Kära dagbok…
Kakfest igår kväll efter en turbulent dag.
Det blir inte bättre av att tröstäta, men ibland behövs det socker för att en ska orka stå på benen. Så kändes det igår kväll. Och eftersom sambon släpat hem stödköpta kakor ställde vi till med en sjujävla kakfest. Efter att jag hade tagit en kvällspromenad och efter att jag målat mina kattklösta skor. Det var en turbulent dag igår. Ilska och ledsenhet och tyvärr inget jag kan skriva öppet om.
Jag har faktiskt tappat lusten att skriva överhuvudtaget. Men så fick jag så mycket stöd igår från olika håll och när dessutom Louise lämnade den kommentar hon gjorde vid förra inlägget beslutade jag att skriva lite till i alla fall. Jag vill ju komma ihåg dessa dagar när minnestavlan är tom och det jag ser bakåt är ett svart hål.
Spår…
Samtidigt vet jag inte hur länge till jag går kvar här. Att för evigt (?) finnas kvar i cyberspace var kanske nåt jag önskade förut, innan det blev så här svårt igen. Nu är inte det alls nåt mål att lämna spår efter mig. Spåren efter de mina och mig tar slut efter mig. Men hade jag haft en dotter skulle jag kanske ha gett henne det namn som var min mammas tilltalsnamn. Mamma Marita som har namnsdag idag.
Det är så många omkring mig som mår dåligt nu. Jag kan inte riktigt fatta att man fortfarande, år 2019, kan behandla människor som brickor i ett spel. Som saker… Och att den som försöker göra sig hörd tystas genom härskartekniker, anklagelser eller osynlighet. Jag har varit så stolt, så glad över somligt. I morse fick jag ta tre djupa andetag innan Sesam öppnade sig.
Relationer behöver en jobba på – och då menar jag alla slags relationer. Inte är jag bäst på det, men i en av mina roller behöver jag vara allt från morsa till beteendevetare – och däremellan pedagog, lyssnare, talare, jävligt kompetent generalist och… kort sagt en kameleont. Det håller inte i längden att bara köra över folk.
∼ ♦ ∼
Idag har jag jobbat med och bland högkompetenta människor. Jag har fått stöd från hög och låg och kraft att orka en stund till i motvind, men också att ge stöd tillbaka. Det är inte klokt hur många människor det finns som gråter på mitt jobb. Att jag mitt i allt detta fick ett nej gjorde minst ont av allt. Den här gången var jag beredd och jag tror ändå att andra möjligheter kan yppa sig. Bara jag får ytterligare lite bröd och stöd.
∼ ♦ ∼
Syskona Katt höll oss sällskap igår kväll och gör det säkerligen även i kväll. De ger mig sånt stöd, tror det eller ej, och även ro! Men det är väl inte konstigt – titta bara på sötnosarna Lucifer och Citrus!!!
∼ ♦ ∼
Och ovanför S:t Eriks torg såg jag domkyrkotornen i morse också.
Ovanför S:t Erikstorg sträckte sig domkyrkotornen mot oktoberhimlen i morse.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Jonas Moströms böcker om psykiatrikern Nathalie Svensson och polisen Johan Axberg fångade mig redan när den första delen i serien, 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 