte inte. Då kom jag att tänka på NK*s standardfråga när saker jävlades på jobbet:

”Har du vin?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ibland är det lättare att var glad än andra gånger.

Ikväll ska jag försöka beta av den lilla strykhögen. Vädret har varit skumt hela dan. Det har varit mulet, men fuktigt och varmt. Först framåt kvällen blev det soligt – och ännu varmare. Inte idealt för att ställa sig med ett hett strykjärn, men jag har inget val. Ursprungligen fanns en tanke om att åka ner till Slottet nån kväll den här veckan med Fästmön och yngste bonussonen för att peta ner lite fröer i jorden. Vi bestämde att göra det på lördag när jag och yngste bonussonen är lediga och Anna ”bara” jobbar till klockan 15. Anna har dessutom köpt några bärplantor idag som också ska petas ner. Naturligtvis visade väderappen i morse att det ska regna på lördag… Jag slog en snabb signal till lediga Anna på min lunch. I morgon jobbar vi nämligen kors och på lördag dagtid jobbar Anna, medan jag är ledig, ju. Inte lätt att komma fram till hur vi ska göra. Söndagen ser inte mycket bättre ut i appen. Det kanske blir så att jag och yngste bonussonen får nöja oss med att åka och köpa fröer…  Det är lätt att vara glad, som sagt. Ibland.

Tomatplantan, födelsedagspresenten från Annas snälla mamma, är i alla fall glad.

∼ ♦ ∼

Tack Anna! ❤

Till mig själv vill jag säga att jag är stolt att jag trots diverse strul inte ens fick det minsta lilla utbrott. Faktiskt hickade jag bara förskräckt på hemvägen när en brud i en ny, vit Volvo nästan körde in i Clark Kents rumpa**. Det var millimetrar tillgodo. Självklart berodde det på mobilhantering vid ratten, såg jag i backspegeln. Detta får mig att inse att olyckor kan hända väldigt lätt – även den som är expert på bilkörning, som jag (<== självironi). Jag sänder en tacksamhetens tanke till Anna som tänkte och såg till att jag fick Europeiska sjukförsäkringskortet idag. Kan ju vara bra att ha när en snart ska röra sig i vänstertrafik…

Dags att fixa matsäck och nåt att äta i kväll, men först ska jag nätshoppa lite hygienprylar.

∼ ♦ ∼

*NK = Närmaste kollegan på förra jobbet
**Clark Kents rumpa = bakdelen på min lille bilman

Livet är kort.