Kära dagbok…
Ligger mycket i detta! Reflexen fick vi när vi flyttade till Segerstedthuset. Det var så viktigt då att visa varandra respekt.
Tack och lov släppte det värsta eländet igår. Jag tror att det var Fästmöns kloka ord om att våga leva här och nu, att jag fortfarande har respit ett ganska långt tag, typ sju månader. Ta tillvara på den här tiden, tillåta mig att njuta av den, inte bara oroa mig för ”sedan”. En viss oro är befogad, ja, men ändå. Orden sjönk in. Jag tänkte på att jag har fått tre goda kollegor som jag jobbar mest med. Alla tre är både trevliga och kompetenta, det är högt i tak (utan personangrepp), allas åsikter respekteras, ingen hotas, det är roligt att ha kollegor som jobbar med samma sak som jag själv (språk, skrivande och kommunikation)… Och igår, när vi diskuterade återgång till fysiska arbetsplatser uttryckte de alla tre att de vill att vi fyra (alltså jag inkluderad!) ska sitta tillsammans och jobba, jag ska inte sitta som katt bland hermelinerna på plan ett. Ja, listan är lång. Utöver dessa inkluderande och snälla kollegor har jag en otroligt klok och strukturerad chef. En chef som ger snabb och vettig återkoppling. En chef som inte lovar mer än hon kan hålla, men en chef som inte behöver tuppa sig utan som är en trygg chef för att hon både har kunskaper om ämnet kommunikation och fixar det här med ledarskap. Så… jag kanske vågar tro och hoppas på att jag får trivas ett tag på jobbet igen. Att jag kan gå dit i höst och le och vara glad.
∼ ♦ ∼
Prick klockan 16 loggade jag ut och stängde ner igår. Anna och jag åkte och handlade, hon till sjuklingen, jag till oss och katterna. Det tog sin lilla stund, men middagen gick ganska snabbt att tillreda. Vi åt varmrökt lax med kokt potatis, kalla såser och grönsaker. Förhoppningsvis blir jag smartare, en ska ju bli det av fisk.
Varmrökt lax, potatis, sås och grönsaker till tisdagsmiddag. Och så en kall Staro.
Det var en härlig kväll och för första gången på länge hade våra krogar och restauranger öppet till klockan 22.30. Sverige börjar öppna upp. Pandemin är inte över, men läget är betydligt bättre igen. Jag hoppas att det inte blir sämre på grund av att folks omdömen ibland späds ut av alkohol. Jag ska inte sticka under stol med att jag gärna hade besökt en lokal eller snarare uteservering. Att vara hemma, tisdagsmysa och dricka kvällskaffe med märklig men god banan-chokladkaka samt läsa Antiktidningen var ändå rätt OK.
Tisdagsmys.
Lite senare såg vi också första delen av Vem dödade Agneta? på TV 4. Mycket bra, trots att jag vet ”hur det slutar”.
∼ ♦ ∼
Den här ville en kollega låna.
Åter en härlig dag vädermässigt. Men idag var det bestämt sen igår att jag skulle ut en stund och promenera på lunchen. Jag hade bestämt träff utomhus med en kollega på min ordinarie avdelning (ja, där jobbar trevliga människor också, inte bara karriärlystna, snålskjutsåkare, råddiga, koleriska och andra sorter) för att låna ut en bok och i samband med det fick jag en skön promenad. Jag uppskattar den här kollegan på flera sätt. Ett är för att h*n alltid har varit snäll mot mig, ett annat skäl är att vi gillar Gamache-serien av Louise Penny. Genom åren har vi haft trevligt ihop på jobbet, framför allt det dryga år vi satt på Polacksbacken, dock inte på samma våningsplan. När vi flyttade till Segerstedthuset förändrades mycket. En del blev bättre, annat blev sämre. Nu har vi inte setts på länge på jobbet, bara setts ute för att låna eller lämna tillbaka böcker.
Utomhusmöte…
…i Artediparken.
Glassdessert till lunch.
Innan jag gick till mitt utomhusmöte åt jag ett par mackor vid datorn medan jag jobbade. Sen unnade jag mig en dessert i form av glass på hemvägen. Den hade jag gjort mig förtjänt av.
Givetvis jobbade jag också. Jag gjorde en snabb och bra korrekturläsning och mejlade kommentarer i en fil. Bara det att jag hade skrivit ett korrekturfel i filens namn. Förtroendeingivande, eller hur?! Hur som helst kunde vi skratta åt det hela. Ett par Zoommöten blev det också, bland annat ett mycket bra – som alltid! – enhetsmöte där vi diskuterade återgång till fysisk arbetsplats i höst och hur det ska gå till. Högt i tak i diskussionen och de allra flesta yttrade sig, även disparata åsikter tilläts. Dock höll jag, som känner mig lite vilsen i frågan – se inledningen! – tand för tunga.
En som jobbade med mjukvara var Lucifer. Han sov jobbade verkligen hårt.
Lucifer jobbade med mjukvara.
∼ ♦ ∼
I kväll äter jag stekt kycklingfilé från frysen (dvs rester) och potatisgratäng från ugnen. Gymnasisten får lövbiff till sin gratäng. Tänkte använda manuella dammsugaren och gå några varv i Djungelrummet och Bokrummet. Sen ska jag försöka läsa ut kräftboken och kanske läsa ett kapitel i Stina-boken.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Den som spar hon har. Och jag sparade födelsedagsboken jag fick av vännen FEM till sist. Jag förstod nämligen att zoologen Delia Owens bok Där kräftorna sjunger skulle bli… en speciell upplevelse. Inte är jag blind, utan jag har noterat att boken är en riktig bästsäljare. Jag har försökt att värja mig och inte läsa omdömen eller recensioner om boken. Men när Annas snälla mamma berättade att hon läst boken och tyckte att den var bra förstod jag att jag skulle känna likadant. Tack till vännen som gav mig boken!
På Instagram följer jag författaren och journalisten 
Gå till Toffelprofilen
Tofflan - the neverending story 