Kära dagbok…

Söndagskvällen blev lika soft som söndagsdagen. Jag är tacksam för den vilodagen, mycket tacksam. Också tacksam för att ryggen och benet är nästan smärtfria. Båda tummarna har dock varit ganska onda och de kändes av även idag.

Kycklingstek till söndagsmiddag, denna gång med Annas potatisklyftor och majskolvar till. I glaset MYTH.

Vi åt resterna av kycklingsteaken till middag igår kväll. Fästmön gjorde egna potatisklyftor i ugnen och la på några majskolvar på plåten också. Till det drack jag ett glas MYTH. Mycket gott. Min aptit tycktes ha återvänt, tillfälligt i alla fall. Det känns också bra och rätt att inte slänga mat utan äta rester då och då. I kväll åt jag resterna från fredagsmiddagen – jag fick ju en matlåda med mig hem från Granhof. Lådan innehöll vegetarisk pasta.

Det blev två avsnitt av The Crown igår. Det är en serie på Netflix vi ser på tillsammans. Vissa program och serier ser vi var för sig, men inte The Crown. I kväll tänkte jag se andra delen av Sveriges sista kungar på SvT Play. Den serien har jag sett på egen hand.

∼ ♦ ∼

Blöt morgon vid Hjärtträdet på Fyris torg på väg till jobbet.

I natt smattrade det igen, men det var inte nån handgranat tack och lov utan regn. Morgonen var blöt. Endast ett lätt regn föll när jag gick till jobbet. Det var nästan skönt, för det fick mig att vakna till. Av nån anledning sov jag inte alls bra i natt.  Kanske oroar jag mig trots allt för granater. Den som exploderade på söndagsmorgonen gjorde ju det i ett område ganska nära oss.

Eller så är det bara för att den 16 januari 2023 är årets deppigaste dag. Begreppet Blue Monday myntades av psykologen Cliff Arnall 2005. Det sägas att han utvecklade en matematisk formel som skulle innebära att den tredje måndagen i januari var just årets deppigaste dag, Blue Monday.

På jobbet var det ganska tyst när jag anlände. Vi var två på hela avdelningen en lång stund. Jag är så nöjd att jag har båda mina artiklar klara och ivägsända på översättning. Då hinner jag nog publicera dem före operationen.

Lätt lunch med tyst sällskap.

Förmiddagen gick och jag jobbade på. Sen kom lunchen. Jag köpte en macka och yoghurt som jag åt i tyst sällskap. Solen hade tittat fram. Och mitt humör… sjönk. Nånting inuti bröstet fladdrar och oroar och jag vet inte hur jag ska bli kvitt det. Det kanske är… hjärtat..?

Det är alltid svårt att hantera, men på jobbet är det svårare eftersom jag inte kan använda mina verktyg helt som jag vill. Då byggs nåt upp som är tuffare att bli av med. Ligger det nån sanning i det jag anar? Utan svar fortsätter jag i ovisshet att trampa vatten tills musklerna krampar och jag sjunker. Men ett verktyg som jag har kommit på är väldigt funktionellt i vissa lägen. Det är att inte undvika demonerna. Det funkar inte alltid och jag måste spara en del kraft för att känna av om jag ska backa eller avancera. Dessutom får inte förtvivlan, frustration eller vanmakt ta överhanden. Låt oss säga att i åtta fall av tio får jag ett dåligt samarbete att fungera. Det gäller förstås att båda parter har en vilja att gå framåt.

∼ ♦ ∼

Det var mörkt igen när jag gick från jobbet. Jag glömde hämta ut medicin igår när vi ändå var ute på promenad, så det gjorde jag efter arbetstid. I kväll är katterna och jag ensamma på Main Street. De har fått mat (tonfisk) och jag har ätit resterna från fredagen, som jag skrev om ovan. Jag har varit uppe med julgransfoten på vinden. Tvättmaskinen jobbar hårt i afton medan jag ser på kungar och fortsätter läsa om tysta patienter.

Rester från i fredags blev finfin middag i kväll.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.