Kära dagbok…
Fällda bommar i morse.
Tisdag morgon och dan före Lucia. Lucia är nåt jag tycker är stämningsfullt och fint. Jag brukar försöka gå till Carolina Rediviva på morgonen för att se Luciatåg där. Ursprungligen hade jag sällskap dit, nu går jag ensam. Folk är inte så intresserade eller så har de inte tid. Jag tar mig tid och i morrn går jag dit, har jag bestämt.
I morse var jag sen igen. Det är mycket som ska göras vissa morgnar. Vi lyckades dubbelutfodra katterna eftersom kommunikationen mellan de mänskliga samborna har sina brister, men jag tänkte att det gör inget om det finns mat i skålarna – vi jobbade ju långa dar båda två. Jag tömde pottorna, duschade, frukosterade och bäddade innan jag kom iväg till jobbet med kattskitpåsen i näven. Den dumpade jag i en papperskorg, för ner till soprummet i källaren hann jag inte. Sen fastnade jag vid järnvägsbommarna, typiskt nog.
Via Rosengången finns hjälpen för mig.
Jag mellanlandade mest på jobbet och startade datorn, för idag hade jag en tid bokad på min husläkarmottagning för samtal. Som vanligt tog jag Rosengången dit. En fin väg, även på vintern, men hal. När jag registrerade mig upptäckte jag att jag hade fått frikort i vården. Hurra! Det kostar som sagt en hel del att vara sjuk. Läkemedel är värst. Det blir dessutom andra regler för utbetalning av ersättning för mediciner från arbetsgivaren. Nästa år måste jag vänta ett helt år på att få ersättningen. Varken läkemedelsersättning eller ersättning för vissa vårdbesök ges till 100 procent. Ett läkarbesök, till exempel, kan kosta 260 kronor. Ersättningen jag får är 95 kronor – minus skatt. Men ändå. Jag är tacksam. Och nu slipper jag betala vårdbesök till september 2024.
I väntrummet.
Vidare är jag förstås tacksam för den samtalskontakt jag har fått. Under 30 minuter får jag prata fritt med en utomstående person som kommer med klok input. Jag har till exempel blivit tillfrågad om mina behov och önskemål tillgodoses och vad jag vill göra med mitt liv. Livet är kort, men för min del går det ju mot sitt slut. Det mesta känns tämligen kört vad gäller drömmar, önskemål och förhoppningar. Men det kanske är en bra insikt – tills jag har kraft nog att ta tag i det som behöver tas tag i. Jag mår fortsatt bra kroppsligt och det vore rätt fint om själen hängde med på den positiva vågen också. Nånstans känner jag en viss… förtröstan. Det är ju ändå så att jag har levt med mig själv i över 60 år. Men jag är som sagt tacksam för att jag får den här hjälpen via… Rosengången – och det framförde jag också.
Åter på jobbet köpte jag med mig kall lunch upp samt skuttade in till några andra goda stöttare i huset. Ibland… nej ganska ofta… saknar jag framför allt en av dem. Det är M som var den som en gång anställde mig och som var min första chef på universitetet.
Lunch.
Vad gick jag omkring med i fickan?
Så jobbade jag en stund. Stora A visade mig nyhetspublicering i det nya verktyget. Det tror jag nog att jag fixar. Jag ska publicera min första artikel nästa vecka. Och innan jag gick till eftermiddagsmöte blev det sedvanlig jobblunch. Efter mötet lärde Stora A mig hur man gör startsidespuffar. Det var enkelt. (Säger jag nu. Vi får se sen när jag ska göra…)
När jag hade lunchat gick jag omkring med nåt i fickan. La ut en bild på Instagram och folk gissade hej vilt vad det var. Ingen som kan zooma..? Det var många som tycktes behöva gå till optikern. Eller få hjälp på vägen. Nåja, ser du, kära dagbok, vad jag gick omkring med i bröstfickan på skjortan???
∼ ♦ ∼
Mörkret sänkte sig tidigt som alltid så här års. Det snöade lätt av och till under dan och temperaturen sjönk igen. Det ska bli kallare och på torsdag ska det bli jättekallt igen. Jag hatar det. Eller nästintill.
Anna lagade pastakuddar till kvällsmat.
På vägen till Main Street kände jag mig utittad vid bommarna där jag fick vänta lite igen. Det var Anna som hade haft ett par ärenden på stan efter sitt jobb. Hon slutade ungefär en timme tidigare än jag och hade också köpt med sig kvällsmat och kardemummakaffe. Så när vi kom hem lagade Anna mat genast för hon behövde äta sa hennes blodsocker. Jag gav katterna mat, tände i alla fönster och körde en maskin tvätt. Det var mycket gott med färsk pasta fylld med spenat och ostar samt tomatsås till och en grönsallad.
Efter maten hängde jag tvätt och körde ytterligare en maskin medan jag skrev det här. Givetvis var jag övervakad av mina två pälsklädda sambor. Citrus och Lucifer låg i soffan och hade ögona på mig. Första muggen kvällskaffe tog jag vid datorn. Då kom de efter, djuren, för de vet ju att i översta högra skrivbordslådan finns kattgodis.
Soffkatterna Citrus och Lucifer övervakade mig när jag hängde tvätt. Sen ville de ha godis.
∼ ♦ ∼
Jag har fått mycket att fundera över. En sak är att komma på nåt att göra som är bara för mig, nåt som jag blir glad av. Tyvärr är somligt beroende av andra, men jag vet ju att mig själv klarar jag av att hänga med – det har jag ju gjort i +60 år. Utan Rosengång.
∼ ♦ ∼
Livet är kort.
Ganska länge har en pocketdeckare stått oläst i min lilla TBR*-hylla under nattduksbordet. Jag fick den av nån på jobbet, men det är så länge sen att jag inte minns vem som gav mig den. Hur som helst, jag behövde nåt enkelt och okomplicerat att läsa och högg boken. En pocketbok är dessutom lätt att ha med sig överallt – jag är ju så himla mobil (skojar!). 
Gå till Toffelprofilen
