Kära dagbok…
Trodde att jag klarade distansering och isolering bra, på grund av erfarenhet.
Distansering… Isolering… Jag trodde att jag var van, att jag kunde hantera detta, framför allt efter De Sju Svåra Åren. Jag hade fel. Igår och idag har det varit riktigt, riktigt dåligt. Eller det och det… Jag har mått riktigt, riktigt dåligt. Det sätter sig lite fysiskt. Som alltid pajar magen när jag är eller har varit på jobbet. Igår brast det också, men som tur var lotsade kollegan från en annan avdelning mig till ett lugnare hörn och såg till att jag tog en kaffe med mig.
Det var så dåligt igår att jag inte ens orkade skriva. Att skriva är ett sätt för mig att komma ur en akut jobbig situation eller känsla. När jag hade tvättat ett antal (4?) maskiner och hängt tvätten samt plockat ur ren disk ur diskmaskinen blev jag bara så trött. Jag väntade uppe (typ en halvtimme) tills Fästmön kom hem från jobbet, men jag kände att så fort jag öppnade käften kom det ut fel ord. Det var lika bra att gå och lägga sig. Jag somnade före klockan 22. Jag vaknade inte förrän vid sextiden i morse. Ändå har jag varit så trött, så trött hela dan. Och ledsen. Jag vill bara gråta hela tiden. Jag kunde inte ens få ner frukostyoghurten. Jorå, jag provade, men det blev väl kanske en tredjedel som jag fick i mig. Resten plus ett ägg som Anna hade kokat åt mig fick bli dagens lunch.
Avbruten frukost.
Jag kom i alla fall ihåg att väcka Gymnasisten i tid och att hålla ordning på känslorna medan han var hemma. Jag klarade också av att tömma kattpottorna på skit och att fylla på sand. Jag klarade av att bädda och att ta en dusch. Jag klarar även av att prata med katterna, gosa med dem, utan att såra dem eller göra dem arga. Kolla in fluffpojken Lucifer, bara, på bilden från igår…
Fluffpojken Lucifer lyckas jag inte såra och jag får gosa med honom även när han är trött.
Men idag är det också så dåligt. Jag kan tack och lov skriva och jag har jobbat efter bästa förmåga med en del nya projekt och en del återkommande arbetsuppgifter. Vid min sida fanns katten och hästen i form av Mini och gunghästen som min morfar gjorde åt mig när jag var barn. Det är en trygghet att ha såväl levande varelser i sin närhet som saker, gjorda som gåva till en av kärleksfulla händer.
Katten och hästen var mitt sällskap idag, det vill säga Mini och gunghästen som min morfar gjorde åt mig.
Vi hann även med att ha teammöte under dagen. Det är sällan vi alla är samlade, men under några minuter var vi det.
Teammöte med hela familjen Katt på mattan i Bokrummet. Citrus längst bort, Lucifer och Mini närmast kameran.
∼ ♦ ∼
På förmiddagsrasten lyckades jag läsa de 20 sista sidorna av en bok om upphittade kvarlevor efter ett spädbarn. Inlägget om boken var redan skrivet, så det var bara att publicera. Nu ska jag gripa mig an en bok jag har fått från Hoi Förlag för recension, en bok som handlar om en man som faller från ett tak. Det får mig att fundera på om jag också skulle låta mig bara falla. För jag vet inte hur länge jag orkar sitta, stå eller gå, hur länge jag orkar hålla mig upprätt, på benen. Allt känns tungt och övermäktigt och bara otroligt ledsamt. Så dåligt var det igår och så dåligt har det varit och är idag. Men att kunna skriva och läsa och jobba… Då är det väl ändå bättre än igår..? Eller..?
På förmiddagsrasten bytte jag från en barnbok till en mansbok.
∼ ♦ ∼
Jag tog mig i kragen idag och ringde bilverkstan i Köping för att få status vad gäller bilen. Framtida bil, där min bil står sen den 8 augusti, har nog inte nån framtid vad gäller vare sig min nuvarande bil eller kommande bilaffärer… Min kontakt där hade inte tid att prata utan skulle ringa upp, som vanligt, vilket inte precis minskade mitt dåliga mående. För nåt samtal tillbaka kom inte. Jag får vänta och vänta och vänta, men beskeden uteblir. Ytterligare en sak jag inte kan påverka, utan nånting där jag känner mig helt i händerna på nån annan. Så dåligt, så dåligt.
Detta tar enormt mycket kraft och energi och jag undrade hur jag ens skulle orka gå ner med sopor samt gå och handla och ta reda på den rena, torra tvätten efter jobbet. Sen tog mig i kragen en gång till vad gäller tvätt och sopor. Tvätten tog jag lite i taget, tills jag var klar. Handlingen tvingade jag mig ut på eftersom jag behövde få lite luft. Små saker, men sånt som känns som berg att ta sig över just nu. Jag vill bara mura in mig i Bokrummet.
Jag vill mura in mig mellan hyllorna.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Tidigare i år kom jag över ett secondhand-exemplar av 
Nej, sport har jag väl aldrig varit jätteintresserad av, även om jag har spelat både bordtennis och badminton i min ungdom. För mig är det böcker och läsning som gäller. Nu när jag har gått och väntat på ett bokpaket som tycks ta evigheter att leverera får jag botanisera lite i hyllorna i vårt Bokrum för att se om jag hittar nåt jag inte har läst. För ett tag sen tipsade 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 