Tofflan – the neverending story

Kära dagbok…

Drottning Lovisa Ulrika målad av Lorens Pasch den yngre. Tavlan hänger idag på Nationalmuseum.

Tolfte förlovningsdagens kväll försvann snabbt den också. Vi åt en enkel söndagsmiddag, upphottad med tomater skurna som näckrosor av Fästmön. Tyvärr blev bilden jag tog oskarp, så du får föreställa dig i tanken, kära dagbok.

Efter maten och kvällskaffet kollade vi in den fjärde delen av Drottningarna. Igår var det Lovisa Ulrikas tur och ärligt talat har vi många saker gemensamt – förutom 50 procent av förnamnen. Lovisa Ulrika gillade till exempel att läsa och byggde upp ett bibliotek på Drottningholm som faktiskt finns än idag. För den som vill läsa mer om Lovisa Ulrika hittade jag en hel sida med boktips. Kan ju vara intressant, tycker jag. 

Slut på lektionen!

∼ ♦ ∼

Herr Lucifer Krafsig.

Måndagsmorgonen var grå och fuktig, men redan på förmiddagen tittade solen faktiskt fram och det blev härligt ljust. Det kändes som om natten var kall, så för ovanlighetens skull sov vi med stängt fönster. Det blev såå varmt i sovrummet… Vi kan ju inte ha dörren öppen eftersom vi inte vill att katterna ska komma in och då vill vi ha öppet fönster för att luften ska cirkulera lite. Men en av katterna, herr Lucifer Krafsig, förstås, höll på att krafsa sig in tidigt i morse. Ingen av oss orkade emellertid kliva upp vid halv fyra (?), utan herrn fick vänta ett par timmar innan den första av oss, Anna, skulle upp. 

Jag steg upp strax före kvart över sex och då hade Anna utfodrat djuren. Mockningen är min uppgift och den grep jag mig an före morgonduschen. Jag var trött i morse och nu när magen är bättre måste jag ju få ont nån annanstans: på ovansidan av vänster fot. Det blev Linnex både igår kväll och i morse.

När jag satte mig vid datorn strax efter klockan sju för att börja jobba låg alla tre katter och sov på var sitt favoritställe. Det är orättvist att de får sova när de vill och att vi människor inte får det. Det var nämligen fler än jag, typ Gymnasisten, som var trötta i morse, och hade kunnat sova en stund till. Jag fick knacka på (inte krafsa!) Pojkrummets dörr ett par gånger för att kolla vakentillståndet.

Citrus låg inne hos mig i Bokrummet, där jag arbetar, och sov så gott på leopardfilten på förmiddagen när lillbruschan Lucifer plötsligt dök upp och började tvätta henne. Jag har sett skådespelet förr: Citrus står ut typ två minuter sen drar hon. Och det var väl baktanken, för när Citrus sen hade dragit la sig Lucifer på filten och sov.

Morgontvätt med baktankar.

∼ ♦ ∼

Jobbet masar på. Det blir segare för varje dag och för min personliga del känns det allt svårare att göra ett bra jobb. Mycket av det jobb jag en gång gjorde byggde på personliga kontakter och att träffas och prata IRL. Det är inte möjligt idag i dessa coronatider. När jag sopar här hemma tänker jag på hur jag skulle kunna göra ett bättre jobb. Det är svårt. Jättesvårt. Jag har en enorm yrkesstolthet – och den är överkörd och nermejad av fru Stridsvagn.

När jag sopar tänkar jag.

Det är svårt…

I morse fick jag ett långt och fint mejl från en enhetschef som framförde önskemål om att jag skulle ta upp nyhetsbrevet som jag gjorde på gamla avdelningen. Antingen skulle nyhetsbrevet vara för hela avdelningen eller för enhetschefens enhet. Jag skrev ett långt svar där jag uttryckte svårigheterna och bland annat lyfte fram den informationsstress medarbetarna känner idag. Det skrivs alldeles för mycket och för långt och många av mina kollegor är dyslektiker. Jag skulle gärna göra det där nyhetsbrevet igen, för det var en gång min roligaste arbetsuppgift och nåt som fick mig att känna arbetsglädje. Men idag ser jag inte att det är möjligt. Jag har inte tid, jag träffar inte folk och jag känner ingen glädje eller stolthet längre över mitt jobb. Jag svarade enhetschefen inte lika utförligt som det jag skriver här – då får jag väl sparken trots att så många tycker, på avdelningsnivå såväl som på förvaltningsnivå, att det råder mer eller mindre kaos på vår avdelning.

∼ ♦ ∼

James leker tomte. Kanske kommer han med ett nytt jobb till mig i säcken?

Vinterns stora helger närmar sig och som vanligt skapar dessa både oro och ångest i mig. Men sen förra året har jag insett ett och annat, bland annat att jag alltid klarar av att vara med mig själv i alla fall. Årets jul lär bli annorlunda på många sätt. Den här pandemin kanske är straffet för alla dem som har uteslutit andra när tanken är att nära och kära ska samlas – av olika skäl, inte bara jul – och ha det gott. Min familj är ju så enormt stor, det vill säga Anna och jag, och vi kan och hinner träffas även om det inte är jul. I vart fall har jag skickat in semesteransökan idag för en längre ledighet över vinterns storhelger. Vem vet, tomten kanske dyker upp med ett nytt jobb i säcken under tiden?

Trots att min familj inte är så stor, för övrigt, är jag glad och tacksam över att Anna finns i mitt liv. Hon utgör ju 100 procent av min familj. Utan henne vore jag en väldigt ensam människa. Och det att jag får låna hennes snälla mamma. Jag tycker att det känns nästan lika bra att ringa Annas snälla mamma som om hon vore min egen mamma. Hon är smått fantastisk, för även om det är tungt för henne just nu har hon förmågan att peppa mig. Samtidigt fick jag idag höra av en vän att föräldrar, barn och syskon inte är nån garanti mot ensamhet. Det tycker jag är för jäkligt, på ren svenska, att det ska vara så svårt att ringa, mejla eller skicka ett sms. Mitt hjärta blöder…

Jag är även tacksam över att jag har vänner, många bekanta, men så många goda och nära vänner. Igår på Instagram la jag ut en wefie på Anna och mig när vi stod i solen och firade vår tolfte förlovningsdag. Bilden har fått över 70 likes av vänner, välvilliga bekanta, kollegor, före detta kollegor och författare jag har recenserat. Bara en enda like kom från ett företag jag inte känner till. Det är stort att så många gillar att vi är tillsammans, Anna och jag! 

∼ ♦ ∼

Måndagen den 9 november har nu gått över i kväll. Jag har kört en maskin disk och jag har busat med kissarna under dagen, annars har jag mest varit ensam. I kväll fortsätter jag min litterära resa med Lisa och Lilly i 1910 års Stockholm. Det är en resa som är virvlande lik en dans. Tyvärr vet jag slutet, för det har spoilats här och var. Men ändå. Vilken bok…

I morrn ska garaget städas – i tre jävla timmar. Tror jag inte ett dugg på, men bilen måste flyttas till betalparkering under tiden. På eftermiddagen ska vi ha en workshop via Zoom. Tror jag allt mindre på…

∼ ♦ ∼

Avslutningsvis ett par bilder på två ur min djuriska familj, Lucifer och Citrus. Lucifer har för övrigt fått en ny kompis i form av elefanten i Djungelrummets fönster. Citrus hälsar ”Slut för idag!”.

Kompisar!

Slut för idag, säger Citrus nacke.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.