Ett inlägg om ytterligare en annorlunda självbiografi.

En lördag i slutet av januari hoppade jag in på English Bookshop. Jag vill gärna läsa minst en bok på engelska varje månad. Den här månaden blev det visst två. Den bok jag senast läste var Eileen Myles  Chelsea girls, en bok med tydliga HBTQ-förtecken.

Den här boken kom ut redan 1994 och är en sorts självbiografisk roman. Eileen Myles är amerikansk poet och författare och gör liksom konst av sitt liv. Här skriver hon olika texter om sin uppväxt, ungdomsåren och tiden som öppet lesbisk i New York under 1970- och 1980-talen. Det handlar mycket om alkohol, droger och sex, men också om att utforska kärlek och kulturen. Man kan säga att detta är en sorts rapport om författarens läroår.

Lustigt nog påminner Chelsea girls mycket om Eva Dahlgrens första memoardel som jag nyligen läste. Eller också är det tvärtom eftersom Eva Dahlgrens bok kom ut nyligen. Men Eileen Myles är råare. Här finns inga vackra och läckra foton, här är det ganska detaljerade sexskildringar, till exempel. (Ja, jag rodnar.) Det är skitigt och det är alkoholproblem och drogberoende. Jag finner även kopplingar till Patti Smith, vars självbiografiska bok Apans år jag också läste för inte så länge sen. Eileen Myles berättar också i ett kapitel om en porträttfotografering hos Robert Mapplethorpe, Patti Smiths älskare först, senare vän.

Texternas språkliga komposition är det som gör att de båda böckerna (Eva Dahlgrens och denna) påminner om varandra, trots att författarna skriver på olika språk. Båda författarna skriver självbiografiskt, men gör det på ett annorlunda sätt. Att läsa detta på engelska blir därför lite mer av en utmaning.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.