Ett inlägg om en bok om ett spökhus.

En bok som länge stod på inköpslistan var The Haunting of Ashburn House av Darcy Coates. I slutet av augusti nätshoppade jag en utgåva av boken på engelska (amerikansk) och tre veckor senare började jag läsa den. 

Boken handlar om Adrienne som får ärva ett hus av en gammal släkting hon aldrig har träffat. Eftersom hon inte har så gott ställt och dessutom inte nånstans att ta vägen flyttar hon med sin katt Wolfgang till Ashburn House. Men huset är ökänt. Det sägs att dess ägare blev galen och att det spökar i huset. Snart blir Adrienne – och Wolfgang! – varse att allt inte står rätt till. Huset ruvar på hemligheter och nånting läskigt bor där. Hon vet inte vad hon ska ta sig till, men har ett svagt minne av att hennes mamma en gång räddade henne – från Ashburn House..?

Den här boken är riktigt obehaglig. Redan från första sidan reser sig håret på mina armar. Författaren bygger snabbt och skickligt upp en stämning genom sina spöklika miljöbeskrivningar. Det handlar om allt från spindelväv och möglig mat till konstiga meddelanden på väggarna och en och annan grav i skogen. Mörkret sänker sig tungt över huset och dess slitna inredning. Men det jag har lite svårt att fatta är varför Addy stannar när det verkar som om nån vill få bort henne från huset. Kanske är det i beskrivningarna av karaktärerna som jag känner att det blir mest ytligt. Jag hade gärna läste lite ”djupare” om Adrienne och henns bakgrund.

Men oavsett detta… Inget är logiskt när det gäller en spökhistoria. Det här är en bra spökhistoria. Den är så bra att jag drömmer mardrömmar.

Toffelomdömet blir högt.

∼ ♦ ∼

Livet är kort.