Kära dagbok…
Nu är jag väl inne på fjärde veckan med att jobba hemifrån. Jag började jobba delvis hemifrån i mars, men sen påskveckan jobbar jag helt hemifrån. Nästan. Idag blev det ett litet undantag eftersom jag gick igång på det lilla ordet ”hellre” i en kallelse till ett möte. Nån på mitt jobb tror nämligen att det finns folk som ”hellre” har Zoom-möten än fysiska möten i corona-tider. Vadå hellre? Klart som fan att jag inte vill utsätta mig för smitta, men om jag finge välja – och det dessutom inte rasade en pandemi utanför husknuten – då skulle jag givetvis välja det fysiska mötet. Som vanligt när det gäller den här personen känner jag mig utpekad, tillplattad och förlöjligad. Det är inte alls säkert att det var meningen, men personen ifråga gör nåt med mig så att jag i nio fall av tio blir förbannad när vi har kontakt. Det är inte bra att jag påverkas så, men jag har börjat välja mina strider eftersom jag har gett upp fajten mot dolda agendor. Den här gången kan David inte vinna mot Goliat. Men jag hoppas att Goliat åtminstone gör bort sig. Och det händer faktiskt då och då.
Det finns bra saker med att jobba hemifrån också, förutom att jag slipper möta personen ovan som retar upp mig. Bara en sån sak som att toaletterna hemma är rena och fräscha och toalettpappret är mjukt… Och så kaffet! Det är inte bara drickbart hemma, det är gott. Sen blir det ofta nåt gott till kaffet också. Som igår. Då blev det go-fika två gånger, en gång på eftermiddagen och en gång på kvällen.
Gårdagens middag.
Igår räknade jag ut mitt BMI. Det var ingen rolig uträkning, men jag kunde konstatera att jag har gått ner ett av de två kilon jag gick upp sen jag började jobba hemifrån. Alltid något. Och idag blev det rörelse i form av promenad till och fram min riktiga arbetsplats eftersom jag ”hellre” deltar i fysiska möten och därmed utsätter mig för smitta mer. Men vaffan. Jag hade några ärenden jag behövde göra och hellre att gå utanför hemmet ”en lång gång” än att gå ut flera gånger.
Matlådorna från Sherlock’s har emellertid varit både nyttiga och mättande. Så himla praktiskt att bara ta fram och värma. Igår åt vi var sin låda Chicken Tikka Masala. Jag har en sån låda kvar, men den åkte in i frysen.
Våningssäng à la Lucifer (på bordet) och Citrus (på stolen)?
En annan fördel med hemmajobb, förutom toaletterierna, kaffet och att en inte behöver köa för att värma sin mat i en slafsig microvågsugn är förstås att en har sällskap av familjen Katt. Vill en resa sig och gå ifrån datorn och jobbet några minuter kan en alltid leta upp en katt att gosa med. Jag tror att katterna börjar vänja sig vid att nån alltid är hemma. Hur ska det bli sen, när livet och arbetslivet återgår till det normala? Om nu nånsin nåt blir normalt igen…
Det är jävligt lätt att misströsta. Det är jävligt lätt att bli deprimerad. Varför? Att stå ut med ett isolerat liv är väl uthärdligt om en vet hur lång tid det handlar om. Men om en inte vet det och dessutom vet att en faktiskt kan dö om en smittas av coronaviruset… då blir det tungt och nästintill ohanterbart. Hur står du ut??? Tips emottages tacksamt!
Snart är det kosläpp!
När en jobbar hemifrån är det lätt att se allt som behöver göras här. Det är en av nackdelarna. Jag får verkligen ta mig i kragen för att inte sätta igång att storstäda, putsa fönster och det ena med det tredje. I fredags dammsög jag visserligen, men det gjorde jag på grund av att ryggen bråkade med mig och jag behövde röra på mig lite och ofta. Jag försöker ställa mig upp då och då och kanske göra nåt litet, som att tömma kattpottorna eller diskmaskinen, åka ner till soprummet eller vattna krukväxterna. Då får kroppen röra sig en stund. Igår tog jag bort påskdukar från tre bord och la på andra dukar. Och häromdan bytte jag ut påskhandduken i köket mot en handduk med kossor på – det är ju snart kosläpp (i maj). Små saker som behöver göras, men som inte tar så mycket tid utan blir lagoma mikropauser.
En annan nackdel står faktiskt katterna för. Det är att det kan vara en kamp om rätten till min skrivbordsstol, till exempel, eller att att de är så söta och gulliga att en bara vill gosa och busa med dem hela tiden…
∼ ♦ ∼
Förmiddagen idag bestod främst av Zoom-möten. Sen tog jag min lunch i form av en promenad upp till jobbet. Köpte en macka som jag åt framför jobbdatorn. Det var så tyst på jobbet, fast örona krullade upp sig vid ljudet av en viss röst. Men, som sagt, det är bara att finna sig i det. Det gäller dock att komma ihåg att allting kan gå… inte bara itu utan i tusen bitar. På eftermiddagen deltog jag i det fysiska mötet (!) eftersom jag kände mig mer eller mindre tvingad. Mötet var OK. Behållningen av tiden från lunch och resten av eftermiddagen var promenaderna till och från jobbet. Jag kunde dessutom utföra tre ärenden på vägen.
∼ ♦ ∼
Det har varit årets första varma dag. Att ha jacka kändes väldigt konstigt, men som det är nu funkar den även som min handväska/ryggsäck eftersom jag måste ha glasögon, solglasögon, desinfektionsspray, mobiler etc med mig. Hoppas värmen håller i sig så att jag kan fira födelsedag i solen…
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Tidigare i april blev jag kontaktad av en representant från 
Det blev inte så många böcker inköpta på årets bokrea, men den sista delen i 
Gå till Toffelprofilen
